vackert och genialiskt

Det här var vansinnigt fint. Indierna vet verkligen hur slipstenen ska dras!

bakom, mellan, under, dolt

Det är Något i mitt kök. Något i mitt kök luktar illa. Det är Något i mitt kök som luktar illa och jag vet inte var det gömmer sig. Något i mitt kök är kanske en smutsfläck eller något utspillt.

Kanske är Något i mitt kök en bit sopor som lossnat från en större ansamling sopor, ramlat ner bakom rören i skåpet under diskbänken. Kanske är Något i mitt kök något som kokat över och runnit ner mellan köksbänken och spisen. Kanske är Något i mitt kök ett litet djur som krupit in under något som inte går att flytta och dött. Kanske... Ja, kanske är Något i mitt kök något som bodde i mitt hem redan innan jag flyttade in; något litet, som håller sig dolt, som vill ha hemmet för sig självt, som skapar stank och ondska, som slår mig i huvudet när jag sover så jag får migrän och gör de jag älskar illa, som viskar saker i mitt öra när jag är ouppmärksam så att jag aldrig hinner koncentrera mig på en idé tillräckligt länge för att fullfölja den, ja kanske allt som är dåligt i mitt liv beror på Något i mitt kök.

O, Något i mitt kök, vare sig du är sopor, kladdig fläck, dött djur eller oknytt, varför avlägsnar du dig inte? O, Något i mitt kök, plocka, torka, begrav dig! Vik hädan, o Något i mitt kök! Slink ut genom balkongdörren när jag inte ser; jag tror grannen skulle må bra av migrän ty han spelar hög musik och hava inga problem. Bege dig från mitt hem självmant så att jag själv inte tvingas leta efter dig och plocka, torka, begrava dig.

Försvinn. Snälla?


---
Andra bloggar om: allegori, migrän, prosadikt, stank, ångest

bloody shit house

Appropå bajs, sperma och blod; äntligen har jag hittat en uppsättning budord jag kan ta till mig!

Thou shalt fight conformism
Thou shalt be the messenger of freedoms
Thou shalt make use of sex
Thou shalt reinvent life
Thou shalt grab the soul
Thou shalt give thy love
Thou shalt create artificial art
Thou shalt have a sense of purpose
Thou shalt not know exactly what thou dost, but thou shalt do it
Thou shalt give something back



---
Andra bloggar om: budord, george, gilbert, konst, manifest

konstiga kakor

3 dl müsli
½ dl torkade vetegroddar
2 msk vetemjöl
½ dl socker
1 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
Ev. torkad frukt och/eller hackade nötter
75-100 g smält smör eller margarin
2 msk vatten
1 msk sirap

Värm ugnen till 175 grader. Blanda alla torra ingredienser. Rör snabbt ner smör, vatten och sirap. Degen blir ganska smulig. Tryck ut den i en ugnsfast form, ca 20x20 cm. Grädda i ca 15 min eller tills kakan fått en fin färg. Skär upp kakan i rutor medan den är varm.


---
Andra bloggar om: kakor, müslikakor, recept

ofrivilligt fermenterade sojabönor

Appropå en kompis blogg om fermenterade sojabönor; jag har försökt göra groddar på sojabönor i ett par dagar. Vad jag kan se har bara ca 5% av dem fått svans - vilket vad jag förstått är en indikation på att groddningen lyckats. Däremot luktar de illa. Riktigt illa. Inte sådär som parmesan att det luktar illa men man inser att det nog smakar gott ändå. Inte heller som vissa maträtter som luktar illa när det lagas men smakar gott till slut. Nej, de här luktar ruttet, jäst och högst suspekt. Jag vet inte om jag vågar äta dem men ändå fortsätter jag skölja dem och just nu står de och får ljus så att de får blad - det ska vara bra har jag hört.

Välkommen, välkommen. Låt mig ta din rock. Får det lov att vara några ruttna sojabönor? Det växer löv på dem.

kommentarer

Blogger verkar ha lite problem - kommentarer var avstängda "by default", trots att de ska vara på. Märkligt. Nu har jag satt på dem manuellt i alla fall.

Jag skriver ett manus till en serie som handlar om en man som är förälskad i ett berg. Någon som har idéer eller kommentarer?

Varför skriver jag ett manus till en serie som handlar om en man som är förälskad i ett berg när jag borde plugga till tentan imorgon?

kulturism - ett alternativ till rasism!

Jag blev lite rasist igår. Jag erkänner det. Det var svårt att undvika, när jag såg sjuttonåriga Duas huvud krossas under stenblock, kastade av upphetsade, vrålande män. Och inte en eller två män utan hundratals - inklusive ett antal poliser - stod samlade runt platsen.

Ingen - inte ens poliserna - hjälpte Dua, men många tog fram sina mobiltelefoner och filmade. De skrek och gjorde det där ljudet som låter lite som amerikanska "indianers" krigsljud i gamla westernfilmer, samma rop som brukar ropas vid kyrkan som ligger ett femtiotal meter från mitt hus när någon gifter sig. Det är alltså ett rop av glädje.

Jag kunde inte sluta titta, trots att det vände sig i magen och jag darrade i hela kroppen. Och jag kände rasismen bubbla inom mig. Som tur är, påpekade en vän till mig att vad jag egentligen kände var inte rasism, utan kulturism. Jag hatar inte irakier eller araber men jag kan omöjligt förespråka den kultur som leder till sådana här vansinnesbrott. Jag känner helt enkelt att jag inte längre kan låtsas att "alla kulturer är lika bra". Det går emot hela min person.

Vilket för tankarna till en diskussion om litteraturvetenskap jag hade med en kurskamrat för några veckor sedan. Jag är ganska poststrukturalistiskt inriktad, vilket betyder att jag hävdar att konstupplevelsen uppstår i betraktandet av ett verk och en analys är helt och hållet beroende av just det ögonblicket; betraktaren, omständigheterna runt betraktelsen och betraktarens kontext. Alltså inte författarens. Min kurskamrat ställde då en fråga i stil med: "Vadå, har du samma synsätt på rätt och fel, att kvinnor stenas till döds i mellanöstern? Det är ju otäckt!"

Och visst är det otäckt, hur otroligt variabelt moralbegreppet är. Men som jag ser det stödjer det bara mitt synsätt. Det är betraktaren som skapar skönheten, moralen, till och med den vetenskapliga modellen - vi råkar i vår kultur tycka om enkla förklaringsmodeller, vilket gör att vi väljer evolution framför kreationism (om det nu går att försvenska det uttrycket) och supersträng/M-teori framför One electron universe. Men det är förstås en smaksak. Många ser invecklade teorier som vackra och hävdar således att universum är en gigantisk, noggrannt uträknad plan av ett mystiskt superväsen. Eller att vi är del av en datorsimulering.

Jag väljer att ställa mig utanför som en observatör. Jag tar del av allt detta men snarare lägger till dem till mitt bibliotek av idéer, som kanske en dag kan bli embryot till en ny berättelse. Är det också fegt? Är det samma sak som att ta fram mobilen och tränga sig fram för att få bäst bilder av blodet som rinner ut över den dammiga marken? Jag hoppas inte det - förhoppningsvis kan mina berättelser göra någon sorts nytta. Jag tror att det är mitt sätt att påverka.

Till frågan om olika kulturers värde. Är den svenska kulturen så mycket värd, med sin mellanmjölk, sin television, sin girighetsförhärligande och sin konsumtionsfrosseri? Den är ganska grå och blek men jag är ändå förbannat glad för att jag bor här och inte i Norra Irak. Det betyder inte att en irakier är mindre värd än en svensk, inte heller att jag gör någon slags "rasskillnad".

Jag hävdar emellertid att en lyckad förändring av den irakiska kulturen måste komma från det irakiska folket, inte genom invasion. Om det inte finns en vilja till en sådan förändring - vilket faktiskt inte verkar finnas - så kommer ingen förändring alls. Tvång i form av invasion och ekonomiska sanktioner kommer bara att piska upp ilskan ytterligare, vilket leder till mer våld. Duas död blev ju t.ex. hämnad, vilket är ett lysande exempel på en våldsspiral som potentiellt aldrig tar slut.

Det känns inte som jag kommer någonstans. Kanske det här blev ytterligare en "svepande", "nebulös", "politisk 'analys'" som stammar från ouppklarade konflikter med mina föräldrar, som någon skrev bland mina kommentarer - vilket förstås är ett typiskt argument från en liberal nationalist; alla former av historiska kontexter till en diskussion blir liksom väldigt obekväma och när argumenten tar slut så finns alltid de gamla hederliga personangreppen.

Dags att gå till Willy's. Mellanmjölken är nästan slut.


---
Andra bloggar om: dua, irak, moral, politik, rasism, stening

amatörkritikerna

Äntligen har jag kommit igång med serietecknandet igen.


---
Andra bloggar om: comic, satir, serie, seriestripp, webcomic

smuts

Såhär i efterhand fattar jag att det som faktiskt fick mig att stå ut, gå vidare och kämpa var utsikten att kunna åka någonstans i slutet av sommaren. Kanske sluta lite tidigare på jobbet eller så. Nu känns det förstört varpå all energi bara runnit ut. Orkar inte ens plocka upp allt skräp som pryder mitt rum, än mindre dammsuga. Så jag sitter här i smutsen och lyssnar på The Damned (vem fan orkar lyssna på Brazil-temat idag?) och känner mig väldigt förbannad - i den kristna, ”oh thee who art damned to live in filth”-bemärkelsen, inte i arg-bemärkelsen. Magen är i uppror efter en natt av Lost, gräl, godis och snus utstöter både ljud och lukter som hör hemma i viktorianska kloaker.

Hur i helvete ska jag kunna sätta ihop en B-uppsats när jag inte ens orkar lägga kattens klösbräda där jag inte snubblar på den? Och samtidigt jobba och dessutom plugga inför en omtenta i litteraturteori - fylld av fakta som jag anser är meningslöst djävla dravel, komplicerade ordföljder som anser vara viktiga bara för att de är komplicerade?


---
Andra bloggar om: energilöshet, hopplöshet, smuts, studier