skuggan

Det var kväll. Han tänkte inte så mycket på vart han gick. Det viktigaste nu var att gå. Framåt. Mer eller mindre. Han visste att han egentligen inte fick gå ut men han kvävdes inne på hemmet. Trånga rum med otäcka tapeter, hala golv och tystnad som är elak. Han behövde luft och utrymme. Så han gick ut, iförd endast pyjamas och tofflor.

Grusvägen han gick på ledde honom genom ett skogsområde strax utanför staden. Kvällens skumrask fick skogen att se magisk och mörk ut men han slutade snart se sig omkring, utan försjönk i djupa grubblerier, som han alltid gjorde när han var ute och gick. Han ville göra något åt sitt kaotiska liv men han kunde inte fokusera på någon tanke. Han ansträngde sig. Fokusera. Konkretisera, fokusera. Konkretisera, figurera, fokusera, exponera, expropriera. Orden kändes sträva och brännande mot hans febriga själ. Konkretisera, kretisera, tisera, kretisera, kreti, serikretiserverikonservera.

Tungan blev stor i hans mun och halsen kändes het. Han svalde flera gånger och insåg att han pratade för sig själv. Det gjorde inget, han var ju ensam. Eller? Han tyckte han hörde något bakom sig. Det kanske var hans skugga. Han gick ju mot solnedgången, så hans skugga borde vara lång och tung bakom honom. Han stannade och vände sig om. Mycket riktigt, där var hans skugga. En så stor skugga måste ju föra jättemycket oväsen.

Men vart var vägen? Han såg sig omkring - ingen väg inom synhåll. Han stod i en glänta i skogen. Framför honom var ett stenigt skogsparti som såg ut att öppna sig och bli ljusare längre fram. Skogen stod tyst och mörk omkring honom.

– HA! ropade han högt. Det ekade lite och någonstans flög fåglar upp men han kunde inte se dem.

Han fortsatte framåt och fick klättra över stenbumlingar och krypa under taggiga snår. Skuggan blev ljudligare bakom honom. Inte så konstigt, så mycket grenar och ris det var här. Det måste vara speciellt svårt för en inkonkret skugga. Konkretiserad. Ordet piskade honom och han gnydde lite.

Plötsligt kom han ut ur skogen och fann sig stående på en hög stenhäll som kantade en liten sjö. Framför honom sluttade marken brant ned ett tiotal meter. Det var vackert. Solen försvann precis bakom trädtopparna på andra sidan sjön och kastade strålar som studsade fram och tillbaka bland molnen. Himlen exploderade i färger: grönt, violett, blått, rosa.

Bakom honom brakade det till när skugga också kom ut ur skogen. Skuggan hade nu hög panna och kort, krylligt hår och tjocka glasögon.

– Är du verkligen min skugga? sade han.

Skuggan svarade på ett språk han inte förstod. Han glömde alltid att i det här landet kunde han inte göra sig förstådd, de pratade helt obegripligt. Det var bara några månader sedan han anlände i ett trångt, mörkt lastutrymme i en fiskebåt. Resan tog flera veckor och han var nästan död av svält och törst när båten blev stoppad av poliser med vit hy som skrek upphetsat. De viftade med pistoler. Båtens besättning skrek lika upphetsat tillbaka och passagerarna grät och bad för sina liv. Poliserna förstod inte. Sedan dess hade han bott på hemmet med de otäcka tapeterna.

Skuggan såg ut att ha judiskt ursprung. Ja, skuggan var definitivt jude. Hans far hade lärt honom att hata judar. Tanken på fadern fick honom att skaka. Fadern ville att han skulle hata många människor. Ljudet av knytnävar, militärfordon och automatvapeneld mullrade inom honom och han satte sig tungt på marken. Det började bli kallt. Han huttrade och skakade i sin blåa pyjamas. Det var ett kallt land, det här.

Skuggan släpade ihop grenar och ris till en hög och tände eld. Han försökte hata sin judiska skugga men det gick inte. Han kunde inte komma på några bra argument för att han skulle hata skuggan - den hade ju inte gjort honom illa. Han kröp bort till elden som skuggan tänt och värmde sig tacksamt. Skuggan talade till honom, verkade ställa frågor. När den märkte att han inte förstod blev den tyst.

Han tog fram sin kniv och täljde på en träbit. Det var det enda han var bra på - att tälja. Det var beckmörkt när figuren blev klar. Figuren föreställde en man som satt med benen i kors. Han gav skuggan figuren. Den verkade bli glad. Han lade sig ned, blundade och somnade omedelbart.

När han vaknade var det ljust, elden var släckt och skuggan borta. Överallt hördes en kakafoni av fågelsång. Det var kallt. Han reste sig upp, hoppade lite på stället för att få upp värmen och började gå tillbaka mot hemmet. Innan han gick in i skogen tittade han mot sjön en sista gång. Det var en bra plats, det här. Det kändes som om något läkt inom honom, något som varit skadat väldigt länge. Orden fastnade inte längre i hans tankar, brände inte och hans hals blev inte tjock och låst.

Han tog ett snabbt farväl av sjön och gick sedan in i skogen.

---
Andra bloggar om: berättelser, kulturkrock, mystik, natur, sinnessjukdom