eggnog & teapots

Beige-grå, smutsig, av bildäck och människofötter uppvispad snö klafsade friskt under mina skosulor då jag en dag i januari gick från universitetet till stadens mindre exklusiva köpcentrum - inte ett köpcentrum i amerikansk anda utan en före detta industritomt med ett stort plåtskjul som inhyste Coop Extra, Överskottsbolaget, en frisör och en skomakare. Himlen glödde i en giftig, rödbrungrön färg i solnedgången som om den med färgkoder ville berätta för mig att jag kunde glömma tanken på vår - det finns gott om snö kvar där uppe men vi väntar tills det varit plusgrader tillräckligt länge för att den nuvarande snön ska frysa till en hal, ojämn skorpa när det blir kallt igen.

Det jag var ute efter var en fryst måltid som ytterligare kunde spä ut mitt redan näringsfattiga blod med mättat fett och snabba kolhydrater utan att jag skulle behöva göra någon egentlig matlagning. Prickig av smutsig snömodd - som stänkt upp då tunnelsynta bilförare kört onödigt nära trottoaren på min vandring - steg jag in på Coop. Sunkig jazz spelades ur plastiga högtalare någonstans långt uppe i kulisserna till den här lilla låtsasvärlden. Snabbt lokaliserade jag frysdiskarna och valde länge och väl mellan fiskgratäng med skaldjurssås - där skaldjursdelen bestod av 4% hummer- och musselextrakt - och ostschnitzel (malda, formpressade slakteriprodukter från diversedjur) med bearnaisesås. Lysrören attackerade min näthinna med sitt högfrekventa blinkande och runtomkring mig vimlade människor; lätt alkoholiserade arbetare som missat Systembolagets öppettider och nu måste ordna tisdagsfyllan med folköl; vildögda, uppgivna barnmammor med skaror av tjutande ungar omkring sig; kvinnor i övre medelåldern iförda eleganta dräkter som till skillnad från de lätt alkoholiserade arbetarna faktiskt hunnit stanna till vid Systembolaget innan de stängde och nu letade efter rätt fläskfilé att använda som ursäkt för att bälga i sig alldeles för mycket lådvin.

En kraftigt överviktig man i 30-årsåldern med ögon som såg ut som om de skulle falla in i huvudet ställde sig bredvid mig och andades tungt och ljudligt och stirrade på mig utan att säga något. Jag valde snabbt fiskgratängen och började gå mot kassorna och försökte att inte utåt visa obehaget jag kände över mannens blick. Långt ovanför mig i skuggorna ovanför ljusrören, bland varuhusets ramper och upphängningsanordningar, brummade färglösa nattfjärilar och skalbaggar som i butikens vårvärme undgått vinterdöden.

I kassakön trängde sig en pensionär före. Jag sade ingenting men irritationen bubblade. Som om hon hade rätt att tränga sig bara för att hon är gammal. Något nuddade min rygg, något som luktade illa. Tung andedräkt kittlade min nacke och jag hörde ljudet av halvstelnad saliv som löddras av torra läppar och visste utan att se mig om att mannen som ställt sig bredvid mig vid frysdisken förföljt mig till kassan. Rader av cigaretter och tuggummipaket utan socker men med frisk mentolsmak skrek om att bli köpta och konsumerade.

"Det blir 89,90", sade kassörskan uttråkat efter att ha slagit in min vara. Jag ryckte till över det höga priset och stirrade på paketet. Det var ju inte alls fiskgratäng utan exklusivt te, infryst direkt efter skördning och torkning, skeppat från Indien på mäktiga oceanångare som kämpat mot pirater med kanoner och propaganda för att föra detta bruna guld till vårt land. Efter all den ansträgningen kunde jag ju inte gärna lämna tillbaka varan. Jag betalade och gick ut för att vänta på bussen. Tunga plask bakom mig skvallrade om att mannen fortfarande förföljde mig. Ansträgningen av att förfölja mig upprörde hans andningsorgan till bristningsgränsen.

