några radioaktiva myter

Det florerar mycket myter kring radioaktivitet. Kraftwerks musik, Tjernobylolyckan, Mad Max -filmerna och datorspelet Fallout (och senast S.T.A.L.K.E.R.) är fenomen som skapat någon sorts romantiserad ondskefull bild av radioaktivitet och dess effekter, med tillhörande moralfloskler. Det märkliga är att folk har en väldigt luddig bild av vad radioaktivitet egentligen är.

Jag känner att jag måste skriva av mig en del av den frustration jag känner inför all den dumhet och okunnighet som sprids av medier och bloggar, särskilt efter den senaste incidenten i Oskarshamn.

Radioaktivitet är plutonium!
Radioaktivitet är strålning, ungefär som ljus eller TV-sändningar (för DET lär du veta vad det är). Allting utsänder lite strålning, det ingår i alltings kaotiska natur. En del ämnen som plutonium, uran cesium och andra, är dock extremt radioaktiva och farliga att hantera.

Kärnkraftverk exploderar som kärnvapen!
Detta är nog en av de vanligaste myterna och numera tänker antagligen de flesta på Tjernobyl när de tänker på exploderande kärnkraftverk. Vad man ska ha klart för sig är att Tjernobyls reaktor nummer 4 inte exploderade som ett kärnvapen och att kärnkraftverk inte kan explodera som kärnvapen. Det är fission, alltså klyvning av atomkärnor som ligger bakom den enorma energin som utvecklas vid en kärnvapenexplosion av den typen som exploderade över Hiroshima. Explosionen i Tjernobyl var en ångexplosion till följd av att reaktorn överhettats och var alltså inte en fissionsexplosion. Olyckan inträffade dels på grund av att reaktorns konstruktion var osäker och dels för att operatörerna under flera timmars tid gjort en hel rad fel vid ett test. De system som var till för att hejda kärnreaktionen bestod av granit. I explosionen slets reaktorn och byggnaden sönder och det radioaktiva bränslet smälte i den intensiva värmen när graniten brann. En del kärnbränsle pulvriserades och slungades ut i luften. Ett radioaktivt moln bildades och resten är historia: en evakuerad stad, tusentals döda och ett område kommer inte att vara beboeligt på flera hundra år. Reaktor 4 kapslades in i betong, men övriga reaktorer fortsatte att användas ända fram till 2000, då kraftverket stängdes efter en olycka.

Härdsmältan 1986 var inte den första; redan 1982 inträffade en härdsmälta i Tjernobylverkets reaktor 1 men detta tystades ner av myndigheterna. Härdsmältor är radikalt annorlunda än fissionsexplosionerna som uppstår när man spränger kärnvapen.

Vattnet blir radioaktivt!
Nej. Vatten kan inte bli radioaktivt. Det finns tungt vatten som är radioaktivt, men det är något annat. Visserligen kan partiklar av radioaktivt material som uran, plutonium och så vidare spridas med vatten som grus eller stoft, utan att lösas upp i vattnet. En del radioaktiva material, speciellt gaser, löser dessutom i vatten, inte helt olikt kolsyra. Vatten är en utmärkt strålningsblockerare, vilket innebär att radioaktivt material inte gör speciellt mycket skada på havets botten. Radioaktivt material från kärnkraftverk är omarbetat till en keramisk form som gör att det absolut inte alls löser sig i vatten.

Vatten blir alltså inte mer radioaktivt än ämnena det innehåller.

Radioaktivitet bildar pölar av självlysande gegga!
Radioaktivitet bildar inte pölar av självlysande gegga.

Tjernobyl är en radioaktiv öken!
Området kring Tjernobylverket är fantastisk plats. Naturen har tagit över den staden och det växer träd, buskar och gräs överallt, till och med inuti husen. På få ställen i Europa finns det så mycket varg som här. Det går dock inte att bo där. Några få har valt att bo kvar i omgivningarna, men de är dumdristiga; det finns platser som är mycket radioaktiva. Det finns radioaktivt material kvar i markerna i form av stoft från explosionen. Förutom i själva reaktor 4 är det farligast att vistas i husen i staden Pripjat, eftersom det radioaktiva materialet har en tendens att stanna där. Bilder från staden är dock spöklika och sorgliga, då det är ett samhälle som övergetts i all hast. Snart kommer naturen att ha tagit över helt och hållet. Redan nu har träd börjat växa inuti husen, vilket gör att de kommer att störta samman.

Tjernobylolyckan var alltså en humanitär katastrof, inte en ekologisk. En del av det radioaktiva materialet kommer att ha "svalnat" efter 30 år, annat efter 300 år. Det kommer dessutom att sippra djupare ner i marken, tills det nått så djupt att det inte längre är skadligt. Det kommer dock finnas radioaktivt material kvar på ytan, vilket gör att det förmodligen kommer att ta 300 år innan man kan göra en ordentlig sanering av området och möjligtvis bebygga igen.

