o, märkliga nostalgi
DOSBox är ett fint program. Det emulerar en 80x86-PC i din... Ja, 80x86-PC. Datorn har verkligen förändrats sedan jag tog mina första trevande steg in i datorvärlden med mammas 386:a för 15 år sedan. Men det där är ju bara teknik. Jag är trött på teknik.
Det finns vackra saker. En del vackra saker är beroende av teknologi för att fungera. Jag accepterar det. Jag är helt enkelt rätt ointresserad av tekniken. Jag vill ha det vackra. Med DOSBox provade jag att köra Future Crews gamla kultdemo Second Reality. Det fungerade. Alltför bra. En stor klump i halsen bildades när Purple Motions tjutande technoslingor ackompanjerade den gråskaliga plasmadelen och vid den psykedeliska, bubblande landskapsscenen rann tårarna.
Varför? Ett gammalt djäkla PC-demo med skrapig MOD-musik? Det påminde om så mycket, helt enkelt. Gamla vänner, gamla känslor, ett liv som inte finns mer och som aldrig kommer åter. Nostalgi. Jag är normalt inte nostalgisk men när jag väl blir det, blir jag det ordentligt.
Synen på nostalgi är så romantiserad. För mig är det smärtsamt. Wikipedia har följande definition på nostalgi: "the pain a sick person feels because he wishes to return to his native land, and fears never to see it again". Det är inte positivt, det är ångest över en tid som varit och aldrig kommer igen. Det är att vältra sig i det förflutna, vilket är nästan lika illa som att ständigt oroa sig för framtiden.
Fuck the past, säger jag. Nuet är det enda som existerar. Lev nu! Carpe diem! Låt oss slå sönder gårdagen, mörda morgondagen och äta nutiden! Med sås! Och vin! Och mörk choklad-Center!
Det kanske är febern som talar, men nuet är faktiskt väldigt fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar