applesauce & dostoyevsky

Jag har precis rakat mig. So what, undrar du? Tja, det är väl ett uttryck lika passande som de flesta som figurerar i blog- och dagboksinlägg. Jag ämnar faktiskt komma till något, så sluta avbryta mig så att jag kan få skriva det jag tänkte (nej, det är inte blodfläckar under strumporna men det luktar mint). Ah, jag har som sagt rakat mig och kom ut från badrummet med lite billig skräp-aftershave på huden. Eftersom jag bara hade en snusportion kvar och väldigt liten lust att traska ända bort till Statoil för att köpa mer, tog jag ett tuggummi för att hålla abstinensbesvären borta en stund till. Och då slog det mig, som en vässad, parfymerad, högst emotionell laddad knytnäve (utan boxhandske, hjälm eller någon skyddsutrustning som kunde mildrat själva slaget eller smällen då huvudet slår i betonggolvet och öppnas och svarta, gnistrande fjärilar myllrar ut och visst, det är skönt att bli av med dem men samtidigt hade de inte stört mig så mycket så jag hade hellre sett att skallbenet fått vara intekt) tillhörande en kvinnlig proffsboxare som kanske är väldigt kort och inte så fysiskt stark men ändå fullt kapabel att totalt krossa alla fundament, om de så vore tillverkade av armerad betong och självsäkerhet - den där självsäkerheten okunnighet medför (det vill säga den okunnighet som inkluderar okunnighet om okunnigheten - vilket ger effekten av att personen i fråga tror den kan precis allt och inte behöver tvivla på något den gör eller tänker, vore inte det skönt? Jag tänkte faktiskt på det när jag satt och åt min havregryn- och dinkelgröt med äppelmos och läste Brott och straff i morse, att det på sätt och vis vore bättre att anamma okunnigheten helhjärtat; som jag gör nu blir jag snarare mer och mer medveten om allt jag inte vet och kanske är det för sent att börja plugga över huvud taget, jag kanske är för gammal och har blivit för trögtänkt för att kunna åstadkomma något vettigt - de flesta som gör stora saker gör det ju unga som Einstein och Dostojevskij - kanske borde jag överge de här ambitionerna med att skriva också men å andra sidan, försöker jag inte, får jag aldrig veta så jag kan lika gärna göra ett försök - och det är lika bra att klättra riktigt högt så att det blir ett högt fall och en snabb död istället för att falla bara en tio meter eller så och bara bryta ryggen och ligga och dö långsamt av att lungorna fylls med blod) och slaget fick mig nästan att kräkas (”vill du ha ett tuggummi?”). Är det inte sjukt hur en person som betyder nada för mig, fortfarande har sådant inflytande. ”Vill du ha ett tuggummi?” - och smaken av mint som blandas med doften av billigt rakvatten samt den något dammiga luften i hennes lägenhet på andra våningen i huset vid Galjamarkens utkanter. Hon ler lite, drar ett drag på sin cigarett och jag dricker öl och försöker inte låtsas om hur folket på festen glor på mig och flinar sådär elakt bara människor från Galjamarken kan flina (med ”människor från Galjamarken” menar jag folk från bostadsområden i städer som är för små för att ha förorter, folk som inte har ambitioner att flytta för de har inte ens tillräckligt med fantasi för att förstå att det finns så mycket vackert bortanför motorvägen). Jag låtsas att jag skiter i vad de tycker, vem bryr sig om att min flickvän har knullat med varenda avdankad stinkande kommunalarbetare i Karlskrona för att få pengar till Veckans Drog, vem bryr sig om att alla tror jag är ihop med henne bara för att ingen annan vill ta i mig ens med ett fjärrstyrt robotverktyg utvecklat av NASA för dockning av satelliter som saknar dockningsfunktion men som ändå behöver repareras, modifieras och slutligen, med en välkoordinerad avfyrning av ett påhakat raketsteg, bromsa in och låta dess hastighet minska tillräckligt för att den ska fångas in av jordens gravitation och brinna upp i atmosfären då dess rörelseenergi komprimerar luften framför den vid imbromsningen från 27000 km/h och förvandlar den till superheta