allt

Jag färdas.

Benen arbetar autonomt, som pistonger fast tyst och smidigt och biologiskt.
Det är kväll.

Kring mig; kall höstluft, dimma. Till vänster funktionella byggnader, till höger mörk skog. Överallt dimma, kall höstluft och allt, allt, allt.
Rakt framför mig; mönster kastat av cykellampan lyser upp fuktig asfalt och höstlöv. Inget ljus faller på mörk skog till höger eller funktionella byggnader till vänster men kall, dimmig höstluft upplyses av lampans sken och skapar suddighet.

Dynamon surrar rytmiskt.

Bakom mig; en moped dyker upp från ingenstans, kommer närmre och närmre och VROOOM! surrar förbi. Försvinner runt ett hörn.
Benen fortsätter arbeta; oupphörligt, utan att klaga.

Det knastrar när cykelhjulens mjuka gummi möter gruset på vägen.

En skarp högersväng; vid sidan av vägen ett stort buskage vars löv är gula, orangea, bruna och exploderar i färger när cykellyktans sken lyser upp den. Universum och jag roterar runt det gula och det orangea och det bruna tills svängen tar slut och vi slutar rotera runt busken som blir kvar där bakom.

Jag lämar det upplysta området.
Mörker.
Magiskt.
Molmar i mull.
Dwalm.
Otydliga figurer ute i höstnatten, flyger förbi till vänster och höger. Dimma och mörker skapar tveksamhet och mystik och inget är nödvändigtvis vad jag vet att det borde vara.
En brevlåda... Eller?
En soptunna... Eller?
Ett hus... Eller?
Oknytt, troll och urtidsmonster?

Skog. Himlen är inte svart. Den är röd av den avlägsna stadens ljus. Fallande, knallgula höstlöv fyller mig med vanilj och kanel och värme. Allt är där ute. Väntar på mig. Väntar på dig!

Dyker in i ljuset igen. Varannan lampa är en illrödbrun halogenlampa, varannan vanlig blåvit. Lamporna svischar förbi. De ger egentligen inte ifrån sig något ljud men ändå är det precis vad de gör. Svisch, svisch, svisch. Ljuset skapar ljud i mig i mörkret.

Snart hemma.
Funktionella hus. Välplanerade cykelvägar. Parkeringsplatser. Lekparker. Tvättstugor. Förråd. Värme. Choklad. Famn. Hud. Kattpäls. Kärlek. Gemenskap.

Bortom nuet väntar allt, allt, allt.


---
Andra bloggar om: cykel, höst, mörker, poesi, prosadikt, tankar

Den här bloggen finns i Örebro.

svealand; lätt kuling; håll i dig eller dö

Jag står mitt i livet. En kall vind river och sliter i mig och i allt. Livet blåser förbi runt omkring mig. Människor jag en gång kände, tyckte om, kunde skratta med, prata med i timmar är plötsligt totalt främmande och avlägsna; inte bara fysiskt utan... Tja, totalt. Det är som om vi lever i fundamentalt annorlunda universum, vars naturlagar inte är överenstämmande. Vår kompatibilitet har blåst bort. Vi kan liksom inte existera i varandras världar, för skillnaden i energierna som håller samman molekyler är så stor att vi skulle förångas och blåsa bort. I vinden.

Vinden blåser hårdare och hårdare och snabbare och snabbare. Jag griper efter saker och försöker hålla dem kvar men jag är trött och oengagerad och disträ så jag missar och de blåser förbi. De får det bättre där de hamnar. De hamnar där tillsammans.

Självklart växer människor isär. Det händer hela tiden. Människor är löst sammanbundna i gigantiska system av relationer. De har egna liv som korsas med andra människors liv och bildar nya liv och nya relationer och systemen förändras, bubblar, sjuder och tre komponenter som nyss var tätt sammanbundna befinner sig plötsligt på helt olika platser. Det är ledsamt i alla fall.

Jag har just kollat igenom en amerikansk ungdoms-TV-serie från tidigt 90-tal. Den var bra. Men den tog slut. Det känns som om jag kastat bort större delen av mitt liv på att vara rädd och trött och disträ. Till vilken nytta?

Panik och ångest har varit senaste tidens slagord. Jag insåg för några månader sedan att jag kommer att dö. Att The Big Unknown väntar bakom hörnet. Det gör mig helt vansinnigt livrädd. Fast jag har väl accepterat det nu. Men det gör ont, så som tiden går, blåser förbi.

Fast...

Jag förstår inte varför, men någon står hela tiden där vid min sida, håller min kalla hand i sin varma och en lykta i andra handen och ler sådär obesvärat för hon har inga problem med vinden utan leder oss hem till vårt hem, med en upplyst skylt ovanför dörren som det står "HEM - DÄR DU ÄR TRYGG" på. Hon tror stjärnor orsakar strömavbrott och att om man skriver ovanför linjen betyder det att man är fantasifull. Jag tror hon har rätt. Jag försöker frenetiskt att skriva ovanför linjen, för det är verkligen mitt enda hopp; att min kvalitén på fantasi är tillräckligt hög för att jag ska kunna bli en författare. Inte bara står hon där, ignorerar vinden, håller min hand, lyser upp vår väg och ler, utan hon menar det också. Hon tror verkligen på mig. Det är rätt bisarrt.


---
Andra bloggar om: dödsångest, kärlek, nostalgi, tid, åldrande

7 tecken på att det är dags att säga upp sig

ETT.
Reaktionen på ditt "hej" när du kommer till jobbet på morgonen är tryckande tystnad.

TVÅ.
När dina kollegor kommer en timme för sent till jobbet, reagerar övriga medarbetare med fnitter och förstående kommentarer. När du är sju minuter försenad, blir det en lång diskussion.

TRE.
Medarbetare ständigt ställer små sociala frågor ("vad ska du göra i helgen?", "vad ska du bli?") med falska leenden och stirrar tomt på dig när du svarar. Att de egentligen inte lyssnar på svaret blir uppenbart då de ställer samma fråga några timmar senare.

FYRA.
Väldigt små misstag du gör framställs som väldigt stora och genererar långa diskussioner med nedlåtande kommentarer som "du kanske skulle skriva upp detta så du kommer ihåg det, vi har ju sagt detta till dig förut på utbildningen". Väldigt stora misstag som samma person gör, genererar ingen diskussion alls, inte ens en tillsägning.

FEM.
Du måste svälja en stor klump ångest som smakar som gamla spyor varje morgon innan du cyklar till jobbet.

SEX.
Medarbetare skäller på dig för att du haft bananskal i papperskorgen såpass länge att "det bildats flugor", när bananskalet i själva verket bara legat där i några timmar.

SJU.
När du ständigt kommer till den generande insikten att skillnaden mellan dig och dina medarbetare inte är så social eller intellektuell utan snarare evolutionär.


---
Andra bloggar om: arbetskamrater, arbetsplats, elakt, företag, ilska, kollegor, personligt, trött

rules for the corporate bureaucrat

There are RULES every fledgeling corporate bureaucrat must recognize and obey. The RULES are never spoken of (see the FIGHT CLUB RULE, which is hereby broken), yet every youngster with a steaming fresh economics degree looking for a position in any corporation are expected to know them by heart, by genetics, as must anyone with a high school diploma (most likely averaging C-) applying for lower positions such as customer service jobs, janiting or general ass-sucking. The RULES are simple in their specificness, yet complex in their inconsistency. Here follows the rules, so that you may know them, alas without the proper meter and rhyme.

There is the FIGHT CLUB RULE; you shall not speak of the RULES. If you defy this RULE, people will pretend they do not understand you or worse; agree with you and establish that the world is shit and injustice is everywhere but wacha gonna do?

There is the RULE OF THE INTELLECT; you shall not use your intellect to read anything but e-mail, TV guides or subtitles (IKEA assembly manuals are excepted, since they contain no text). Similarly, you shall not write anything that is not directly associated with the read part of the RULE OF THE INTELLECT; crossword puzzles and semi-funny e-mails to coworkers are accepted but not subtitles. Most of your intellectual power should be spent on television (see the RULE OF TELEVISION) and to find ways up the corporate ladder (see the RULE OF SOLIDARITY).

There is the RULE OF THE LIBIDO; you shall make constant jokes about sex - the sleazier the better - yet never imply that you are actually having sex. You shall at all cost act like purity embodied, regardless of how many one-night stands you have during the weekends. You shall act like children are concieved by parthogenesis (either in the biological or the religious sense, depending on your personal taste). If you should get pregnant (and you must live with the father/mother, everything else is unthinkable - see the RULE OF THE SPOUSE), you shall be revered as holy and beautiful until about two weeks after you have given birth, on which point you and your offspring becomes old news. Also, homosexuality does not exist.

There is the RULE OF THE SPOUSE; you shall have one, or your status in the group will suffer greatly. If the majority of your coworkers are of the same sex as you, you shall constantly bad-mouth your spouse, calli him/her the most terrible names behind him/her back and constantly have loud arguments with him/her in the company telephone. If the opposite is true; if the majority of the coworkers are of the opposite sex, you shall speak of the great love of your life that is your spouse and almost break out in tears over his/her eternal beauty, no matter if you cheat on, abuse, hate and/or cares nothing for him/her. The RULE OF THE SPOUSE is very flexible and would require many, many, many pages to describe. A thumb rule is if it is hypocritical, then it is probably true. Also, and it cannot be stressed enough; homosexuality does not exist.

There is the RULE OF TELEVISION; you shall consume enormous amounts of televised junk. Almost everything is allowed; movies, soap operas, news broadcasts and documentaries but absolutely not pornography or cultural programmes. Besides those things, there can be as much fucking or cultural thingamagogs you like. Genre is everything; content is not. Also, here homosexuality can exist and can actually be quite thrilling, especially when it's someone like Brad Bitt having sex with someone like George Clooney, or even better; someone like Britney Spears having sex with someone like Angelina Jolie.

There is the RULE OF APPEARANCE; you shall be sexy. The more beautiful you are, the more recognition you will get. If you are ugly, you have to make fun of your or, even better, other people's flaws. If you are fat (which is the same as ugly, only worse), you need to be on constant diets. Fat people are disgusting. Fat people eating nutricious food is revolting. Expensive and fashionable clothes can greatly enhance your beauty, especially if they are revealing, as can make-up and a pretty spouse.

There is the RULE OF LAUGHTER; you shall be funny. What counts as funny is very specific; making remarks about ugly people who are not in the room is funny. Quoting humor sites such as tjuvlyssnat.se is very funny. Doing imitations (however badly) of Family Guy or The Simpsons characters is hilarious. If you are funny and sexy (see the RULE OF APPEARANCE), you become a total stud/babe and everyone of the opposite sex (because homosexuality does not exist) will start to rub you with their genitals, not because they want to have sex with you (because one does not have sex; see the RULE OF THE LIBIDO), but because you are a stud/babe and that is what one does with studs/babes. If you are a stud/babe, you can get away with any mistake and still get a raise. Also, anyone not rubbing their genitals on the nearest stud/babe or who does not laugh at their imitations and quotes is a bad person, a sourball and gets a little bit uglier.

There is the RULE OF SOLIDARITY; you shall be solidaric to the corporation you work for. The corporation is what brings everyone together to the laughing, sexy, beautiful, rubbing family that is your workplace. The corporation signs your paycheck. The corporation is serious and important and nothing else is - at least not during office hours. Therefore it is okay to step on your coworkers, use them as doormats, to wipe of your semi-expensive shoes on them and then use them as steps in the corporate ladder. There is a reward up there somewhere, above those dark yet shiny stairs. It is unclear what the reward is because people say things like "money does not matter". There are great names up there among the stars; names such as Bill Gates and Donald Trump and people named Wallenberg. They are successful, beautiful and mysterious, and the all started from being very poor, creating their own happiness with their great minds. This is solidarity. However, you shall join a union because then you get free home insurance.

There is the RULE OF CONVICTION; you shall believe things without any evidence, simply because belief is good. Opinions are sacred and one must have opinions about everything, regardless of how much knowledge you have of the subject. Science, religion, politics; nothing shall be too high or too low for your narrow little mind. You shall believe in "alternative" methods, since they are marketed as ancient chinese medicine (if someone says ancient chinese medicine is good, and claims knocking on your muscles is ancient chinese medicine, then knocking on your muscles must be good since ancient chinese medicine is good). You shall be slightly right-wing, since money is good and right-wing politics is all about money. Establish common opinions with your coworkers. Anyone challenging this, can be punished (see the RULE OF PUNISHMENT). You may never change your opinions, regardless of how much evidence contradicts them.

There is the RULE OF THE SIMPLE; you shall only attempt understand simple things that require little energy and cognitive capacity. Everything else is bad.

There is the RULE OF THE WEIRD; you shall not be strange. However, you can have charming quirks, as long as they are not strange. You shall know instinctively what strange is and what strange is not. As for interests and opinions, something that can not be explained in ten words or less is considered strange (see the RULE OF THE SIMPLE). It is best if personal things need not to be explained at all, for example; "I like to play video games" or "I think cats are sweet". There is a gray-area in this rule. If you are not quite strange but not quite un-strange either, you can be considered a "deep one". "Deep ones" can be funny, since they speak of funny things that cannot be understood quickly. Since such things cannot be worth anything (see the RULE OF THE SIMPLE), it must be funny (allthough not in the RULE OF LAUGHTER sense), provided that it is not scary or too true. Then it is strange, which is bad.

There is the NICE RULE; you shall be nice and friendly toward your coworkers, even when you are mean.

There is the RULE OF GROUP MENTALITY; you shall be social and spend time with your coworkers. It is not acceptable to eat lunch, drink coffee or do anything else alone at work. All breaks must be spent with your coworkers. Every deviation from this rule increases your weirdness (see the RULE OF THE WEIRD) and decreases your general
status within the group.

There is the RULE OF PUNISHMENT; you shall receive punishment if you break any of the RULES. Punishment can include anything from subtle remarks to expulsion from the group, as long as the NICE RULE is not broken. The strongest punishment is having you fired, which can be accomplished by manipulating you and your boss, making you look bad by not informing you of vital information, causing you to make mistakes. This is not av violation of the NICE RULE if the punishment is given 1) with your best interests in mind and 2) not entirely consciously.


---
Andra bloggar om: business, företag, trött, iront, modern, personligt, politik, satir, samhälle, arbetsplats, kåseri

my vacation photograph

I went to Venus, took a picture with my mobile phone camera, it turned out okay but the acid rain and the heat and the immense pressure got to my nerves so I stepped into my rocket ship again and went home where the crust at least have decency to relieve its internal pressure more often than every 500 million years, so that the entire surface is not cataclysmically changed but more gentle and local, providing a safe habitat for me, my friends and all of my fellow human beings and ants and plants and bees and trees, hell even crabs even though I don't like them - I mean, who can blame me, with their nasty little claws and way too many legs to be reliable and anything with eyes on tentacles simply is nasty but still they got a right to live even though I'd give anything to not having to feel them crawling on my skin, ripping up my chin, touching my eyes with their sharp feet, yeah, I guess I owe the greenhouse effect something if it kills 'em all but no, I don't really believe in killing animals I don't like, I'd never encourage something like that so stop killing off those spanish slugs, you all's such evil thugs, they've done nothing wrong, they're just following their little insticts saying that your garden plants are food, no, I'm not in the mood to see innocent animals getting tortured and killed, and that counts for you too Chinese bastards, keeping those bears in cages like that, they shouldn't suffer just because you can't get it up and that doesn't mean all Chinese people kills bears, sorry if I offended you, I'm such a nut, can't keep my mouth shut, gotta learn how to think things through before I speak but then again - this text wouldn't be, getting hypnotized by words and combinations of such, can't stop even though it's too much, the world is too beautiful not to touch with my eyes and my soul and my voice and my hands, they all want their share of the wondrous things that exist out there - if I only had a million dollars I'd pack my things and just fuck it all, ask my girlfriend "hey come with me - we've got so much to see, you know what lies on the other side of the sea" but that I don't have so I'll just stick to what I've got and even though it's not worth shit on the Stockholm Stock Exchange, my heart's got a lock and the key is on a chain and that key she have turned, locking herself in for all time, for all space, for all existance in more continuums Star Trek writers could ever imagine, not that their imagination is so special, no they stick to pseudoscience and hypotheses when all they really need to do is look closely enough at anything, even a piece of dirt, to see that everything, even a piece of dirt contains such marvels, oh such beautiful things; crystallized minerals, proteins, fats and all manner of things connected in vastly complex networks, filling no specific purpose other than just existing, reflecting light and other radiation, and if you look even closer they'd see even stranger thing, little tiny molecules, like any molecules except, yes, look, it splits in half, it's ripping apart, but it's not dying, it's not being destroyed, no, the halfs heal themself, creating two identical - or at least almost identical - copies of itself, can you answer why that happens well can you, no I didn't think so, no you stick with your empty Borg and Klingon empires that mean nothing, has no beauty, no thought, no profound meaning, that tiny little spiral-shaped molecule says so much more during it's relatively short life-span you wouldn't understand a billionth of it, neither would I but at least I have the honesty to acknowledge it, and no, I am not talking about trekkies anymore, I'm talking of all of you (except maybe some miniscule minority) who just carry on with your pathetic lives as that wonderful great beautiful mystery doesn't exist and instead you invent mysteries that actually is no mysteries, simply because what comes out of your little minds (because it would be an insult to the word "create" to call what you're doing that) are so unnecessary and so destructive and really just a ugly coat of paint over the things that are really there, the real beauty, the real mystery, the real universe with everything spinning, acting, reacting, colliding, constantly creating uncountable waves of events affecting everything in existance and each effect creating uncountable more, creating this vibrating Universe, impossible to observe in its full glory but I wish, oh I wish I could and I wish I could make you understand - it cannot be that you all are stupid, it simply cannot be because then why do I exist, and can we ever communicate or will we simply continue to spin around eachother, having to keep going in circles around eachother, never connecting, always separate, again, what would be the point of such existence, always outside, always distant, always ignored? Even so, I keep writing. I have to. Because beauty has no end.

(Okay, I haven't been to Venus. I took picture of Venus' surface with my phone, though. The original image belongs to Don Mitchell, an extremely talented scientist I admire too much not to credit)

de är så söta ihop

åtminstone på rätt perrong

Lite fin.

mer ilska

Jag vidhåller att, som jag tidigare skrivit, ilska behövs. Att det finns för lite ilska. Jag blev arg idag igen. Först på mig själv, för att jag höll på att köra på en stackars skata, sedan på mig själv igen för att jag gjorde en massa fel på jobbet och till sist på mig själv ytterligare en gång fast även på polisen för att de gav mig 500 spänn i böter för att jag körde mot enkelriktat - med min cykel. Jag körde alltså mot enkelriktat på en cykelbana. Samtidigt är det ju bra att de tar i - många cyklister verkar tänka med knäskålen när de snurrar runt och tror de kan cykla precis hur som helst bara för att de liksom är något mellanting mellan bilist och fotgängare - inklusive mig.

Mest av allt blev jag arg på denna äckliga, korkade, verklighetsfrämmande, vidriga människa Paris Hilton, som säger att hon vill hjälpa barn genom att "få leksaksföretag att bygga en Paris Hilton-lekstuga dit [sjuka] barn kan komma" för att hon har blivit "andlig" och egentligen aldrig var korkad, utan bara hade roligt. Hon verkar ju vansinnigt intelligent; "Min mormor hade bröstcancer eller MS". Hon vet inte ens skillnaden på de två sjukdomarna, och vilken hennes mormor dog av. Hon kan vara hur intelligent som helst - det krävs så mycket mer för att skapa. Kreativitet, intresse, fokus, drivkraft - saker som pappa helt enkelt inte kan handla.

Jag tror säkert sjuka barn vill ha en lekstuga - gärna i lyxutförande, gigantiskt stor med extravaganta lyx-leksaker och mängder av TV-spel, poolar och kanske tom ett litet nöjesfält. Hur mycket forskning om barnsjukdomar skulle Hiltonfamiljens rikedomar ge? Ungefär lika mycket som Sveriges årliga forskning? Kanske tom EUs?

Och "andlig", ja, det blir man efter att till slut ha åkt på en motgång som inte pappa kan köpa sig fri ifrån - och motgången består i att ha kört på fyllan och fått specialbehandling i rättsalen. Jag blir illamående.

Det värsta är att det finns folk som liksom för att gå emot strömmen försöker lyfta fram denna beniga sugga som någon sorts föredöme - som om hon får goda sidor enbart för att de allra flesta tycker så illa om henne. Det går inte. Det man då söker efter finns inte. Hon syns i TV för att hon har mycket pengar och för att hon gång på gång gör helt idiotiska, vansinniga saker, inget annat. Ta bort henne! Sluta läs artiklarna på aftonbladet.se - det har jag gjort (förutom den här gången HOST-hyckleri-HOST)! Hon är meningslös!

Ägna istället uppmärksamheten åt situationen i Kosovo som DN just nu uppmärksammar i en artikelserie. Varför talas det så tyst om det här? Varför ger man Hiltonfamiljens ruttnande blomma uppmärksamheten som "den miljon kosovarer som lever på åtta kronor om dagen" förtjänar så oändligt mycket mer. Detta är människor som systematiskt plundras av FN - ja, FÖRENTA NATIONERNA, som vi hyllat så mycket så länge. Jag har mycket svårt att tro att Hiltonråttorna får alla dessa spaltmeter bara för att hon säljer lösnummer. Jag tror svineriet i Kosovo också skulle sälja lösnummer men det verkar finnas någon sorts självcensur som ingen egentligen har något emot. Även DN lägger artiklarna långt nere på sin site och får inte speciellt mycket uppmärksamhet. Man verkar inte vilja - eller kunna - ta till sig att organisationen vi så länge stått bakom nu beter sig som en utsugarmakt - inte helt olikt USAs inblandning i Irak som till stor del går ut på att etablera västerländska företag i det ockuperade området till bekostnad av lokalbefolkningen. Det brukar vara duvor som skiter på människor, men den här gången är det människan som skiter på fredsduvan.

Och jag funderar fortfarande på hur jag ska formulera mig angående "klimathotet".

Tur att jag missade skatan i alla fall.


---
Andra bloggar om: aftonbladet, fn, hilton, ilska, kosovo, känslor, media, paris, politik, samvete

vackert och genialiskt

Det här var vansinnigt fint. Indierna vet verkligen hur slipstenen ska dras!

bakom, mellan, under, dolt

Det är Något i mitt kök. Något i mitt kök luktar illa. Det är Något i mitt kök som luktar illa och jag vet inte var det gömmer sig. Något i mitt kök är kanske en smutsfläck eller något utspillt.

