det svenska stormaktskomplexet
"Du tronar på minnen från fornstora dar, / då ärat ditt namn flög över jorden". Så brölas det inför alla sommarlov och fotbollsmatcher men sällan tar vi oss tid att fundera över vad orden egentligen betyder. Var det en stormakt vi var, och var vi kända över hela jorden? Och var det en stormakt som Storbritannien är en stormakt eller var det något annat? Och även om det var en stormakt, var det något positivt egentligen?
Anledningen till att jag funderat över detta var hur jag och mina klasskamrater reagerade på lektionerna i svensk 1600-talshistoria. Av någon anledning blev vi väldigt emotionella och okritiska. Istället för att observera fakta, fylldes rummet av diskussioner om hur tuffa karolinersoldaterna var, vilka erövringar de gjorde och hur stor makt Sverige hade. Det slog mig att detta är både ovetenskapligt och lite farligt. Nationell stolthet i all ära men när den fräter på objektiviteten, är det dags att tänka om.
I själva verket blev Sverige snabbt efter reformationen på 1500-talet ett mycket fundamentalistiskt land. Den nya protestantiska kyrkan var inte alls någon mer frihetlig eller mjuk filosofi. Det blev snarare en skärpning av attityder på många sätt. Speciellt i Sverige, där kungen snabbt skaffade sig makt över kyrkan och kunde använda den som både propagandaapparat och som juridisk institution. 1608 skapades en ny landslag som hade Mose lag som tillägg. Enligt denna lag kunde man till exempel bli avrättad för äktenskapsbrott. Det är över huvud taget en av de hårdaste morallagarna någonsin.
Med dessa premisser gav man sig på 1600-talet i kast med den europeiska politiken. Att gå in på detaljer här skulle bara bli tråkigt men vi kan för enkelhetens skull konstatera att det under det 30-åriga kriget uppstod ett maktvakuum mellan stormakterna Storbritannien, Frankrike och kejsaren. De tyska staterna var vid denna tid inte något enat land, men ändå en ekonomisk maktfaktor.
Maktvakuumet fylldes först av Danmark men på 1630-talet kunde Sverige ta över. Sverige bestod vid den här tiden av Sverige utom Skåne, Halland och Blekinge, Finland samt delar av Baltikum. När Sverige ingrep i 30-åriga kriget förvandlades det redan förvirrade läget till ett totalt kaos. Snart handlade det inte längre om att vinna territorier, utan om att kriga för att få möjlighet att plundra för att finansiera fortsatta fälttåg. Studerar man trupprörelserna vid denna tid inser man snabbt hur vansinnigt kriget var. Det har i litteraturen beskrivits som "det självspelande pianot". Sverige slogs inte bara av ekonomiska skäl utan ville även agera mot katolicismen. För många var det faktiskt ett religiöst, heligt krig. Man får inte heller glömma att Sverige vid denna tid var en furstestat med en enväldig kung som i princip bestämde allting själv. När man skrev "Hans majestät konungens myntverk", menade man verkligen att myntverket tillhörde hans majestät konungen
Genom att manipulera och sluta allianser med de olika europeiska makterna lyckades Sverige med list vinna en hel del inflytande och får anses vara en av de stora vinnarna vid Westfaliska freden 1648. De tyska staterna låg nu till stora delar i ruiner. Det går fortfarande att se spåren av det 30-åriga kriget i den tyska demografin.
Var det då den överlägsna svenska vapenmakten som gjorde landet framgångsrikt? Knappast! Det var snarare ledarnas politiska skicklighet och förmågan att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Sverige var nämligen ett ekonomiskt, teknologiskt och demografiskt efterblivet bondeland och skulle till exempel inte ha en chans mot länder som Frankrike eller Storbritannien. Och när Sverige blev för mäktigt, såg också dessa länder till att ta ner oss på jorden, varpå de flesta europeiska erövringarna fråntogs oss.
En bidragande orsak till Sveriges fall måste ju också vara Karl XII och hans otroliga klumpighet och diplomatiska okunnighet. Hur nationalister idag kan dyrka denna brutala sälle är för mig obegripligt. Det var ju han som såg till att nästan alla de territorier som vunnits i 30-åriga kriget förlorades. Istället för att ägna sig åt realpolitik och diplomati, snurrade han runt i Europa och Ryssland på en mängd meningslösa fälttåg som varken var ekonomiskt eller militärt nödvändiga.
Den svenska stormaktstiden var alltså en period av religiös fanatism, storhetsvansinne och ekonomiska luftslott som omöjligt kunde upprätthållas i längden. De vanns genom list, inte vapenmakt och förlorades på grund av ledarnas diplomatiska brister.
När man jämför dessa ynkligt få decennier av "stormakt" med riktiga stormakter som USA, Ryssland, Storbritannien och framför allt Kina som varit en stormakt i flera tusen år, inser man hur futtigt det är. Ändå ligger denna stormaktstid med dess kristna moralsystem och lurar i alla landets handlingar. Visserligen är vi idag knappast intresserade av att försöka skaffa europeiska territorier, men Sverige anser sig ändå vara någon sort moralisk högborg i världen. Ett föredöme, med den bästa miljöpolitiken, rättvisaste sociala normerna och den mest demokratiska konstitutionen. I själva verket är vi riktiga miljöbovar, eftersom vi dels lägger vår smutsigaste produktion i tredje världen och dels förlitar oss på biltrafiken. Vi har ingen riktig konstitution. Grundlagarna är fulla av specialfall och yttrandefriheten inskränks gång efter varannan då det folk verkar tro att det är en mänsklig rättighet att slippa bli förolämpad. Möjligtvis kan vi vara stolta över vårt socialförsäkringssystem, även om det också har ruttnat inifrån.
Stormaktskomplexet verkar ha skapat ett mindervärdskomplex i den svenska folksjälen. Då vi fortfarande på många sätt ligger efter ekonomiskt, verka vi känna oss tvungna att kompensera detta genom en slags moralisk kolonialism. Vår BNP per capita släpar till exempel efter i den industrialiserade världen (även om det inte är det enda sättet att mäta ekonomisk utveckling på), samtidigt som vi försöker etablera oss som en miljö- och rättvisekämpe i världen. Trots det misslyckas vi gång på gång med detta. Vi har inte lyckats göra någon större skillnad i till exempel Västsaharakonflikten och vårt biståndsarbete blir allt mer tvivelaktigt. Japans bidrag i den internationella miljörörelsen är enormt mycket större än Sveriges. Vi snackar mycket och klappar oss själva på röven men det blir väldigt lite gjort.
Är det inte dags att sluta babbla dessa tomma ord snart? Är det inte dags att ta tag i vår demokrati, släppa vårt gamla lutheranska moralsystem och vårt stormaktskomplex? Är det inte dags att upphöra med vår isolationspolitik och istället bli en del av världssamfundet? Är det inte dags att ta vårt ansvar och reagera mot orättvisor som behandlingen av Västsahara och sättet svenska företag skott sig på tredje världen? Framför allt; är det inte dags att ge upp vår fixering vid säkerhet och göra yttrandefriheten total?
---
Andra bloggar om: historia, karolinerna, krig, moral, religion, stormaktstiden, yttrandefrihet
10 kommentarer:
vadå inte gjort nån skillnad i västsahara? flera tiotusen fördrivna västsaharier har ju överlevt i öknen i 30 år på grund av svenskt bistånd.
Att ge bistånd är inte tillräckligt. Att verkligen handla vore att ta upp frågan i FNs säkerhetsråd och på allvar föra frågan i ljuset, vilket man på senare år slutat med.
Några kommentarer;
Att konungen var enväldig är sant, men man måste betänka att den klassiska alliansen i Sverige var Kung och Folk mot Adel. Vid den här tiden ägde småbönderna fortfarande över hälften av allt land, något de skulle fortsätta göra tills adeln fick tillfälligt försprång ett århundrade senare. Folket räddades då än en gång av kungen som genom reduktionen kunde återföra mycket land till bönderna. (Om detta se bl a Upton, Anthony F. (1998) Charles XI and Swedish Absolutism New York, NY, USA: Cambridge University Press.)
Att protestantismen fick politiska dimensioner går inte att förneka, men sola fide fick starkt grepp i Sverige, och är en starkt bidragande orsak till vår individualism och sekularitet. Sola fide innebar att kyrkan betydde mindre än ens egna böner, och att man främst skulle vända sig direkt till Gud. Religion blev på det sättet privat i Sverige, liksom i andra delar av den protestantiska världen. Vi tenderar att glömma detta när vi pratar om andra religioner eller varianter av kristendom; religion har aldrig förr varit privat på det sättet, och att organisera sitt liv för sig och inte samhället blev en bidragande orsak till att liberalismen kunde infinna sig. Främst genom den skottska upplysningen, vilkens samtliga proponenter var Calvinistiska protestanter (Hume, Adam Smith etc.)
