osunda läggningar

Jag tror jag är dadaist. Och det är inte bara ett rop på hjälp.

it's all about the chocolate icecream

Jag vill först inleda med en kort beskrivning av min syn på universum. Kort sagt är jag en öppensinnad skeptiker och jag är ständigt medveten om den fasansfullt, vansinniga, giganto-elefant-ultra-extraLånghalsadGiraff- komplexiteten som är allerstädes härskande. Att försöka hitta någonting i allt som händer, som på något vis hänger ihop med andra saker och som är belöningar och straff för tidigare händelser är vansinne. Inte så att allt är slumpmässigt, men det är liksom inte deterministiskt heller. Det finns liksom jättemånga atomer. Och när jag menar jättemånga, så menar jag inte som gruskorn i Sahara - antagligen finns det fler atomer i varje gruskorn än vad det finns gruskorn i Sahara. Nej, jag menar RIKTIGT många atomer. Och allihop snurrar, studsar omkring och reagerar med andra atomer, bildar molekyler som förr eller senare ramlar isär och avger energi och energin påverkar atomerna och (för att använda ett uttryck från Die Hamletmachine) BLABLABLA.

Men ibland tvivlar jag.

---

Efter timmar av noggrannt arbete skulle jag till slut få ta ut mina två skålar med créme brûlée ur ugnen. För de som inte vet; sista momentet består av att strö farinsocker över vanilj-gräddcremen och - om man inte har en gasolbrännare - låta sockret smälta i ugn (hög temperatur i några minuter) så att en hård sockerskorpa bildas. 75 % av nöjet med creme brûlée ligger just i att få knacka upp den hårda ytan med en tesked så att den svala, vackert vitgula cremen under bubblar upp lite. Förväntansfullt satt alltså jag och min sambo framför ugnen och med vantar på händerna drog jag ut ugnsgallret.

Det fräste till när den katastrofalt misslyckade cremen guppade till och den klarblå eldslågan som bildats av det brinnande sockret fladdrade till men slocknade inte. Farinsockret hade skrumpnat ihop till en svart klump som släppte ut brun vätska i cremen - som för övrigt bara delvis tjocknat, resten var vattnig och otäck. För de som inte vet; creme brûlée ska inte brinna. Inte brinna alls.

Vi - främst jag - blev nedstämda och sura. Godissuget brände.

---

24 timmar senare. Min sambo och jag ställde cyklarna utanför Statoil för att gå in och köpa godis, då sockersuget efter att inte ha fått äta creme brûlée fortfarande inte var tillfredställt. Klockan var ca 22:30 och det är alltid skumma människor runt Statoil på kvällarna. Trots det låste vi inte cyklarna, vilket är märkligt, eftersom vi alltid låser cyklarna. Godisinköpet tog 5 minuter. När vi kom ut igen var min sambos cykel stulen. Ingen syntes till. Vi polisanmälde saken, bara för skojs skull - vi hade inget större hopp om att få se cykeln igen.

Jag köpte turkisk peppar. Det tillfredställde inte godissuget alls. Choklad is teh shit.

---

Ca 36 timmar senare, ca klockan 12 idag. Min sambo har på väg till en arbetsintervju fått syn på vad hon tror är sin cykel. Hon har sett den från bussen, i en helt annan stadsdel än den blev stulen i. Jag beger mig dit. Jag är skeptisk - det finns ju många gula cyklar - men vill ändå kolla upp saken. Och visst var det hennes cykel. Den är låst med ett nytt lås och bakljuset är borta men det råder ingen tvekan om saken. Jag ringer polisen som kommer och hämtar den, förhoppningsvis får vi tillbaka den om några veckor.

På vägen hem köper vi Rocky Road-glass. Den gjorde susen.

Min tro (eller rättare sagt; min avsaknad på tro) till huruvida det finns något i universum som belönar, påverkar och bestraffar är skakad. Mycket är nämligen märkligt med hela historien;

1. Jag misslyckas sällan med matlagning och bak. Och aldrig någonsin har det gått så långt att saker jag försökt tillreda börjat brinna.
2. Vi låser bägge alltid våra cyklar. Jag kan ibland känna mig löjlig över hur nojig jag är när det gäller den saken. Men jag tycker det är viktigt, för jag tycker om min cykel.
3. Det är inga större fel med Örebro. Men det är faktiskt ingen jätteintressant stad att titta på. Min sambo har bott här hela livet och börjar seriöst få klaustrofobi här. Ändå tittade hon så noggrant omkring sig att hon fick syn på just sin cykel, precis just då (och hon tittade inte ens efter cykeln!). Inte ens jag tittar så intensivt på stan, och jag har inte hunnit tröttna på den ännu.

Vad vill jag då komma fram till? Egentligen bara att jag har en ny faktor att ta med i min ursprungliga komplexitetsteori. Kanske finns det, i denna djungel, bland alla extra långhalsade giraffhalsar, mellan pixlarna i detta monstruösa vita brus till universum (för er slumphatare; vitt brus är inte något slumpmässigt - det är kosmisk strålning omvandlat till TV-bild - det finns ett system, det är bara omöjligt att se det), eller kanske bakom pixlarna eller i elektronikmodulen som kontrollerar pixlarnas RGB-värden, kanske finns det någonting där. Som petar. Ändrar en eller annan inställning. Förbättrar skärpan lite - eller försämrar den. Ibland.

Nåja.

Glassen var god i alla fall.


---
Andra bloggar om: universum, cykelstöld, godis, gud, kaos

celebrating our one month anniversary

For it's a jolly good virus, for it's a jolly good virus
For it's a jolly good virus || And so say all of us

And so say all of us, and so say all of us

For it's a jolly good virus, for it's a jolly good virus
For it's a jolly good virus || And now I'm so fucking sick of this I could drive a car into a military storage and cause mayhem and destruction in the nearest shopping mall and kill everyone and kill some more kill kill kill yeah that's my war face, what's your war face, no, that's not your war face, that's your wanna-go-home-to-mommy-face, I don't like that, remove that and place it in a rocket, don't worry, I'll take good care of it, yeah that's right I'll be going with it to Saturn, what, you wanna fight about it? didn't think so

---

För övrigt ringde en apa ifrån Radiotjänst och försökte övertyga mig om att man måste ha TV-licens för att få ha en DVD-spelare utan kanalväljare eller TV-mottagare, även om man inte har någon TV kvar. Djävla ko. Hur kan man vara så dum? Hänvisade till deras hemsida och lagtexten gjorde idioten också, och där står mycket riktigt:
[du ska betala TV-licens om du exempelvis innehar en] "Inspelningsbar DVD med kanalväljare/mottagare"

och

"2 § En tv-mottagare är en sådan teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av tv-program, även om utrustningen också kan användas för annat ändamål. Lag (2006:798)." [vilket min DVD-spelare inte kan]

Hon var så dryg och så korkad och så envis att jag till slut slängde på luren och var arg resten av kvällen och större delen av natten. Tvi fan för överstatlighet.

Radiotjänst är ändå ett dyrt idiotiskt arbetsmarknadsprojekt. Större delen av avgiften går till att ett gäng arbetslösa i Kiruna ska få skicka ut inbetalningskort. Resursslöserier! Det finns en skattesedel, använd den för diefvulen!

Jag och en vän konstaterade redan innan vi fyllde 20 att byråkrati är ett förbannat dåligt sätt att lösa arbetslöshetsproblemet med. Ett arbetstillfälle ska generera något i form av produkt, tjänst eller för att hålla den nödvändiga (för det är den) nivån av byråkrati snurrande. Att stoppa in miljontals kronor i ett projekt som mycket enkelt skulle göras billigare är bara dumt. Då kan vi fixa arbetslösheten bland byggjobbare och rivningsjobbare genom att låta dem kontinuerligt bygga och riva ett hus, om och om igen.


Och nu tror jag allt febern går upp igen. Happy-happy, joy-joy.

---
Andra bloggar om: sjukdom, bitterhet, feber, radiotjänst, telefonförsäljare

en doft av vatten

Är du vaken?

Yrvaket. Mmmm...

Ssh! Hör du?

Ja. Tystnad.

Mm. Det börjar bli ljust.

Fast det är inte helt tyst.

Nej. Fågelsång. En hackspett.

Det har slutat regna.

Ja. Tältduken höll tätt.

Ja.

Det är lite varmt, va?

Mm, vi kan öppna.

Ljud av dragkedjan i tältöppningen som dras upp.

Vad dimmigt det är.

Mm. Man ser knappt till andra sidan sjön. Dimslöjor i vägen. Åh, hör du lommen!

Den låter ledsen.

Den kanske är ensam. Brr, jag fryser.

Här, kom närmre.

Mh, det var skönt.

Du är skön!

Nähä!

Joho!

Fnitter och rörelse i det trånga tältet. Ljud av sovsäck mot tältduk.

Vill du sova lite till?

Jag vet inte. Vill du det?

Vad ska vi annars göra?

Ska vi bada?

Det lär ju vara kallt.

Det lär det ju vara.

Paus i några sekunder. Därefter springer bägge ut ur tältet samtidigt, nakna. Två plask hörs, följt av skrikande av hur kallt det är. Fåglar lyfter av oväsendet och ett rådjur som stått och ätit knoppar i skogsbrynet spinger iväg under ett ljudligt knakande.
Lommen ropar igen, avlägset nu.


---
Andra bloggar om: berättelser, sommar, tält, natur, kärlek