it's all about the chocolate icecream

Jag vill först inleda med en kort beskrivning av min syn på universum. Kort sagt är jag en öppensinnad skeptiker och jag är ständigt medveten om den fasansfullt, vansinniga, giganto-elefant-ultra-extraLånghalsadGiraff- komplexiteten som är allerstädes härskande. Att försöka hitta någonting i allt som händer, som på något vis hänger ihop med andra saker och som är belöningar och straff för tidigare händelser är vansinne. Inte så att allt är slumpmässigt, men det är liksom inte deterministiskt heller. Det finns liksom jättemånga atomer. Och när jag menar jättemånga, så menar jag inte som gruskorn i Sahara - antagligen finns det fler atomer i varje gruskorn än vad det finns gruskorn i Sahara. Nej, jag menar RIKTIGT många atomer. Och allihop snurrar, studsar omkring och reagerar med andra atomer, bildar molekyler som förr eller senare ramlar isär och avger energi och energin påverkar atomerna och (för att använda ett uttryck från Die Hamletmachine) BLABLABLA.

Men ibland tvivlar jag.

---

Efter timmar av noggrannt arbete skulle jag till slut få ta ut mina två skålar med créme brûlée ur ugnen. För de som inte vet; sista momentet består av att strö farinsocker över vanilj-gräddcremen och - om man inte har en gasolbrännare - låta sockret smälta i ugn (hög temperatur i några minuter) så att en hård sockerskorpa bildas. 75 % av nöjet med creme brûlée ligger just i att få knacka upp den hårda ytan med en tesked så att den svala, vackert vitgula cremen under bubblar upp lite. Förväntansfullt satt alltså jag och min sambo framför ugnen och med vantar på händerna drog jag ut ugnsgallret.

Det fräste till när den katastrofalt misslyckade cremen guppade till och den klarblå eldslågan som bildats av det brinnande sockret fladdrade till men slocknade inte. Farinsockret hade skrumpnat ihop till en svart klump som släppte ut brun vätska i cremen - som för övrigt bara delvis tjocknat, resten var vattnig och otäck. För de som inte vet; creme brûlée ska inte brinna. Inte brinna alls.

Vi - främst jag - blev nedstämda och sura. Godissuget brände.

---

24 timmar senare. Min sambo och jag ställde cyklarna utanför Statoil för att gå in och köpa godis, då sockersuget efter att inte ha fått äta creme brûlée fortfarande inte var tillfredställt. Klockan var ca 22:30 och det är alltid skumma människor runt Statoil på kvällarna. Trots det låste vi inte cyklarna, vilket är märkligt, eftersom vi alltid låser cyklarna. Godisinköpet tog 5 minuter. När vi kom ut igen var min sambos cykel stulen. Ingen syntes till. Vi polisanmälde saken, bara för skojs skull - vi hade inget större hopp om att få se cykeln igen.

Jag köpte turkisk peppar. Det tillfredställde inte godissuget alls. Choklad is teh shit.

---

Ca 36 timmar senare, ca klockan 12 idag. Min sambo har på väg till en arbetsintervju fått syn på vad hon tror är sin cykel. Hon har sett den från bussen, i en helt annan stadsdel än den blev stulen i. Jag beger mig dit. Jag är skeptisk - det finns ju många gula cyklar - men vill ändå kolla upp saken. Och visst var det hennes cykel. Den är låst med ett nytt lås och bakljuset är borta men det råder ingen tvekan om saken. Jag ringer polisen som kommer och hämtar den, förhoppningsvis får vi tillbaka den om några veckor.

På vägen hem köper vi Rocky Road-glass. Den gjorde susen.

Min tro (eller rättare sagt; min avsaknad på tro) till huruvida det finns något i universum som belönar, påverkar och bestraffar är skakad. Mycket är nämligen märkligt med hela historien;

1. Jag misslyckas sällan med matlagning och bak. Och aldrig någonsin har det gått så långt att saker jag försökt tillreda börjat brinna.
2. Vi låser bägge alltid våra cyklar. Jag kan ibland känna mig löjlig över hur nojig jag är när det gäller den saken. Men jag tycker det är viktigt, för jag tycker om min cykel.
3. Det är inga större fel med Örebro. Men det är faktiskt ingen jätteintressant stad att titta på. Min sambo har bott här hela livet och börjar seriöst få klaustrofobi här. Ändå tittade hon så noggrant omkring sig att hon fick syn på just sin cykel, precis just då (och hon tittade inte ens efter cykeln!). Inte ens jag tittar så intensivt på stan, och jag har inte hunnit tröttna på den ännu.

Vad vill jag då komma fram till? Egentligen bara att jag har en ny faktor att ta med i min ursprungliga komplexitetsteori. Kanske finns det, i denna djungel, bland alla extra långhalsade giraffhalsar, mellan pixlarna i detta monstruösa vita brus till universum (för er slumphatare; vitt brus är inte något slumpmässigt - det är kosmisk strålning omvandlat till TV-bild - det finns ett system, det är bara omöjligt att se det), eller kanske bakom pixlarna eller i elektronikmodulen som kontrollerar pixlarnas RGB-värden, kanske finns det någonting där. Som petar. Ändrar en eller annan inställning. Förbättrar skärpan lite - eller försämrar den. Ibland.

Nåja.

Glassen var god i alla fall.


---
Andra bloggar om: universum, cykelstöld, godis, gud, kaos