Kanske är Något i mitt kök en bit sopor som lossnat från en större ansamling sopor, ramlat ner bakom rören i skåpet under diskbänken. Kanske är Något i mitt kök något som kokat över och runnit ner mellan köksbänken och spisen. Kanske är Något i mitt kök ett litet djur som krupit in under något som inte går att flytta och dött. Kanske... Ja, kanske är Något i mitt kök något som bodde i mitt hem redan innan jag flyttade in; något litet, som håller sig dolt, som vill ha hemmet för sig självt, som skapar stank och ondska, som slår mig i huvudet när jag sover så jag får migrän och gör de jag älskar illa, som viskar saker i mitt öra när jag är ouppmärksam så att jag aldrig hinner koncentrera mig på en idé tillräckligt länge för att fullfölja den, ja kanske allt som är dåligt i mitt liv beror på Något i mitt kök.

O, Något i mitt kök, vare sig du är sopor, kladdig fläck, dött djur eller oknytt, varför avlägsnar du dig inte? O, Något i mitt kök, plocka, torka, begrav dig! Vik hädan, o Något i mitt kök! Slink ut genom balkongdörren när jag inte ser; jag tror grannen skulle må bra av migrän ty han spelar hög musik och hava inga problem. Bege dig från mitt hem självmant så att jag själv inte tvingas leta efter dig och plocka, torka, begrava dig.

Försvinn. Snälla?


---
Andra bloggar om: allegori, migrän, prosadikt, stank, ångest

bloody shit house

Appropå bajs, sperma och blod; äntligen har jag hittat en uppsättning budord jag kan ta till mig!

Thou shalt fight conformism
Thou shalt be the messenger of freedoms
Thou shalt make use of sex
Thou shalt reinvent life
Thou shalt grab the soul
Thou shalt give thy love
Thou shalt create artificial art
Thou shalt have a sense of purpose
Thou shalt not know exactly what thou dost, but thou shalt do it
Thou shalt give something back



---
Andra bloggar om: budord, george, gilbert, konst, manifest

konstiga kakor

3 dl müsli
½ dl torkade vetegroddar
2 msk vetemjöl
½ dl socker
1 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
Ev. torkad frukt och/eller hackade nötter
75-100 g smält smör eller margarin
2 msk vatten
1 msk sirap

Värm ugnen till 175 grader. Blanda alla torra ingredienser. Rör snabbt ner smör, vatten och sirap. Degen blir ganska smulig. Tryck ut den i en ugnsfast form, ca 20x20 cm. Grädda i ca 15 min eller tills kakan fått en fin färg. Skär upp kakan i rutor medan den är varm.


---
Andra bloggar om: kakor, müslikakor, recept

ofrivilligt fermenterade sojabönor

Appropå en kompis blogg om fermenterade sojabönor; jag har försökt göra groddar på sojabönor i ett par dagar. Vad jag kan se har bara ca 5% av dem fått svans - vilket vad jag förstått är en indikation på att groddningen lyckats. Däremot luktar de illa. Riktigt illa. Inte sådär som parmesan att det luktar illa men man inser att det nog smakar gott ändå. Inte heller som vissa maträtter som luktar illa när det lagas men smakar gott till slut. Nej, de här luktar ruttet, jäst och högst suspekt. Jag vet inte om jag vågar äta dem men ändå fortsätter jag skölja dem och just nu står de och får ljus så att de får blad - det ska vara bra har jag hört.

Välkommen, välkommen. Låt mig ta din rock. Får det lov att vara några ruttna sojabönor? Det växer löv på dem.

kommentarer

Blogger verkar ha lite problem - kommentarer var avstängda "by default", trots att de ska vara på. Märkligt. Nu har jag satt på dem manuellt i alla fall.

Jag skriver ett manus till en serie som handlar om en man som är förälskad i ett berg. Någon som har idéer eller kommentarer?

Varför skriver jag ett manus till en serie som handlar om en man som är förälskad i ett berg när jag borde plugga till tentan imorgon?

kulturism - ett alternativ till rasism!

Jag blev lite rasist igår. Jag erkänner det. Det var svårt att undvika, när jag såg sjuttonåriga Duas huvud krossas under stenblock, kastade av upphetsade, vrålande män. Och inte en eller två män utan hundratals - inklusive ett antal poliser - stod samlade runt platsen.

Ingen - inte ens poliserna - hjälpte Dua, men många tog fram sina mobiltelefoner och filmade. De skrek och gjorde det där ljudet som låter lite som amerikanska "indianers" krigsljud i gamla westernfilmer, samma rop som brukar ropas vid kyrkan som ligger ett femtiotal meter från mitt hus när någon gifter sig. Det är alltså ett rop av glädje.

Jag kunde inte sluta titta, trots att det vände sig i magen och jag darrade i hela kroppen. Och jag kände rasismen bubbla inom mig. Som tur är, påpekade en vän till mig att vad jag egentligen kände var inte rasism, utan kulturism. Jag hatar inte irakier eller araber men jag kan omöjligt förespråka den kultur som leder till sådana här vansinnesbrott. Jag känner helt enkelt att jag inte längre kan låtsas att "alla kulturer är lika bra". Det går emot hela min person.

Vilket för tankarna till en diskussion om litteraturvetenskap jag hade med en kurskamrat för några veckor sedan. Jag är ganska poststrukturalistiskt inriktad, vilket betyder att jag hävdar att konstupplevelsen uppstår i betraktandet av ett verk och en analys är helt och hållet beroende av just det ögonblicket; betraktaren, omständigheterna runt betraktelsen och betraktarens kontext. Alltså inte författarens. Min kurskamrat ställde då en fråga i stil med: "Vadå, har du samma synsätt på rätt och fel, att kvinnor stenas till döds i mellanöstern? Det är ju otäckt!"

Och visst är det otäckt, hur otroligt variabelt moralbegreppet är. Men som jag ser det stödjer det bara mitt synsätt. Det är betraktaren som skapar skönheten, moralen, till och med den vetenskapliga modellen - vi råkar i vår kultur tycka om enkla förklaringsmodeller, vilket gör att vi väljer evolution framför kreationism (om det nu går att försvenska det uttrycket) och supersträng/M-teori framför One electron universe. Men det är förstås en smaksak. Många ser invecklade teorier som vackra och hävdar således att universum är en gigantisk, noggrannt uträknad plan av ett mystiskt superväsen. Eller att vi är del av en datorsimulering.

Jag väljer att ställa mig utanför som en observatör. Jag tar del av allt detta men snarare lägger till dem till mitt bibliotek av idéer, som kanske en dag kan bli embryot till en ny berättelse. Är det också fegt? Är det samma sak som att ta fram mobilen och tränga sig fram för att få bäst bilder av blodet som rinner ut över den dammiga marken? Jag hoppas inte det - förhoppningsvis kan mina berättelser göra någon sorts nytta. Jag tror att det är mitt sätt att påverka.

Till frågan om olika kulturers värde. Är den svenska kulturen så mycket värd, med sin mellanmjölk, sin television, sin girighetsförhärligande och sin konsumtionsfrosseri? Den är ganska grå och blek men jag är ändå förbannat glad för att jag bor här och inte i Norra Irak. Det betyder inte att en irakier är mindre värd än en svensk, inte heller att jag gör någon slags "rasskillnad".

Jag hävdar emellertid att en lyckad förändring av den irakiska kulturen måste komma från det irakiska folket, inte genom invasion. Om det inte finns en vilja till en sådan förändring - vilket faktiskt inte verkar finnas - så kommer ingen förändring alls. Tvång i form av invasion och ekonomiska sanktioner kommer bara att piska upp ilskan ytterligare, vilket leder till mer våld. Duas död blev ju t.ex. hämnad, vilket är ett lysande exempel på en våldsspiral som potentiellt aldrig tar slut.

Det känns inte som jag kommer någonstans. Kanske det här blev ytterligare en "svepande", "nebulös", "politisk 'analys'" som stammar från ouppklarade konflikter med mina föräldrar, som någon skrev bland mina kommentarer - vilket förstås är ett typiskt argument från en liberal nationalist; alla former av historiska kontexter till en diskussion blir liksom väldigt obekväma och när argumenten tar slut så finns alltid de gamla hederliga personangreppen.

Dags att gå till Willy's. Mellanmjölken är nästan slut.


---
Andra bloggar om: dua, irak, moral, politik, rasism, stening

amatörkritikerna

Äntligen har jag kommit igång med serietecknandet igen.


---
Andra bloggar om: comic, satir, serie, seriestripp, webcomic

smuts

Såhär i efterhand fattar jag att det som faktiskt fick mig att stå ut, gå vidare och kämpa var utsikten att kunna åka någonstans i slutet av sommaren. Kanske sluta lite tidigare på jobbet eller så. Nu känns det förstört varpå all energi bara runnit ut. Orkar inte ens plocka upp allt skräp som pryder mitt rum, än mindre dammsuga. Så jag sitter här i smutsen och lyssnar på The Damned (vem fan orkar lyssna på Brazil-temat idag?) och känner mig väldigt förbannad - i den kristna, ”oh thee who art damned to live in filth”-bemärkelsen, inte i arg-bemärkelsen. Magen är i uppror efter en natt av Lost, gräl, godis och snus utstöter både ljud och lukter som hör hemma i viktorianska kloaker.

Hur i helvete ska jag kunna sätta ihop en B-uppsats när jag inte ens orkar lägga kattens klösbräda där jag inte snubblar på den? Och samtidigt jobba och dessutom plugga inför en omtenta i litteraturteori - fylld av fakta som jag anser är meningslöst djävla dravel, komplicerade ordföljder som anser vara viktiga bara för att de är komplicerade?


---
Andra bloggar om: energilöshet, hopplöshet, smuts, studier

älskade ilska

För några veckor sedan satt jag på bussen på väg hem från universitetet då tre punkare klev på bussen. De pratade väldigt högt och upphetsat, men samtidigt lite släpigt, sådär som punkare ofta talar. Det låter kanske som en fördom men det är det inte. Punkare som gått in för sin stil - extravaganta frisyrer, skinnjacka med en massa märken och ditmålade grejor, nitbälten, trasiga stretchjeans, ja all den där skiten som jag aldrig lyckats riktigt förstå mig på - kombinerar den utseendefixerade fåfängan med eldiga idealisten.

I vilket fall som helst kom punkarna in på Ådalenupproret, som en av dem nyligen sett en film om och även högerblockets seger i valet i höstas. Och de var arga. En av punkarna eldade upp sig och började t.o.m prata om statsministermord ("om jag bara hade en AK-4!"). Visst, en del av vad de sa var vanliga vänsterfloskler men det fungerade rätt bra i sitt sammanhang ändå. Jag märkte hur människorna runtomkring skruvade olustigt på sig. Det blev tyst i bussen, förutom punkarnas högljudda diskussion. Jag såg mig omkring. Gråa människor på väg hem från jobb och skola. På väg hem från vardagsdagen till vardagskvällen. Oengagerade, trötta och de såg med skepsis och förakt på punkarnas idealism. Jag kunde då inte känna annat än beundran för punkarna. Inte för att jag på något sätt uppmuntrar statsministermord - dock tror jag inte att de skulle göra något sådant, det var snarare ett sätt för dem att ventilera sin ilska.

Jag insåg då att det min föreläsare sade för några månader sedan, när vi gick igenom det svenska 1880-talets litteratur, att man i radikala tidsperioder ser en helt annan litteratur, en helt annan debatt, är sant. Och jag skulle nog vilja säga att samhällsklimatet idag är så lite radikalt det varit sedan 1800-talets början, då konservatism och nationalism var det moderna.