Bussen var tio minuter efter tidtabellen och tvärnitade ilsket vid busshållplatsen. Busschauffören såg stressad och skakig ut - hans magsår syntes nästan på utsidan. Jag lät min förföljare gå på först. Han stirrade på mig då han gick uppför trappen in i bussen och drog sitt busskort i kortläsaren. Jag insåg med gnistrande klarhet att jag inte har någon tekanna! Jag måste ju ha en tekanna om jag till fullo ska kunna njuta av det legendariska teet från Punjabi som försvarats mot pirater med kanoner och propaganda! Jag gick inte på bussen utan lät den köra utan mig. Min förföljare stirrade på mig med oproportionerliga ögon från bussens bakfönster ända tills den försvann bakom en omärkt, vit långtradare.

Jag började gå mot stadens centrum. Dånet från trafiken var öronbedövande - dels var det den tiden på dygnet då de allra flesta slutar jobbet och dels gick jag längst en av de mest trafikerade vägarna i staden. Vägen var klaustrofobiskt omsluten av stumma, färglösa fasader som tornade sig över mig och stängde in ljudet av de tusentals förbränningsmotorerna som mullrade förbi och spydde ut avgaser. Det enda som överröstade motorljuden var en och annan kraftfull bilstereo som levererade rytmiska bastrummor. Långt ovanför mig stirrade den rostiga stålhimlen likgiltigt ner på mig.

Jag nådde centrum och den mer exklusiva gallerian. Utifrån var det en gigantisk, enkel, fyrkantig betongstruktur med höga fönster som färgglatt skrek ut erbjudanden och logotyper. En katedral över konsumtion som rymde allt som var lagligt att sälja och lite till. Inuti fanns ett otal butiker som kantade en labyrint av trånga passager och gångar. Här var så mycket folk att det var omöjligt att göra några reflektioner över någon individ. Kristallklara skyltfönster hyste skyltdockor med kläder som fick mig att skratta - tanken på att jag skulle bära dem var helt enkelt löjlig. Sunkig jazz spelades ur kvalitetshögtalare dolda i taket.

Långt inne i köpcentrumet fanns en butik som specialiserade sig på köksutrustning och porslin. Jag gick in. Butiken var sparsamt befolkad, ren och välputsad och alla talade lågt och försiktigt, som om för högt ljud skulle krossa varorna. Porslin blandade sig med blänkande glas och modernt, rostfritt stål i en förvirrande kaskad av reflekterat ljus och vackra former. Enhetligt uniformerade butiksbeträden skred lungt omkring med väl inövade leenden och hjälpte förvirrade kunder med kall, proffessionell vänlighet. Överallt satt skyltar med texten "WHAT YOU BREAK, YOU BUY"

Länge och väl vandrade jag runt bland putsad keramik och mattpolerad metall och desperationen steg. Här fanns vattenpipor, glas, kastruller för spaghetti, kastruller för makaroner, kastruller för ris, kaffeglas, kaffebryggare, kaffemuggar, kaffekoppar, espressokoppar, bestick, ätpinnar, grönsaksskärare, potatisskärare, potatisskalare, potatistärnare och så vidare. Men ingen tekanna. Till slut hamnade jag bredvid ett butiksbiträde utan utseende, trots mina ansträgningar att undvika just det.

"Kan jag hjälpa till med något?", frågade hon med en väl avvägd spasm med ena ögonbrynet.

"Jag letar efter en tekanna", svarade jag ansträngt.

"Det verkar som om de är slut för tillfället."

"Är du säker?"

"Helt säker. Hade de funnits, hade de funnits just här."

"Men ni har ju allt annat som kan tänkas behövas i ett kök. Varför har ni ingen tekanna?", sade jag med stigande irritation.

"De är tyvärr slut", sade biträdet och log lite bredare.

"Men hur ska jag då kunna dricka te?", frågade jag utan pondus i rösten.

Biträdet log ännu lite bredare och sade: "Köp påste?"

"PÅSTE!?" vrålade jag desperat. "Vadå PÅSTE!? Jag vill ha riktigt te! Jag vill ha en tekanna!"

"De är tyvärr slut för tillfället", sade biträdet vars leende blev ännu lite bredare. Det slog mig att det var onaturligt att kunna le så brett men jag var för upprörd för att fundera närmare på det. "Kan jag intressera er med de här smakfulla sparväggkopparna i äkta bulgariskt porslin?"

"SPARVÄGG!? VEM FAN ÄTER SPARVÄGG? Sparvägg?" Min röst dog bort lite eftersom äggkopparna faktiskt var väldigt fina. De var små, knappt två centimeter höga, men ändå väldigt detaljerat utsmyckade och materialet hade en sällsam lyster. Som om det fanns ett djup i det. Jag stirrade som hypnotiserad på sparväggkopparna men lyckades ruska av mig transen. "Du försöker förvirra mig! TEKANNA!", ropade jag förvirrat och viftade med ena armen så att den stötte till hyllan sparväggkopparna stod på. En äggkopp ramlade omkull, rullade utför kanten, slog gnistrande i golvet och gick i tusen små, små bitar.

Butiksbiträdet log bredare och verkade ha en oändlig tandrad, för hur brett hon än log verkade hennes tänder aldrig ta slut. "What you break, you buy", sade hon på engelska med väldigt svensk brytning.

Jag vet att "något gick sönder inom mig" är en litterär klyscha. Men det var vad som hände. Något gick sönder inom mig. Ett knastrande ljud lät inuti mitt huvud då tusentals nervtrådar och fettvävnader gick sönder samtidigt. Biträdet ryckte till vid ljudet och såg orolig ut men lyckades behålla sitt fasansfulla leende.

Jag stirrade vilt på henne och tog upp tre sparväggkoppar till, höll dem hotfullt i handen. Svetten bröt ut på hennes uttryckslösa panna. Jag släppte äggkopparna som alla krossades till glittrande pulver mot marmorgolvet.

"What you break, you buy, what you break, you buy, what you break, you buy!", kvittrade biträdet och för varje gång hon sade "What you break, you buy", log hon ännu lite bredare. Hennes leende bröt nu tingens ordning. Utan att reflektera, svepte jag med ena armen ner resten av de vackra sparväggkopparna. Biträdets reaktion var skrämmande: hon försökte säga "What you break, you buy" om varenda sparväggkopp men det var för många så det kom ut ur hennes mun som ett gutturalt, snabbspolat pladder. Hennes leende blev bredare och bredare tills mungiporna möttes i nacken. Med ett fuktigt ljud lossnade ovandelen av hennes huvud från sin plats och ramlade förvånat till golvet. Hon försökte fortsätta prata men upptäckte att det var väldigt svårt utan överkäke - allt som kom ut var ett vått pipande. Hon kunde inte se heller utan började gå och försvann bakom ett hörn i butiken.

Ovandelen av hennes huvud som låg på golvet verkade försöka säga något; det pekade febrilt med ögonen mot den nedersta hyllan. Jag tittade dit och där stod en tekanna i samma vackra material som sparväggkopparna. Jag uppfylldes av lycka och tackade butiksbiträdets huvudovandel. Huvudovandelen verkade gestikulera "det var så lite så" med ögonen och genom att vifta lätt med de uttryckslösa öronen.

Jag betalade min tekanna i kassan och lämnade gallerian. Det hade blivit betydligt kallare ute, så jag bestämde mig för att hälsa på min gamla vän Torbjörn som bodde i en kulvert under ett torg nära gallerian. Jag lyfte locket till gatubrunnen som ledde till hans lägenhet och klättrade ner. När jag kom in satt Torbjörn i sin läderfotölj. Det doftade sött och fylligt av äggtoddy i rummet. Torbjörn hade precis köpt en ny förstärkare. Det var en stor, svart tingest med många lampor och knappar som jag inte förstod mig på och på fronten fanns en stor, mäktig tratt som fungerade som en basreflex. Ur högtalarna kom sunkig jazz och basen mullrade och dånade och gav en riktig biokänsla.

"Det är fan inte lätt att få tag på en bra tekanna nu för tiden", sade jag.

"Nej, och kallt är det", sade Torbjörn och gestikulerade mot en stor bålskål som stod på en pedistal i ett hörn, fylld med något beigegrått, smutsigt och uppvispat. "Ta lite äggtoddy, vetja."



---

Andra bloggar om:
berättelser, galenskap, drömmar, satir