fragment som förångas och förintas i en virvlande kaotisk dans av eld och gnistrande ljus? Vem bryr sig om att de snackar med mig bara för att jag är konstig, mer osäker än de och tja, lägenhetens ägares pojkvän? Okej, jag bryr mig, men jag bryr mig inte om att jag bryr mig. Jag dricker öl tills golvet börjar utföra vågrörelser och alla ansikten är så suddiga att det blir lätt att låtsas som om deras leenden inte är hånfulla. Någon röker hasch och bjuder, världen blir rödaktig och pulserande. Det sägs att om man känner en doft tillräckligt länge, blir doftnerverna överbelastade och man slutar känna just den doften. Det stämmer inte med billig aftershave. Den fortsätter att lukta, trots att THC och alkohol bränner och hamrar på hjärnan, elektrifierar nervtrådar och hjärncellerna skriker som barn som stoppar fingrarna i elluttagen utan att det finns någon som säger åt dem att det är farligt, lek med lego istället, pappa är upptagen och kan inte stå ordentligt, pappa luktar öl och snus och har röda kinder och lutar sig över dig och skriker om du inte är snäll håll käften nu så jag får vara ifred det är tipsextra och jag har jobbat hela veckan håll käften och så jag hinner få i mig de här ölen innan mamma kommer hem och säg ingenting till henne nej det är vår lilla hemlighet här ta en hundring; blinka förtroeligt med rödsprängda ögon, en snabb klapp på axel och sen in till TV-soffan, det är bråttom, ölen dricker ju inte sig själva. Ruset lägger sig lite och jag inser att jag står lutad mot en vägg och röker nonchalant medan snubben bredvid fäller kommentarer om min klädsel som får samtliga närvarande att skratta (så här i retrospektiv inser jag ju att den där snubben var djävligt patetisk egentligen. Han hittade - och fortsätter hitta - svagare människor, omger sig med dem för att kunna framhålla sin egna styrka och för att i sina egna ögon kunna upprätthålla skenet av att vara så djävla snygg och tuff. Men ändå bor snubben kvar i Karlskrona och han har inte kommit någonstans sedan han gick ur gymnasiet. Han kommer att bli den nya Måsen, den där försupne 45-åringen snubben som alltid kommer att tro att han är 23 och som alla känner till men ingen känner på riktigt för alla har för länge sedan tröttnat). Jag får ett tuggummi till av henne. Sprit, tuggummi och billig aftershave från mig blandar sig med dofter av kroppar, cigarettrök, dyrare aftershave och avslagen öl som drar omkring runt mig som en dimmig, syntetisk storm om stormar hade haft PR-team bakom sig (då hade de knappast hetat Gudrun eller Per, det vore något för konsumentundersökningarna). Det dånar av konversationer och billig musik som var populär för 5 år sedan - baselementet i högtalaren arbetar frenetiskt för att återge den dova, taktfasta, synteserade bastrumman men stereon var billig och dålig när den inhandlades, vilket var för 10 år sedan och det låter snarare ”kras, kras, kras” som ben som krossas under metall men ingen hör musiken längre än till skivomslaget, det är musik som spelas då det är direkt olämpligt att känna mer än snabba skratt, kåthet, hunger, törst. Jag låtsas inte se hennes uppenbara försök att få till det med basisten i ett lokalband som verkligen försvinner i mängden av lokalband, men en basist är ju betydligt mer attraktivt än en avdankad, överviktig gymnasieelev som borde ha tagit studenten det här året. Sura uppstötningar. Mint. Aftershave. Så vaknar jag till. Jag bor inte i den staden längre, hon är borta ur mitt liv, det är de allihop. Jag har gått vidare. När jag blir bjuden på tuggummi nu för tiden behöver jag inte tugga det febrilt för att dölja smaken av alkoholmättade uppstötningar och nederlag då den som bjuder, även bjuder fem andra. Jag tuggar mitt tuggummi. Det smakar gott och håller snusabstinensen borta. Jag tror mig höra andetag från sovrummet och jag känner glädje och tillförsikt och jag känner mig hemma, inte bara på platsen utan i situationen.

Det kanske är dags att köpa en ny aftershave.