Inte ens arbetarrörelsen är radikal idag. Högerblocket hade knappast kunnat vinna valet utan att en ansenlig mängd arbetare röstat på dem. "Vem kan anklaga dem? Socialdemokraterna har ju totalt misslyckats med sitt sociala engagemang de senaste 20 åren eller så" är en vanligt förklaring. Brottslighet bland invandrare ses som förklaring till varför Sverigedemokraterna får så mycket makt. "Det var bättre förr". "Vad skulle Palme gjort?". "Vem kan anklaga dem?".

Jag anklagar dem. Jag anklagar vårt förlegade, förstockade, inskränkta samhällsklimat. Jag anklagar varenda individ, precis som jag anklagar det tyska folket för att de lät sig förföras av Hitlers nazistparti på 1930-talet. Jag skiter i att det ändå är "lite bättre i Sverige än de flesta andra länder". Det finns ingen ursäkt. Utbildningsnivån idag är så hög att alla borde ha förstått vad det reaktionära leder till.

JAG BLIR SÅ ARG!

"Det var bättre förr" - ja, säkert. Läs Kvinnor och äppelträd av Moa Martinsson och säg det en gång till. Läs om hur storbönder utnyttjade statarna, hur de lägsta samhällsklasserna ansågs vara ett lusigt pack - och ändå var det de som utförde allt arbete. Läs om hur småflickor regelbundet utnyttjades sexuellt av män och ekonomiskt av härbärgenas kvinnor. Om hur män drevs till sprit och våld av ett samhällsklimat som uppfostrade dem till att bara tänka på sig själva - för vem gör det annars? Men ändå - det är upp till folket att åstadkomma en förändring. Och det var just vad de gjorde till slut.

Och vad gör vi med det arvet, med all den energi man lade ner på att omvälva samhället? Pissar bort det. Glor på TV. Big Brother-händelser får större rubriker än svältkatastroferna. Sossarna är idag i stort sett ett nyliberalt parti som häver ur sig sina gamla slagord om klasskamp men ändå är det storföretagen som prioriteras, de måste ju gå med vinst. Varför? Har storföretagen barn att mätta? Är en liten klick aktieägare - bara en bråkdel av befolkningen - så viktiga?

JAG BLIR SÅ DJÄVLA FÖRBANNAD!

Och så Sverigedemokraterna. "60 miljarder kostar de, invandrarna. Det är mycket pengar." Ja, det är det. Men vad är människoliv värt, då? För det är människoliv det handlar om; att avvisa dem betyder ofta att sända dem i döden. Men nej, vi har inte råd för vi måste bygga ett nytt rådhus. Vi behöver höja politikernas löner för de behöver motivation. LO behöver ett nytt huvudkontor med massagestolar för de överbetalda asen till fackpampar. Vi måste sänka företagsskatten för annars sticker storföretagen ("det finns gott om låglöneländer vi kan dra till, så passa er djävligt noga"). Jag brukar inte ha några problem med att uttrycka mig men det där gör mig så förbannad att jag faktiskt inte kan skriva eller tala.

De som känner mig, brukar säga att jag är rätt menlös och inte blir arg. Men de som verkligen känner mig vet att jag kan bli arg. Väldigt arg. Och detta framkallar den ilskan. En brinnande helveteseld av ren energi som jag inte vet vart jag ska göra av. Jag inser också att jag faktiskt är menlös. Jag är nämligen helt övertygad om att jag inte kan göra något nytta. Att om jag försökte tala, skulle ändå ingen lyssna. Alltså är jag tyst och biter ihop, hellre det än att bli förnedrad och utskrattad. Jag är för tjock, för ful, för dålig.

Vilket för oss till kärnan av min tanke; det moderna samhällets indoktrinering av maktlöshetskänslor. Det börjar redan innan skolåldern. Media pumpar oss fulla av ideal som inte går att uppnå, av meningslösheter som höjs till det viktigaste i världen. Jag fasar för vad nästa generation kommer att tro på. Sagan om ringen, Counterstrike och dokusåpor?

Jag lägger nog ner där för jag har ingen lösning. Jag är en del av problemet. Men jag har ilskan i alla fall. Och jag anser inte att ilskan är något destruktivt, något fult. Det är eld, energi, bränslet för en förändring. Jag hoppas och tror på de där punkarna, jag hoppas och tror på deras självsäkerhet, deras oräddhet. Jag hoppas de hittar ett sätt att kanalisera sin ilska och åstadkomma något.


---
Andra bloggar om: ilska, media, politik, samhälle

osunda läggningar

Jag tror jag är dadaist. Och det är inte bara ett rop på hjälp.

it's all about the chocolate icecream

Jag vill först inleda med en kort beskrivning av min syn på universum. Kort sagt är jag en öppensinnad skeptiker och jag är ständigt medveten om den fasansfullt, vansinniga, giganto-elefant-ultra-extraLånghalsadGiraff- komplexiteten som är allerstädes härskande. Att försöka hitta någonting i allt som händer, som på något vis hänger ihop med andra saker och som är belöningar och straff för tidigare händelser är vansinne. Inte så att allt är slumpmässigt, men det är liksom inte deterministiskt heller. Det finns liksom jättemånga atomer. Och när jag menar jättemånga, så menar jag inte som gruskorn i Sahara - antagligen finns det fler atomer i varje gruskorn än vad det finns gruskorn i Sahara. Nej, jag menar RIKTIGT många atomer. Och allihop snurrar, studsar omkring och reagerar med andra atomer, bildar molekyler som förr eller senare ramlar isär och avger energi och energin påverkar atomerna och (för att använda ett uttryck från Die Hamletmachine) BLABLABLA.

Men ibland tvivlar jag.

---

Efter timmar av noggrannt arbete skulle jag till slut få ta ut mina två skålar med créme brûlée ur ugnen. För de som inte vet; sista momentet består av att strö farinsocker över vanilj-gräddcremen och - om man inte har en gasolbrännare - låta sockret smälta i ugn (hög temperatur i några minuter) så att en hård sockerskorpa bildas. 75 % av nöjet med creme brûlée ligger just i att få knacka upp den hårda ytan med en tesked så att den svala, vackert vitgula cremen under bubblar upp lite. Förväntansfullt satt alltså jag och min sambo framför ugnen och med vantar på händerna drog jag ut ugnsgallret.

Det fräste till när den katastrofalt misslyckade cremen guppade till och den klarblå eldslågan som bildats av det brinnande sockret fladdrade till men slocknade inte. Farinsockret hade skrumpnat ihop till en svart klump som släppte ut brun vätska i cremen - som för övrigt bara delvis tjocknat, resten var vattnig och otäck. För de som inte vet; creme brûlée ska inte brinna. Inte brinna alls.

Vi - främst jag - blev nedstämda och sura. Godissuget brände.

---

24 timmar senare. Min sambo och jag ställde cyklarna utanför Statoil för att gå in och köpa godis, då sockersuget efter att inte ha fått äta creme brûlée fortfarande inte var tillfredställt. Klockan var ca 22:30 och det är alltid skumma människor runt Statoil på kvällarna. Trots det låste vi inte cyklarna, vilket är märkligt, eftersom vi alltid låser cyklarna. Godisinköpet tog 5 minuter. När vi kom ut igen var min sambos cykel stulen. Ingen syntes till. Vi polisanmälde saken, bara för skojs skull - vi hade inget större hopp om att få se cykeln igen.

Jag köpte turkisk peppar. Det tillfredställde inte godissuget alls. Choklad is teh shit.

---

Ca 36 timmar senare, ca klockan 12 idag. Min sambo har på väg till en arbetsintervju fått syn på vad hon tror är sin cykel. Hon har sett den från bussen, i en helt annan stadsdel än den blev stulen i. Jag beger mig dit. Jag är skeptisk - det finns ju många gula cyklar - men vill ändå kolla upp saken. Och visst var det hennes cykel. Den är låst med ett nytt lås och bakljuset är borta men det råder ingen tvekan om saken. Jag ringer polisen som kommer och hämtar den, förhoppningsvis får vi tillbaka den om några veckor.

På vägen hem köper vi Rocky Road-glass. Den gjorde susen.

Min tro (eller rättare sagt; min avsaknad på tro) till huruvida det finns något i universum som belönar, påverkar och bestraffar är skakad. Mycket är nämligen märkligt med hela historien;

1. Jag misslyckas sällan med matlagning och bak. Och aldrig någonsin har det gått så långt att saker jag försökt tillreda börjat brinna.
2. Vi låser bägge alltid våra cyklar. Jag kan ibland känna mig löjlig över hur nojig jag är när det gäller den saken. Men jag tycker det är viktigt, för jag tycker om min cykel.
3. Det är inga större fel med Örebro. Men det är faktiskt ingen jätteintressant stad att titta på. Min sambo har bott här hela livet och börjar seriöst få klaustrofobi här. Ändå tittade hon så noggrant omkring sig att hon fick syn på just sin cykel, precis just då (och hon tittade inte ens efter cykeln!). Inte ens jag tittar så intensivt på stan, och jag har inte hunnit tröttna på den ännu.

Vad vill jag då komma fram till? Egentligen bara att jag har en ny faktor att ta med i min ursprungliga komplexitetsteori. Kanske finns det, i denna djungel, bland alla extra långhalsade giraffhalsar, mellan pixlarna i detta monstruösa vita brus till universum (för er slumphatare; vitt brus är inte något slumpmässigt - det är kosmisk strålning omvandlat till TV-bild - det finns ett system, det är bara omöjligt att se det), eller kanske bakom pixlarna eller i elektronikmodulen som kontrollerar pixlarnas RGB-värden, kanske finns det någonting där. Som petar. Ändrar en eller annan inställning. Förbättrar skärpan lite - eller försämrar den. Ibland.

Nåja.

Glassen var god i alla fall.


---
Andra bloggar om: universum, cykelstöld, godis, gud, kaos

celebrating our one month anniversary

For it's a jolly good virus, for it's a jolly good virus
For it's a jolly good virus || And so say all of us

And so say all of us, and so say all of us

For it's a jolly good virus, for it's a jolly good virus
For it's a jolly good virus || And now I'm so fucking sick of this I could drive a car into a military storage and cause mayhem and destruction in the nearest shopping mall and kill everyone and kill some more kill kill kill yeah that's my war face, what's your war face, no, that's not your war face, that's your wanna-go-home-to-mommy-face, I don't like that, remove that and place it in a rocket, don't worry, I'll take good care of it, yeah that's right I'll be going with it to Saturn, what, you wanna fight about it? didn't think so

---

För övrigt ringde en apa ifrån Radiotjänst och försökte övertyga mig om att man måste ha TV-licens för att få ha en DVD-spelare utan kanalväljare eller TV-mottagare, även om man inte har någon TV kvar. Djävla ko. Hur kan man vara så dum? Hänvisade till deras hemsida och lagtexten gjorde idioten också, och där står mycket riktigt:
[du ska betala TV-licens om du exempelvis innehar en] "Inspelningsbar DVD med kanalväljare/mottagare"

och

"2 § En tv-mottagare är en sådan teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av tv-program, även om utrustningen också kan användas för annat ändamål. Lag (2006:798)." [vilket min DVD-spelare inte kan]

Hon var så dryg och så korkad och så envis att jag till slut slängde på luren och var arg resten av kvällen och större delen av natten. Tvi fan för överstatlighet.

