lördag 19 maj 2007

kulturism - ett alternativ till rasism!

Jag blev lite rasist igår. Jag erkänner det. Det var svårt att undvika, när jag såg sjuttonåriga Duas huvud krossas under stenblock, kastade av upphetsade, vrålande män. Och inte en eller två män utan hundratals - inklusive ett antal poliser - stod samlade runt platsen.

Ingen - inte ens poliserna - hjälpte Dua, men många tog fram sina mobiltelefoner och filmade. De skrek och gjorde det där ljudet som låter lite som amerikanska "indianers" krigsljud i gamla westernfilmer, samma rop som brukar ropas vid kyrkan som ligger ett femtiotal meter från mitt hus när någon gifter sig. Det är alltså ett rop av glädje.

Jag kunde inte sluta titta, trots att det vände sig i magen och jag darrade i hela kroppen. Och jag kände rasismen bubbla inom mig. Som tur är, påpekade en vän till mig att vad jag egentligen kände var inte rasism, utan kulturism. Jag hatar inte irakier eller araber men jag kan omöjligt förespråka den kultur som leder till sådana här vansinnesbrott. Jag känner helt enkelt att jag inte längre kan låtsas att "alla kulturer är lika bra". Det går emot hela min person.

Vilket för tankarna till en diskussion om litteraturvetenskap jag hade med en kurskamrat för några veckor sedan. Jag är ganska poststrukturalistiskt inriktad, vilket betyder att jag hävdar att konstupplevelsen uppstår i betraktandet av ett verk och en analys är helt och hållet beroende av just det ögonblicket; betraktaren, omständigheterna runt betraktelsen och betraktarens kontext. Alltså inte författarens. Min kurskamrat ställde då en fråga i stil med: "Vadå, har du samma synsätt på rätt och fel, att kvinnor stenas till döds i mellanöstern? Det är ju otäckt!"

Och visst är det otäckt, hur otroligt variabelt moralbegreppet är. Men som jag ser det stödjer det bara mitt synsätt. Det är betraktaren som skapar skönheten, moralen, till och med den vetenskapliga modellen - vi råkar i vår kultur tycka om enkla förklaringsmodeller, vilket gör att vi väljer evolution framför kreationism (om det nu går att försvenska det uttrycket) och supersträng/M-teori framför One electron universe. Men det är förstås en smaksak. Många ser invecklade teorier som vackra och hävdar således att universum är en gigantisk, noggrannt uträknad plan av ett mystiskt superväsen. Eller att vi är del av en datorsimulering.

Jag väljer att ställa mig utanför som en observatör. Jag tar del av allt detta men snarare lägger till dem till mitt bibliotek av idéer, som kanske en dag kan bli embryot till en ny berättelse. Är det också fegt? Är det samma sak som att ta fram mobilen och tränga sig fram för att få bäst bilder av blodet som rinner ut över den dammiga marken? Jag hoppas inte det - förhoppningsvis kan mina berättelser göra någon sorts nytta. Jag tror att det är mitt sätt att påverka.

Till frågan om olika kulturers värde. Är den svenska kulturen så mycket värd, med sin mellanmjölk, sin television, sin girighetsförhärligande och sin konsumtionsfrosseri? Den är ganska grå och blek men jag är ändå förbannat glad för att jag bor här och inte i Norra Irak. Det betyder inte att en irakier är mindre värd än en svensk, inte heller att jag gör någon slags "rasskillnad".

Jag hävdar emellertid att en lyckad förändring av den irakiska kulturen måste komma från det irakiska folket, inte genom invasion. Om det inte finns en vilja till en sådan förändring - vilket faktiskt inte verkar finnas - så kommer ingen förändring alls. Tvång i form av invasion och ekonomiska sanktioner kommer bara att piska upp ilskan ytterligare, vilket leder till mer våld. Duas död blev ju t.ex. hämnad, vilket är ett lysande exempel på en våldsspiral som potentiellt aldrig tar slut.

Det känns inte som jag kommer någonstans. Kanske det här blev ytterligare en "svepande", "nebulös", "politisk 'analys'" som stammar från ouppklarade konflikter med mina föräldrar, som någon skrev bland mina kommentarer - vilket förstås är ett typiskt argument från en liberal nationalist; alla former av historiska kontexter till en diskussion blir liksom väldigt obekväma och när argumenten tar slut så finns alltid de gamla hederliga personangreppen.

Dags att gå till Willy's. Mellanmjölken är nästan slut.


---
Andra bloggar om: , , , , ,

2 kommentarer:

Viktor sa...

Bra skrivet! Kultur och ras blandas allt för ofta ihop, kanske för att "ras" är ett kontroversiellt ord. Jag håller alltså med att man kan ha starka åsikter om olika kulturers värden utan att därför vara rasist.

Anonym sa...

Hej,
jag tror att gräsen mellan kulturism och rasism är väldigt svag. I kulturism blir kulturen som en märklapp som vi sätter på andra människor för att förklara hans eller hennes beteende. I dom flesta tillfällen betyder detta en slags reduktionism. Istället för att se det komplexa, den sammansatta bilden av mångfald i kulturen, blir kulturen reducerad till singelfaktorer som det läggs stor vikt på.
Adrian Holliday har tidigare pekat på att kultur idag används som på samma sätt som raism i äldre tider, där hudfärgen bestämde människors mentala tillstånd, värdegund och våra hållningar till dom.
jag tror det är viktigt att försöka se på olika kulturer med en slags kulturrelativistisk hållning. Att dömma kultuerer utifrån deras egen kontext. Att se genom etnocentriska glasögon, att man dömmer andra utifrån sin egen kontext, gör ju att man själv blir central och ens egna värdegrund blir måttstock.

 

Copyright 2008 Anders Sjölander