Radioaktivitet orsakar genskador!
Detta är en grov förenkling. Det är som att säga att "lägenhetsbränder orsakar skador på gardinen i mitt sovrum". Radioaktivitet orsakar en rad skador på människor. De första symptomen är brännskador vid kraftiga stråldoser. Strålningen attackerar mycket riktigt cellerna och arvsmassan, men generna är bara en mycket liten del av arvsmassan. Resten av DNAt kallas skräp-DNA men antagligen är det allt annat än skräp det handlar om. För närvarande är större delen av detta DNAs funktioner okända. Vad vi kan konstatera är att de skador som uppstår på DNA-molekylerna oftast snabbt repareras av kroppen. Detta är något som ständigt uppstår på grund av strålning (även solstrålning), kontakt med farligt material (till exempel bensin) och som en naturlig följd av alltings kaotiska struktur. Cellen är alltså extremt bra på att reparera skador på DNAt. De celler som är förstörda bortom reparation attackeras av kroppens immunförsvar och ersätts med nya. Strålsjuka inträffar när för många celler dött för snabbt. Man drabbas då av illamående, kräkningar, blödningar och till slut, om det går riktigt illa, döden. Ofta är detta en långsam och utdragen process. Det kända fallet med spionen Alexander Litvinenko är ett exempel på strålsjuka. Han förgiftades med radioaktivt material.

Radioaktivitet orsakar alltså mängder av skador och de flesta kan kroppen utan problem reparera.

Radioaktivitet orsakar mutationer!
Radioaktivitet kan som sagt orsaka skador på arvsmassan vilket kan resultera i mutationer. En del repareras av kroppen, andra är irrepabla. Om den muterade cellen överlever och fortfarande kan dela sig, kan den bilda cancer eller andra sjukdomar. Det kommer dock inte att växa ut en tredje arm på människor som utsatts för radioaktivitet.

Om könsceller muteras, kan barn födas med kraftiga mutationer. Oftast resulterar dessa i missfall, då kroppen själv känner av att något är fel. Det händer dock att barn föds med allvarliga mutationer på grund av strålning. Jag tänker inte gå in närmare på biologin här, eftersom jag inte kan några detaljer.

Mutationer i form av superstyrka eller röntgensyn är så fantastiskt osannolikt att vi får vända oss till Douglas Adams om det någonsin ska kunna inträffa.

Kärnkraft är den farligaste metoden för elproduktion!
Det beror på hur man ser det. Historiskt är det dock inte så. Dammar är betydligt farligare. När Banquiaodammen brast i Kina 1975 dog tiotusentals i flodvågen som följde och hundratusentals i hungerkatastrofen som drabbade området tiden efter. Detta är fler än som någonsin dött i kärnkraftsolyckor. En damm är en väldigt känslig konstruktion och om en sådan brister, får det ofta enorma konsekvenser. Likaså är oljekraftverk mycket farliga, på grund av explosionsrisken. Jag känner inte till huruvida något kemiskt kraftverk exploderat, men däremot har det inträffat flera olyckor då rymdraketer havererat, bland annat en i Kina som utplånade en hel stad. Dessa raketer drivs huvudsakligen av fotogen och flytande syre, en vansinnigt explosiv kombination. Däremot finns ju alltid risken för oljespill, som den senaste i Nordsjön. Förhoppningsvis kan man dock sanera detta.

Däremot är det helt klart att kärnbränslets och -avfallets potential för förstörelse är extremt hög. Får illasinnade tag på kärnbränsle eller avfall, kan de konstruera en smutsig bomb, dvs en vanlig bomb som när den exploderar sprider radioaktivt material, varpå följderna skulle bli ungefär som Tjernobylolyckan. Detoneras en sådan i en storstad är katastrofen ett faktum. Huruvida det finns privata organisationer som själva skulle kunna konstruera ett kärnvapen tänker jag inte uttala mig om, för det vet jag inte. Kärnvapen är djäkligt invecklade maskiner som kräver extremt stor precision och en hel del mycket radioaktivt material som uran eller plutonium. Kanske skulle finns det sådana möjligheter.

De smutsiga bomberna är dock den största risken. I den brasilianska staden Goiânia hamnade en liten mängd cesium från ett övergivet sjukhus på avvägar. Materialet var självlysande blått så människor använde det för att måla i hemmen och på sina kroppar, varpå flera dog och många skadades. Flera hem fick rivas efter att de kontaminerats. Och detta var bara en liten, liten mängd som spreds av en olyckshändelse. Jag vågar knappt tänka på följderna om en större mängd ännu radioaktivare material skulle spridas av en explosion i till exempel New York. Brr.

Kärnkraften är alltså farlig och dess potential för ödeläggelse är stor. Det är dock även kemiska kraftverk och framför allt hydrologiska som baseras på stora dammar. Det är även betydligt enklare att spränga en damm eller få tag på mycket bensin än vad det är att sprida radioaktivt material.


---
Andra bloggar om: kärnkraft, oskarshamn, myter, radioaktivitet, tjernobyl