Radiotjänst är ändå ett dyrt idiotiskt arbetsmarknadsprojekt. Större delen av avgiften går till att ett gäng arbetslösa i Kiruna ska få skicka ut inbetalningskort. Resursslöserier! Det finns en skattesedel, använd den för diefvulen!

Jag och en vän konstaterade redan innan vi fyllde 20 att byråkrati är ett förbannat dåligt sätt att lösa arbetslöshetsproblemet med. Ett arbetstillfälle ska generera något i form av produkt, tjänst eller för att hålla den nödvändiga (för det är den) nivån av byråkrati snurrande. Att stoppa in miljontals kronor i ett projekt som mycket enkelt skulle göras billigare är bara dumt. Då kan vi fixa arbetslösheten bland byggjobbare och rivningsjobbare genom att låta dem kontinuerligt bygga och riva ett hus, om och om igen.


Och nu tror jag allt febern går upp igen. Happy-happy, joy-joy.

---
Andra bloggar om: sjukdom, bitterhet, feber, radiotjänst, telefonförsäljare

en doft av vatten

Är du vaken?

Yrvaket. Mmmm...

Ssh! Hör du?

Ja. Tystnad.

Mm. Det börjar bli ljust.

Fast det är inte helt tyst.

Nej. Fågelsång. En hackspett.

Det har slutat regna.

Ja. Tältduken höll tätt.

Ja.

Det är lite varmt, va?

Mm, vi kan öppna.

Ljud av dragkedjan i tältöppningen som dras upp.

Vad dimmigt det är.

Mm. Man ser knappt till andra sidan sjön. Dimslöjor i vägen. Åh, hör du lommen!

Den låter ledsen.

Den kanske är ensam. Brr, jag fryser.

Här, kom närmre.

Mh, det var skönt.

Du är skön!

Nähä!

Joho!

Fnitter och rörelse i det trånga tältet. Ljud av sovsäck mot tältduk.

Vill du sova lite till?

Jag vet inte. Vill du det?

Vad ska vi annars göra?

Ska vi bada?

Det lär ju vara kallt.

Det lär det ju vara.

Paus i några sekunder. Därefter springer bägge ut ur tältet samtidigt, nakna. Två plask hörs, följt av skrikande av hur kallt det är. Fåglar lyfter av oväsendet och ett rådjur som stått och ätit knoppar i skogsbrynet spinger iväg under ett ljudligt knakande.
Lommen ropar igen, avlägset nu.


---
Andra bloggar om: berättelser, sommar, tält, natur, kärlek

space warrior of tomorrow

John satte ytterligare ett streck i sitt block framför titeln My heart is your plaything. Förutom strecket han nyss satt dit, fanns tjugo andra. Låten hade alltså spelats tjugoen gånger sedan han började räkna och det var bara... Han tittade på klockan i nedre högra hörnet på monitorn. Tjugotvå timmar sedan. Han sträckte lite på sig, så mycket kabinens begränsade uttrymme tillät.

Kroppen värkte av stillasittande och tyngdlöshet, han var orakad och smutsig och uttråkad bortom alla gränser. John bröt omedelbart den tankekedjan. Den var farlig. Den ledde till tvångstankar och panik. Det enda sättet att ta sig igenom en längre period av ensamhet och sysslolöshet är att inte erkänna ensamhetens och sysslolöshetens makt. Att inte erkänna dess existens. Han var en man med ett uppdrag. Så viktigt det lät, då. Tanken fick honom att le.

I vilket fall som helst var det inte ens en timmes väntan kvar nu. Han hade suttit i sitt kanonskepp 10 000 km ovanför månens yta i fem dagar. Och nu skulle det avgöras. De anfallande skeppen från jorden var strax inom räckvidd.

Monitorns inbyggda högtalare gjorde en liten signal, vilket betydde att det var dags att avlägga timrapport, vilket betydde att han kunde ägna tio minuter åt att sammanställa farkostens data; kabintryck, bränslenivåer, batteristatus, solcellseffektivitet samt hans kropps och själs hälsovärden, koda meddelandet och ladda upp det till månbasen. Det mesta av det här skulle datorn kunna ha programmerats till att automatiskt göra själv. Man lät piloterna göra det helt enkelt för att de skulle ha något att göra.

I själva verket var hela Johns uppdrag något en dator skulle kunna skött precis lika bra - om inte bättre. Ett rymdkrig var helt enkelt inte som i de gamla science fiction-filmerna (faktum är att det fortfarande gjordes sådana filmer); actionpackade rymdslag med skepp som flög omkring överallt och sköt med strålvapen på varandra tills den listigaste vann över den onda med en ljudlig explosion. Rymdkrig var i själva verket oändligt långsamma, långtråkiga och helt tysta (som varje småskoleelev kunnat förklara de senaste 100 åren, råder vacuum i rymden och därför råder också absolut tystnad) företeelser där 99,9% av tiden gick åt till att manövrera flottorna tillräckligt nära så att man kunde börja skjuta på varandra - det vill säga, så att skeppen var såpass nära att de inte skulle hinna väja för projektilerna. Faktum är att varje rörelse skeppen gjorde kostade energi och bränsle, och den varan var det mycket ont om. Slagen brukade vara över på några minuter och det var alltid försvararen som vann. Försvararen var stilla och behövde inte göra sig av med extra rörelseenergi, försvararen visste alltid exakt hur många skepp som kom och deras positioner. Försvararen kunde börja skjuta först, vilket betydde att anfallaren dog. Om försvararens skepp mot all förmodan blev nedskjutna (vilket aldrig hade hänt), skulle man snabbt kunna ersätta dem med nya. Anfallaren var 400 000 km från jorden och det skulle ta dagar för att få fram nya skepp.

Samtidigt som han laddade upp sin rapport kom ett nytt meddelande: ladda och osäkra kanonerna. Han tryckte på en knapp. Han hörde ett dovt surrande genom skrovet då mekanismer aktiverades och ett svagt rasslande då hans fyra kanoner laddades med patroner. Skotten var tillverkade av nedsmält måndam, fyllda med små kulor i samma material. Längst in satt en explosiv kärna som detonerade då projektilen trängt in i målets skrov. Resultatet blev alltid förödande; skrovet slets upp av projektilen och både människor och maskiner trasades sönder av metallkulorna. Laser användes inte. En strid med laser skulle snabbt utplåna bägge flottorna. Man ville ha en tydlig vinnare och en tydlig förlorare.

Man var inte ute efter seger. Krigen var propagandaapparater - förlorarna fick nya martyrer att dyrka och vinnarna fick rymdhjältar att fira. De verkliga vinnarna var vapentillverkarna och de verkliga förlorarna var astronauternas familjer och vänner.

John fick ytterligare ett meddelande. Han hade blivit tilldelad två skepp som sina mål.

Han tittade intensivt på sin orderlampa. Den lyste fortfarande rött. Och fortsatte lysa rött. Vad var grejen, hade man börjat förhandla? Skeppen var ju inom räckvidd nu. John aktiverade teleskopet, ett enkelt 10-millimeters optiskt teleskop med en kamera som var kopplad till datorn. Han betraktade jordskeppen. De såg ut att hänga stilla i svarta rymden men i själva verket närmade de sig med 30 000 km/tim. Till skillnad från månens skepp, som var kubformade, var jordskeppen cylindriska - detta för att de behövde skjuta upp på raketer. Cylindrar var den mest effektiva formen. På månen behövdes ingen strömlinjeformad raket utan man kunde bygga skepp i enkla former och kuber var absolut enklast att bygga.

En signal tjöt till. Orderlampan lyste gult och sedan grönt. Han öppnade eld. Hans farkost avfyrade sina raketer på låg kraft för att motverka rekylen och sedan började kanonen med dämpade dunsar skjuta ut projektiler; "duns-duns-duns-duns..."

Femton sekunder senare var magasinet slut. Han zoomade in på de två cylindrarna som var hans mål. Titanskroven blänkte starkt i det kraftiga solskenet. John hade svårt att tänka sig att det faktiskt satt människor i de där burkarna. Nej, de var säkert bara fyllda med datorer och kanske... Tomatsoppa? Han skrattade lite. De såg faktiskt ut som burkarna med tomatsoppa som brukade delas ut där hemma. Bara en per familj, förstås. Tomater var en sällsynt delikatess.

Plötsligt täcktes cylindrarna med svarta prickar. Nästan alla hans skott hade träffat. Efter någon sekund exploderade de och ett kraftigt moln av brinnande gas sköt ut ur de största öppningarna. Dekompressionen snabbt. John såg med fasa hur en människa sögs ut ur ett hål, sprattlade en stund och blev sedan stilla. Han kände sorg och äckel och stängde teleskopvyn.

Så var slaget slut. John aktiverade skeppets motorer och styrsystem och förberedde sig för att återvända till månen. Han fick ytterligare ett meddelande men hoppade över de väl valda formuleringarna om seger - det var så uppenbart att de var formulerade i förväg. Han var bara intresserad av vart jordflottan skulle störta - för störta skulle den. Det fanns inget som kunde hejda så många, så stora farkoster. Man hade tydligen "stort förtroende" för sin analys: de störtande skeppen skulle missa alla bosättningar. "Stort förtroende". Med andra ord kunde man vänta sig stor förödelse.

John försökte att inte oroa sig för det. Han var tvungen att ta på sig sin GoodSoldier-mask. Det vill säga, en mask av känslokyla och glädje och förakt för livet. Han skulle göra "high five!" och dricka syntetiskt öl och upphetsat skrika om hur de sparkade skiten ur kloakråttorna - som de kallade jordens invånare, eftersom de levde i stinkande, gigantiska städer och aldrig såg himlen.

Men han var i alla fall på den goda sidan. Eller hur?


---
Andra bloggar om: berättelser, science fiction, krig, rymd, satir

smarriga scones

Ingredienser:
2 ½ dl vetemjöl
3 dl Finax Familjemüsli, annan müsli eller havregryn
2 tsk bakpulver
Salt efter smak
50 gr smör eller margarin
½ msk honung
2 dl filmjölk eller mjölk

Sätt ugnen på 250 grader.
Blanda torra ingredienser. Tillsätt matfett och honung i klickar och nyp ihop det med torrvarorna.
Tillsätt filmjölk/mjölk och blanda snabbt, bara precis så att ingredienserna blandas. Ju längre tid du blandar desto segare och sämre blir sconesen. Bearbeta eller knåda inte. OBS! Gör scones för hand, det blir mycket bättre än i matberedare.
Dela degen i två bitar och lägg dem på bakplåtspapper. Platta ut dem och gör dem runda. Nagga kakorna med gaffel och dela dem i fyra delar vardera.
Grädda i mitten av ugnen i 5-10 minuter eller tills de fått färg.


---
Andra bloggar om: bröd, recept, scones

o, märkliga nostalgi

DOSBox är ett fint program. Det emulerar en 80x86-PC i din... Ja, 80x86-PC. Datorn har verkligen förändrats sedan jag tog mina första trevande steg in i datorvärlden med mammas 386:a för 15 år sedan. Men det där är ju bara teknik. Jag är trött på teknik.

Det finns vackra saker. En del vackra saker är beroende av teknologi för att fungera. Jag accepterar det. Jag är helt enkelt rätt ointresserad av tekniken. Jag vill ha det vackra. Med DOSBox provade jag att köra Future Crews gamla kultdemo Second Reality. Det fungerade. Alltför bra. En stor klump i halsen bildades när Purple Motions tjutande technoslingor ackompanjerade den gråskaliga plasmadelen och vid den psykedeliska, bubblande landskapsscenen rann tårarna.

Varför? Ett gammalt djäkla PC-demo med skrapig MOD-musik? Det påminde om så mycket, helt enkelt. Gamla vänner, gamla känslor, ett liv som inte finns mer och som aldrig kommer åter. Nostalgi. Jag är normalt inte nostalgisk men när jag väl blir det, blir jag det ordentligt.

Synen på nostalgi är så romantiserad. För mig är det smärtsamt. Wikipedia har följande definition på nostalgi: "the pain a sick person feels because he wishes to return to his native land, and fears never to see it again". Det är inte positivt, det är ångest över en tid som varit och aldrig kommer igen. Det är att vältra sig i det förflutna, vilket är nästan lika illa som att ständigt oroa sig för framtiden.

Fuck the past, säger jag. Nuet är det enda som existerar. Lev nu! Carpe diem! Låt oss slå sönder gårdagen, mörda morgondagen och äta nutiden! Med sås! Och vin! Och mörk choklad-Center!

Det kanske är febern som talar, men nuet är faktiskt väldigt fint.

*

Congratulations, Li. You're a real lady now.

---

Andra bloggar om: extas, glädje, gråt, nostalgi, ångest

skuggan

Det var kväll. Han tänkte inte så mycket på vart han gick. Det viktigaste nu var att gå. Framåt. Mer eller mindre. Han visste att han egentligen inte fick gå ut men han kvävdes inne på hemmet. Trånga rum med otäcka tapeter, hala golv och tystnad som är elak. Han behövde luft och utrymme. Så han gick ut, iförd endast pyjamas och tofflor.

Grusvägen han gick på ledde honom genom ett skogsområde strax utanför staden. Kvällens skumrask fick skogen att se magisk och mörk ut men han slutade snart se sig omkring, utan försjönk i djupa grubblerier, som han alltid gjorde när han var ute och gick. Han ville göra något åt sitt kaotiska liv men han kunde inte fokusera på någon tanke. Han ansträngde sig. Fokusera. Konkretisera, fokusera. Konkretisera, figurera, fokusera, exponera, expropriera. Orden kändes sträva och brännande mot hans febriga själ. Konkretisera, kretisera, tisera, kretisera, kreti, serikretiserverikonservera.

Tungan blev stor i hans mun och halsen kändes het. Han svalde flera gånger och insåg att han pratade för sig själv. Det gjorde inget, han var ju ensam. Eller? Han tyckte han hörde något bakom sig. Det kanske var hans skugga. Han gick ju mot solnedgången, så hans skugga borde vara lång och tung bakom honom. Han stannade och vände sig om. Mycket riktigt, där var hans skugga. En så stor skugga måste ju föra jättemycket oväsen.

Men vart var vägen? Han såg sig omkring - ingen väg inom synhåll. Han stod i en glänta i skogen. Framför honom var ett stenigt skogsparti som såg ut att öppna sig och bli ljusare längre fram. Skogen stod tyst och mörk omkring honom.

– HA! ropade han högt. Det ekade lite och någonstans flög fåglar upp men han kunde inte se dem.

Han fortsatte framåt och fick klättra över stenbumlingar och krypa under taggiga snår. Skuggan blev ljudligare bakom honom. Inte så konstigt, så mycket grenar och ris det var här. Det måste vara speciellt svårt för en inkonkret skugga. Konkretiserad. Ordet piskade honom och han gnydde lite.

Plötsligt kom han ut ur skogen och fann sig stående på en hög stenhäll som kantade en liten sjö. Framför honom sluttade marken brant ned ett tiotal meter. Det var vackert. Solen försvann precis bakom trädtopparna på andra sidan sjön och kastade strålar som studsade fram och tillbaka bland molnen. Himlen exploderade i färger: grönt, violett, blått, rosa.

Bakom honom brakade det till när skugga också kom ut ur skogen. Skuggan hade nu hög panna och kort, krylligt hår och tjocka glasögon.

– Är du verkligen min skugga? sade han.

Skuggan svarade på ett språk han inte förstod. Han glömde alltid att i det här landet kunde han inte göra sig förstådd, de pratade helt obegripligt. Det var bara några månader sedan han anlände i ett trångt, mörkt lastutrymme i en fiskebåt. Resan tog flera veckor och han var nästan död av svält och törst när båten blev stoppad av poliser med vit hy som skrek upphetsat. De viftade med pistoler. Båtens besättning skrek lika upphetsat tillbaka och passagerarna grät och bad för sina liv. Poliserna förstod inte. Sedan dess hade han bott på hemmet med de otäcka tapeterna.

Skuggan såg ut att ha judiskt ursprung. Ja, skuggan var definitivt jude. Hans far hade lärt honom att hata judar. Tanken på fadern fick honom att skaka. Fadern ville att han skulle hata många människor. Ljudet av knytnävar, militärfordon och automatvapeneld mullrade inom honom och han satte sig tungt på marken. Det började bli kallt. Han huttrade och skakade i sin blåa pyjamas. Det var ett kallt land, det här.

Skuggan släpade ihop grenar och ris till en hög och tände eld. Han försökte hata sin judiska skugga men det gick inte. Han kunde inte komma på några bra argument för att han skulle hata skuggan - den hade ju inte gjort honom illa. Han kröp bort till elden som skuggan tänt och värmde sig tacksamt. Skuggan talade till honom, verkade ställa frågor. När den märkte att han inte förstod blev den tyst.

Han tog fram sin kniv och täljde på en träbit. Det var det enda han var bra på - att tälja. Det var beckmörkt när figuren blev klar. Figuren föreställde en man som satt med benen i kors. Han gav skuggan figuren. Den verkade bli glad. Han lade sig ned, blundade och somnade omedelbart.

När han vaknade var det ljust, elden var släckt och skuggan borta. Överallt hördes en kakafoni av fågelsång. Det var kallt. Han reste sig upp, hoppade lite på stället för att få upp värmen och började gå tillbaka mot hemmet. Innan han gick in i skogen tittade han mot sjön en sista gång. Det var en bra plats, det här. Det kändes som om något läkt inom honom, något som varit skadat väldigt länge. Orden fastnade inte längre i hans tankar, brände inte och hans hals blev inte tjock och låst.

Han tog ett snabbt farväl av sjön och gick sedan in i skogen.

---
Andra bloggar om: berättelser, kulturkrock, mystik, natur, sinnessjukdom

som på tv - fast på riktigt

POJKE. FLICKA.

Ligger halvnakna i en soffa och pratar. De är synbart upphetsade.


FLICKA Jo, men kom igen. Det blir kul!

POJKE Jag vet inte...

FLICKA Jag vill göra något annorlunda än den tråkiga skiten vi brukar göra.

POJKE Tar illa upp. Vadå tråkigt?

FLICKA Jamen det är ju så VANLIGT! Jag vill göra något annorlunda. Som de gör på TV. Det blir som ett rollspel. Kom igen nu! Var inte så tråkig!

POJKE Okej då. Jag går och tar ut pengar då.

FLICKA Skiner upp. Yes! Puss, älskling! Pussar POJKE snabbt.


POJKE går. FLICKA blir kvar. Hon tar på sig ett skrikigt rosa linne och en kort, svart läderkjol. Hon har inga trosor på sig. Hon sminkar sig; kraftigt rött läppstift, mörk ögonskugga och hon målar kinderna röda.
POJKE kommer tillbaka. FLICKA lutar sig mot väggen.


POJKE Pengarna i förskott, eller?

FLICKA Mh-hm.


POJKE ger FLICKA fem hundralappar. FLICKA lägger dem i en låda i nattduksbordet. POJKE sliter sönder FLICKAs linne och kastar ner henne på sängen. De ligger med varandra.
Efteråt ligger de på rygg och stirrar upp i taket.


HORA Vill du ha tillbaka pengarna?

TORSK Nej, behåll dem. Du har förtjänat dem.


---

Andra bloggar om: berättelser, mediapåverkan, drama, sexualitet, osäkerhet

eggnog & teapots

Beige-grå, smutsig, av bildäck och människofötter uppvispad snö klafsade friskt under mina skosulor då jag en dag i januari gick från universitetet till stadens mindre exklusiva köpcentrum - inte ett köpcentrum i amerikansk anda utan en före detta industritomt med ett stort plåtskjul som inhyste Coop Extra, Överskottsbolaget, en frisör och en skomakare. Himlen glödde i en giftig, rödbrungrön färg i solnedgången som om den med färgkoder ville berätta för mig att jag kunde glömma tanken på vår - det finns gott om snö kvar där uppe men vi väntar tills det varit plusgrader tillräckligt länge för att den nuvarande snön ska frysa till en hal, ojämn skorpa när det blir kallt igen.

Det jag var ute efter var en fryst måltid som ytterligare kunde spä ut mitt redan näringsfattiga blod med mättat fett och snabba kolhydrater utan att jag skulle behöva göra någon egentlig matlagning. Prickig av smutsig snömodd - som stänkt upp då tunnelsynta bilförare kört onödigt nära trottoaren på min vandring - steg jag in på Coop. Sunkig jazz spelades ur plastiga högtalare någonstans långt uppe i kulisserna till den här lilla låtsasvärlden. Snabbt lokaliserade jag frysdiskarna och valde länge och väl mellan fiskgratäng med skaldjurssås - där skaldjursdelen bestod av 4% hummer- och musselextrakt - och ostschnitzel (malda, formpressade slakteriprodukter från diversedjur) med bearnaisesås. Lysrören attackerade min näthinna med sitt högfrekventa blinkande och runtomkring mig vimlade människor; lätt alkoholiserade arbetare som missat Systembolagets öppettider och nu måste ordna tisdagsfyllan med folköl; vildögda, uppgivna barnmammor med skaror av tjutande ungar omkring sig; kvinnor i övre medelåldern iförda eleganta dräkter som till skillnad från de lätt alkoholiserade arbetarna faktiskt hunnit stanna till vid Systembolaget innan de stängde och nu letade efter rätt fläskfilé att använda som ursäkt för att bälga i sig alldeles för mycket lådvin.

En kraftigt överviktig man i 30-årsåldern med ögon som såg ut som om de skulle falla in i huvudet ställde sig bredvid mig och andades tungt och ljudligt och stirrade på mig utan att säga något. Jag valde snabbt fiskgratängen och började gå mot kassorna och försökte att inte utåt visa obehaget jag kände över mannens blick. Långt ovanför mig i skuggorna ovanför ljusrören, bland varuhusets ramper och upphängningsanordningar, brummade färglösa nattfjärilar och skalbaggar som i butikens vårvärme undgått vinterdöden.

I kassakön trängde sig en pensionär före. Jag sade ingenting men irritationen bubblade. Som om hon hade rätt att tränga sig bara för att hon är gammal. Något nuddade min rygg, något som luktade illa. Tung andedräkt kittlade min nacke och jag hörde ljudet av halvstelnad saliv som löddras av torra läppar och visste utan att se mig om att mannen som ställt sig bredvid mig vid frysdisken förföljt mig till kassan. Rader av cigaretter och tuggummipaket utan socker men med frisk mentolsmak skrek om att bli köpta och konsumerade.

"Det blir 89,90", sade kassörskan uttråkat efter att ha slagit in min vara. Jag ryckte till över det höga priset och stirrade på paketet. Det var ju inte alls fiskgratäng utan exklusivt te, infryst direkt efter skördning och torkning, skeppat från Indien på mäktiga oceanångare som kämpat mot pirater med kanoner och propaganda för att föra detta bruna guld till vårt land. Efter all den ansträgningen kunde jag ju inte gärna lämna tillbaka varan. Jag betalade och gick ut för att vänta på bussen. Tunga plask bakom mig skvallrade om att mannen fortfarande förföljde mig. Ansträgningen av att förfölja mig upprörde hans andningsorgan till bristningsgränsen.

Bussen var tio minuter efter tidtabellen och tvärnitade ilsket vid busshållplatsen. Busschauffören såg stressad och skakig ut - hans magsår syntes nästan på utsidan. Jag lät min förföljare gå på först. Han stirrade på mig då han gick uppför trappen in i bussen och drog sitt busskort i kortläsaren. Jag insåg med gnistrande klarhet att jag inte har någon tekanna! Jag måste ju ha en tekanna om jag till fullo ska kunna njuta av det legendariska teet från Punjabi som försvarats mot pirater med kanoner och propaganda! Jag gick inte på bussen utan lät den köra utan mig. Min förföljare stirrade på mig med oproportionerliga ögon från bussens bakfönster ända tills den försvann bakom en omärkt, vit långtradare.

Jag började gå mot stadens centrum. Dånet från trafiken var öronbedövande - dels var det den tiden på dygnet då de allra flesta slutar jobbet och dels gick jag längst en av de mest trafikerade vägarna i staden. Vägen var klaustrofobiskt omsluten av stumma, färglösa fasader som tornade sig över mig och stängde in ljudet av de tusentals förbränningsmotorerna som mullrade förbi och spydde ut avgaser. Det enda som överröstade motorljuden var en och annan kraftfull bilstereo som levererade rytmiska bastrummor. Långt ovanför mig stirrade den rostiga stålhimlen likgiltigt ner på mig.

Jag nådde centrum och den mer exklusiva gallerian. Utifrån var det en gigantisk, enkel, fyrkantig betongstruktur med höga fönster som färgglatt skrek ut erbjudanden och logotyper. En katedral över konsumtion som rymde allt som var lagligt att sälja och lite till. Inuti fanns ett otal butiker som kantade en labyrint av trånga passager och gångar. Här var så mycket folk att det var omöjligt att göra några reflektioner över någon individ. Kristallklara skyltfönster hyste skyltdockor med kläder som fick mig att skratta - tanken på att jag skulle bära dem var helt enkelt löjlig. Sunkig jazz spelades ur kvalitetshögtalare dolda i taket.

Långt inne i köpcentrumet fanns en butik som specialiserade sig på köksutrustning och porslin. Jag gick in. Butiken var sparsamt befolkad, ren och välputsad och alla talade lågt och försiktigt, som om för högt ljud skulle krossa varorna. Porslin blandade sig med blänkande glas och modernt, rostfritt stål i en förvirrande kaskad av reflekterat ljus och vackra former. Enhetligt uniformerade butiksbeträden skred lungt omkring med väl inövade leenden och hjälpte förvirrade kunder med kall, proffessionell vänlighet. Överallt satt skyltar med texten "WHAT YOU BREAK, YOU BUY"

Länge och väl vandrade jag runt bland putsad keramik och mattpolerad metall och desperationen steg. Här fanns vattenpipor, glas, kastruller för spaghetti, kastruller för makaroner, kastruller för ris, kaffeglas, kaffebryggare, kaffemuggar, kaffekoppar, espressokoppar, bestick, ätpinnar, grönsaksskärare, potatisskärare, potatisskalare, potatistärnare och så vidare. Men ingen tekanna. Till slut hamnade jag bredvid ett butiksbiträde utan utseende, trots mina ansträgningar att undvika just det.

"Kan jag hjälpa till med något?", frågade hon med en väl avvägd spasm med ena ögonbrynet.

"Jag letar efter en tekanna", svarade jag ansträngt.

"Det verkar som om de är slut för tillfället."

"Är du säker?"

"Helt säker. Hade de funnits, hade de funnits just här."

"Men ni har ju allt annat som kan tänkas behövas i ett kök. Varför har ni ingen tekanna?", sade jag med stigande irritation.

"De är tyvärr slut", sade biträdet och log lite bredare.

"Men hur ska jag då kunna dricka te?", frågade jag utan pondus i rösten.

Biträdet log ännu lite bredare och sade: "Köp påste?"

"PÅSTE!?" vrålade jag desperat. "Vadå PÅSTE!? Jag vill ha riktigt te! Jag vill ha en tekanna!"

"De är tyvärr slut för tillfället", sade biträdet vars leende blev ännu lite bredare. Det slog mig att det var onaturligt att kunna le så brett men jag var för upprörd för att fundera närmare på det. "Kan jag intressera er med de här smakfulla sparväggkopparna i äkta bulgariskt porslin?"

"SPARVÄGG!? VEM FAN ÄTER SPARVÄGG? Sparvägg?" Min röst dog bort lite eftersom äggkopparna faktiskt var väldigt fina. De var små, knappt två centimeter höga, men ändå väldigt detaljerat utsmyckade och materialet hade en sällsam lyster. Som om det fanns ett djup i det. Jag stirrade som hypnotiserad på sparväggkopparna men lyckades ruska av mig transen. "Du försöker förvirra mig! TEKANNA!", ropade jag förvirrat och viftade med ena armen så att den stötte till hyllan sparväggkopparna stod på. En äggkopp ramlade omkull, rullade utför kanten, slog gnistrande i golvet och gick i tusen små, små bitar.

Butiksbiträdet log bredare och verkade ha en oändlig tandrad, för hur brett hon än log verkade hennes tänder aldrig ta slut. "What you break, you buy", sade hon på engelska med väldigt svensk brytning.

Jag vet att "något gick sönder inom mig" är en litterär klyscha. Men det var vad som hände. Något gick sönder inom mig. Ett knastrande ljud lät inuti mitt huvud då tusentals nervtrådar och fettvävnader gick sönder samtidigt. Biträdet ryckte till vid ljudet och såg orolig ut men lyckades behålla sitt fasansfulla leende.

Jag stirrade vilt på henne och tog upp tre sparväggkoppar till, höll dem hotfullt i handen. Svetten bröt ut på hennes uttryckslösa panna. Jag släppte äggkopparna som alla krossades till glittrande pulver mot marmorgolvet.

"What you break, you buy, what you break, you buy, what you break, you buy!", kvittrade biträdet och för varje gång hon sade "What you break, you buy", log hon ännu lite bredare. Hennes leende bröt nu tingens ordning. Utan att reflektera, svepte jag med ena armen ner resten av de vackra sparväggkopparna. Biträdets reaktion var skrämmande: hon försökte säga "What you break, you buy" om varenda sparväggkopp men det var för många så det kom ut ur hennes mun som ett gutturalt, snabbspolat pladder. Hennes leende blev bredare och bredare tills mungiporna möttes i nacken. Med ett fuktigt ljud lossnade ovandelen av hennes huvud från sin plats och ramlade förvånat till golvet. Hon försökte fortsätta prata men upptäckte att det var väldigt svårt utan överkäke - allt som kom ut var ett vått pipande. Hon kunde inte se heller utan började gå och försvann bakom ett hörn i butiken.

Ovandelen av hennes huvud som låg på golvet verkade försöka säga något; det pekade febrilt med ögonen mot den nedersta hyllan. Jag tittade dit och där stod en tekanna i samma vackra material som sparväggkopparna. Jag uppfylldes av lycka och tackade butiksbiträdets huvudovandel. Huvudovandelen verkade gestikulera "det var så lite så" med ögonen och genom att vifta lätt med de uttryckslösa öronen.

Jag betalade min tekanna i kassan och lämnade gallerian. Det hade blivit betydligt kallare ute, så jag bestämde mig för att hälsa på min gamla vän Torbjörn som bodde i en kulvert under ett torg nära gallerian. Jag lyfte locket till gatubrunnen som ledde till hans lägenhet och klättrade ner. När jag kom in satt Torbjörn i sin läderfotölj. Det doftade sött och fylligt av äggtoddy i rummet. Torbjörn hade precis köpt en ny förstärkare. Det var en stor, svart tingest med många lampor och knappar som jag inte förstod mig på och på fronten fanns en stor, mäktig tratt som fungerade som en basreflex. Ur högtalarna kom sunkig jazz och basen mullrade och dånade och gav en riktig biokänsla.

"Det är fan inte lätt att få tag på en bra tekanna nu för tiden", sade jag.

"Nej, och kallt är det", sade Torbjörn och gestikulerade mot en stor bålskål som stod på en pedistal i ett hörn, fylld med något beigegrått, smutsigt och uppvispat. "Ta lite äggtoddy, vetja."



---

Andra bloggar om:
berättelser, galenskap, drömmar, satir

applesauce & dostoyevsky

Jag har precis rakat mig. So what, undrar du? Tja, det är väl ett uttryck lika passande som de flesta som figurerar i blog- och dagboksinlägg. Jag ämnar faktiskt komma till något, så sluta avbryta mig så att jag kan få skriva det jag tänkte (nej, det är inte blodfläckar under strumporna men det luktar mint). Ah, jag har som sagt rakat mig och kom ut från badrummet med lite billig skräp-aftershave på huden. Eftersom jag bara hade en snusportion kvar och väldigt liten lust att traska ända bort till Statoil för att köpa mer, tog jag ett tuggummi för att hålla abstinensbesvären borta en stund till. Och då slog det mig, som en vässad, parfymerad, högst emotionell laddad knytnäve (utan boxhandske, hjälm eller någon skyddsutrustning som kunde mildrat själva slaget eller smällen då huvudet slår i betonggolvet och öppnas och svarta, gnistrande fjärilar myllrar ut och visst, det är skönt att bli av med dem men samtidigt hade de inte stört mig så mycket så jag hade hellre sett att skallbenet fått vara intekt) tillhörande en kvinnlig proffsboxare som kanske är väldigt kort och inte så fysiskt stark men ändå fullt kapabel att totalt krossa alla fundament, om de så vore tillverkade av armerad betong och självsäkerhet - den där självsäkerheten okunnighet medför (det vill säga den okunnighet som inkluderar okunnighet om okunnigheten - vilket ger effekten av att personen i fråga tror den kan precis allt och inte behöver tvivla på något den gör eller tänker, vore inte det skönt? Jag tänkte faktiskt på det när jag satt och åt min havregryn- och dinkelgröt med äppelmos och läste Brott och straff i morse, att det på sätt och vis vore bättre att anamma okunnigheten helhjärtat; som jag gör nu blir jag snarare mer och mer medveten om allt jag inte vet och kanske är det för sent att börja plugga över huvud taget, jag kanske är för gammal och har blivit för trögtänkt för att kunna åstadkomma något vettigt - de flesta som gör stora saker gör det ju unga som Einstein och Dostojevskij - kanske borde jag överge de här ambitionerna med att skriva också men å andra sidan, försöker jag inte, får jag aldrig veta så jag kan lika gärna göra ett försök - och det är lika bra att klättra riktigt högt så att det blir ett högt fall och en snabb död istället för att falla bara en tio meter eller så och bara bryta ryggen och ligga och dö långsamt av att lungorna fylls med blod) och slaget fick mig nästan att kräkas (”vill du ha ett tuggummi?”). Är det inte sjukt hur en person som betyder nada för mig, fortfarande har sådant inflytande. ”Vill du ha ett tuggummi?” - och smaken av mint som blandas med doften av billigt rakvatten samt den något dammiga luften i hennes lägenhet på andra våningen i huset vid Galjamarkens utkanter. Hon ler lite, drar ett drag på sin cigarett och jag dricker öl och försöker inte låtsas om hur folket på festen glor på mig och flinar sådär elakt bara människor från Galjamarken kan flina (med ”människor från Galjamarken” menar jag folk från bostadsområden i städer som är för små för att ha förorter, folk som inte har ambitioner att flytta för de har inte ens tillräckligt med fantasi för att förstå att det finns så mycket vackert bortanför motorvägen). Jag låtsas att jag skiter i vad de tycker, vem bryr sig om att min flickvän har knullat med varenda avdankad stinkande kommunalarbetare i Karlskrona för att få pengar till Veckans Drog, vem bryr sig om att alla tror jag är ihop med henne bara för att ingen annan vill ta i mig ens med ett fjärrstyrt robotverktyg utvecklat av NASA för dockning av satelliter som saknar dockningsfunktion men som ändå behöver repareras, modifieras och slutligen, med en välkoordinerad avfyrning av ett påhakat raketsteg, bromsa in och låta dess hastighet minska tillräckligt för att den ska fångas in av jordens gravitation och brinna upp i atmosfären då dess rörelseenergi komprimerar luften framför den vid imbromsningen från 27000 km/h och förvandlar den till superheta fragment som förångas och förintas i en virvlande kaotisk dans av eld och gnistrande ljus? Vem bryr sig om att de snackar med mig bara för att jag är konstig, mer osäker än de och tja, lägenhetens ägares pojkvän? Okej, jag bryr mig, men jag bryr mig inte om att jag bryr mig. Jag dricker öl tills golvet börjar utföra vågrörelser och alla ansikten är så suddiga att det blir lätt att låtsas som om deras leenden inte är hånfulla. Någon röker hasch och bjuder, världen blir rödaktig och pulserande. Det sägs att om man känner en doft tillräckligt länge, blir doftnerverna överbelastade och man slutar känna just den doften. Det stämmer inte med billig aftershave. Den fortsätter att lukta, trots att THC och alkohol bränner och hamrar på hjärnan, elektrifierar nervtrådar och hjärncellerna skriker som barn som stoppar fingrarna i elluttagen utan att det finns någon som säger åt dem att det är farligt, lek med lego istället, pappa är upptagen och kan inte stå ordentligt, pappa luktar öl och snus och har röda kinder och lutar sig över dig och skriker om du inte är snäll håll käften nu så jag får vara ifred det är tipsextra och jag har jobbat hela veckan håll käften och så jag hinner få i mig de här ölen innan mamma kommer hem och säg ingenting till henne nej det är vår lilla hemlighet här ta en hundring; blinka förtroeligt med rödsprängda ögon, en snabb klapp på axel och sen in till TV-soffan, det är bråttom, ölen dricker ju inte sig själva. Ruset lägger sig lite och jag inser att jag står lutad mot en vägg och röker nonchalant medan snubben bredvid fäller kommentarer om min klädsel som får samtliga närvarande att skratta (så här i retrospektiv inser jag ju att den där snubben var djävligt patetisk egentligen. Han hittade - och fortsätter hitta - svagare människor, omger sig med dem för att kunna framhålla sin egna styrka och för att i sina egna ögon kunna upprätthålla skenet av att vara så djävla snygg och tuff. Men ändå bor snubben kvar i Karlskrona och han har inte kommit någonstans sedan han gick ur gymnasiet. Han kommer att bli den nya Måsen, den där försupne 45-åringen snubben som alltid kommer att tro att han är 23 och som alla känner till men ingen känner på riktigt för alla har för länge sedan tröttnat). Jag får ett tuggummi till av henne. Sprit, tuggummi och billig aftershave från mig blandar sig med dofter av kroppar, cigarettrök, dyrare aftershave och avslagen öl som drar omkring runt mig som en dimmig, syntetisk storm om stormar hade haft PR-team bakom sig (då hade de knappast hetat Gudrun eller Per, det vore något för konsumentundersökningarna). Det dånar av konversationer och billig musik som var populär för 5 år sedan - baselementet i högtalaren arbetar frenetiskt för att återge den dova, taktfasta, synteserade bastrumman men stereon var billig och dålig när den inhandlades, vilket var för 10 år sedan och det låter snarare ”kras, kras, kras” som ben som krossas under metall men ingen hör musiken längre än till skivomslaget, det är musik som spelas då det är direkt olämpligt att känna mer än snabba skratt, kåthet, hunger, törst. Jag låtsas inte se hennes uppenbara försök att få till det med basisten i ett lokalband som verkligen försvinner i mängden av lokalband, men en basist är ju betydligt mer attraktivt än en avdankad, överviktig gymnasieelev som borde ha tagit studenten det här året. Sura uppstötningar. Mint. Aftershave. Så vaknar jag till. Jag bor inte i den staden längre, hon är borta ur mitt liv, det är de allihop. Jag har gått vidare. När jag blir bjuden på tuggummi nu för tiden behöver jag inte tugga det febrilt för att dölja smaken av alkoholmättade uppstötningar och nederlag då den som bjuder, även bjuder fem andra. Jag tuggar mitt tuggummi. Det smakar gott och håller snusabstinensen borta. Jag tror mig höra andetag från sovrummet och jag känner glädje och tillförsikt och jag känner mig hemma, inte bara på platsen utan i situationen.

Det kanske är dags att köpa en ny aftershave.

gud och salamandrar

Så var det, det här med tro, då. Flera saker angående trossatser har grämt mig ett bra tag. Några är uppenbara, som att människor bygger upp extremt komplicerade världsbilder utifrån vad som står i gammal skönlitteratur och nu är redo att mörda för det (men hey, det verkar som om Indien är redo att mörda över några förolämpningar i en dokusåpa). Man har lika mycket stöd för den teorin som att det finns interstellär salamander (salamandrina-na-naa na-na) vars skinömsning är upphov till allt liv på jorden.

Samtidigt måste jag faktiskt erkänna att jag är synnerligen trött på det överrationella som präglar samtiden. Ringsignaler, dokusåpor, Second Life, datorspel, design, ekonomi, raka linjer eller perfekta bezierkurvor. Jag kan förstå Goethe som hatade Newton för att han mördade regnbågsmystiken och nedklassade det till en optisk villa. Vart har mystiken tagit vägen? Och framför allt, vad har vidsyntheten tagit vägen? För salamanderns skull, det är knappast som om vetenskapen har förklarat allting! Faktum är att vetenskapen aldrig förklarar något. Vetenskapsmän bygger modeller och försöker få dem att passa in på verkligheten. Och just nu funkar det väl okej - med pakettejp och stöttor. Men det räckte med ett Ultra Deep Field för att hela byggnaden skulle svaja så mycket att vore det något annat än en trossats (för det är vad det blivit för så många), skulle den dömts ut och rivits.

Jag säger inte att vetenskapsmännen har fel för det har de inte. De är faktiskt de enda som har några som helst belägg för sina påståenden - vi andra använder deras funderingar för att stöta bort mystiken i tillvaron.

För visst är det lättare att se på förfallet i samhället, på sextonåringar som skjuter ihjäl sina klasskamrater, äckliga små värdelösa människor som ikonifieras på TV för att de har stora bröst och skriker högt och gick med på att låsa in sig i ett syntetiskt hus/TV-studio och visa fittan på bästa sändningstid; visst är det enklare att stå passivt bredvid när världens mäktigaste land använder sin överlägsna militära makt för att mörda tusentals i världens svagaste länder, att sucka och vända på huvudet när före detta militärdiktaturer används som lekplats/försökskanin för ekonomiska teorier välfriserade nationalekonomer fantiserat ihop som funkar alldeles utmärkt i datormodeller som inte behöver ta hänsyn till att det faktiskt finns människor som får ut sin lön i rödbetor och potatis; ja, visst är det enklare att göra smarta aktieklipp på nätet där man slipper se vem som får ta skiten för en småvinster; visst är allt det där så mycket enklare NÄR DET ÄR BEVISAT ATT DU INTE HAMNAR I HELVETET FÖR DET?

För "det är bevisat". Himlen var bara en optisk effekt av atmosfären. Det finns inga änglar och inga salamandrar heller. Då är det bevisat. Vi lever i den bästa av världar. Professor Pangloss skulle ha fått spontan ejakulation om han existerat. Men visst, det är möjligt att det inte finns någon salamander. Nej, jag är inte sarkastisk längre, jag är ärlig: jag vet inte. Jag har faktiskt bara en tro; att människan är utrustad med en fri vilja. Faktum är att den åsikten orsakade ett brott mellan mig och en av mina äldsta vänner för en tid sedan. Det har alltså gått så långt att till och med ett litet hörn av tanken på att världen inte är 100% linjär orsakar så överdrivna reaktioner.

Nu fnyser du kanske; "fri vilja", vad fan är det för kristet bull? Men det behövs faktiskt ingen salamander för att människan ska kunna ha en fri vilja. Det räcker med lite kaos*. Seriöst, vad är alternativet? Att vi är automater, strikt kontrollerade av en ändlös rad kemiska reaktioner som började vid Big Bang och kommer att fortsätta fortplanta sig tills universum inte längre stödjer kemiska reaktioner? Att allt som händer vad det som måste hända, för att det var det enda som kunde hända? ("åh-åh-ÅÅÅÅH!" skrek Pangloss och Leibniz i kör)
-- Seriöst, i så fall är ju allting helt djävla meningslöst. Då kan vi lika gärna skjuta ihjäl varandra allihop, begå våldtäkter eller bara lägga oss ned och dö, för det var det som måste hända. Ingenting har någon mening och det som är "vi" och "jag" är illusioner, det är bara en regnbågar som väntar på att mördas av en Newton - vi står i så fall inför det största massmordet någonsin; mördandet av alla själar.

Nej, jag går inte med på det. Jag vägrar. Fuck it. JAG existerar. Du med. Jag vet det inte, men jag tror det. Jag tror på det av hela mitt hjärta. Det är en bra tro - jag kommer aldrig att behöva döda någon för det, för det spelar ingen roll åt vilket håll du vänder dig för att be, vilken symbol du anser vara den Rätta symbolen, om du gillar långhåriga, smala, korsfästa snubbar eller om feta, rakade typer som sitter med benen i kors är mer din grej - du finns i alla fall och det viktigt, det betyder något, DU betyder något och dina handlingar också.

Nej, nu går jag och duschar för jag luktar illa. Det var nu två dagar sedan vi flyttade och jag luktar fortfarande svett. Damn.

Pax salamandrina.



* Om nu avsaknaden av fri vilja är resultatet av att allting är underställt ett ordnat universum där allt fungerar i harmoni och allt är reaktioner som föder reaktioner och så vidare, vilket lett till att kol, syre, kväve och väte reagerat väldigt intrikat och bildat liv på jorden, ja, du fattar , då borde den fria viljan faktiskt kunna vara resultatet av att universum egentligen är kaotiskt. Kanske inte på den nivån vi ser saker (och det, mina vänner, är en väldigt ynkligt, pytteliten del av allt som existerar), utan på en submolekylär nivå - eller kanske på en supersträngnivå, och att människohjärnan är så komplex och beroende av så små effekter att kaoset skapar "störningar" i tankeprocesserna, vilket blir fri vilja. Tja, jag vet inte. Det var bara en tanke. Inte ens en tro. Bara salamandern vet.