Också vad gäller svenska erövringar måste jag också invända. Gustaf II Adolf anses fortfarande som en av grundarna till modern krigföring. Han lärs ut vid West Point och Sandhurst, och Trotsky nämner honom som den som lade grunden till Peter den Store av Rysslands erövringar (i '1905'). Visst kan man se det som 'list', men vad är strategi och taktik om inte en sorts list? Det var bl a avgörande att Gustav Adolfs musketerare kunde avfyra tre salvor på samtliga fienders enda. Man ska heller inte glömma att Svensk lag infördes på de erövade områdena. Edsöreslagarna gällde i Sverige (först instiftade nationellt av Birger jarl 1250). Enligt dessa uppehöll konungen hem-,kvinno-,kyrko-, samt tingsfriden. Estlands bönder gavs fria från sina feodala härskare och universitet upprättades i Tartu, Greifswald, Åbo, och sedermera Lund. I Estland talar man fortfarande om 'Good old Swedish times'. Det är också av vikt att man i samtliga f d svenska områden, förutom Finland, upprätthållit svenska lagar, inklusive tyska Warburg och St Bartholomeus i karibien. Man är stolt över det svenska arvet.
Vad gäller utsträckningen var världens maktcentrum odiskutabelt Europa på den här tiden. Sålunda var det viktigare att kontrollera handelslederna kring floderna vid Östersjön än att kontrollera hela Sydamerika eller Indien. Dessa var också betydligt svårare att erövra.
Rekommenderad läsning;
Berlin, Isaiah, Sir. (1997) Against the Current: Essays in the History of Ideas edited by H. Hardy, London: Pimlico / Random House
MacIntyre, Alasdair (1985) After Virtue 2nd ed, London: Duckworth
Macintyre, Alasdair (1988) Whose justice? Which rationality? London : Duckworth.
MacIntyre, Alasdair (1990) Three Rival Versions of Moral Enquiry Notre Dame, Indiana: University of Notre Dame Press
MacIntyre, Alasdair (1990) 'The Privatization of Good: An Inaugural Lecture' The Review of Politics, Vol. 52, No. 3. (Summer, 1990), pp. 344-361.
Moore, Barrington, Jr. (1967) Social origins of dictatorship and democracy: lord and peasant in the making of the modern world Harmondsworth, Penguin.
Roberts, Michael (1967) Essays In Swedish History London & Southampton: The Camelot Press
Tilton, Timothy A. (1974) 'The Social Origins of Liberal Democracy: The Swedish Case' The American Political Science Review, Vol. 68, No. 2. (Jun., 1974), pp. 561-571.
Svanström et al. (1934) A Short History of Sweden Oxford: The Clarendon Press
Weber, Max (2002) The Protestant Ethic and the Spirit of Capitalism trans. by Stephen Kalberg (Blackwell, Oxford)
Jag kände faktiskt inte till sola fide. Intressant. Religionen kanske var privat men samtidigt var den också policy: svenska lagen en omarbetad Mose lag och i yttersta en hård tolkning av kristen moral.
Visst var ledarna duktiga strateger fast att de var så internationellt kända som du skriver att Gustav II Adolf är visste jag faktiskt inte. Och det faktum att de faktiskt lyckades skaffa sig ett inflytande som vågmästare i den Europeiska storpolitiken är imponerande. Jag förnekar inte något av detta. Vad jag vänder mig mot är det okritiska glorifierandet av den svenska krigshistorien för att den dels är avlägsen och dels inte alls så storslagen som den ofta beskrivs i litteratur och undervisning. Vi ska inte heller glömma att för varje slag vi vunnit har vi förlorat betydligt fler. Hur många gånger har inte Sverige till exempel lidit förnedrande, kostsamma nederlag mot Danmark?
Vi kan inte vila på axlarna av våra förfäders bedrifter. Jag anser att det finns många stora problem med både vår historiesyn och med vår nationella självbild och problemen, menar jag, är sammanlänkade.
Jo, men den nedärvda moralen i Sverige är fortfarande i allt väsentligt kristen. Goda karaktärsdrag är hederlighet, hårt arbete, ödmjukhet. Alltför 'kaxiga' männsiskor vill man 'ta ner på jorden', som du uttrycker det. Det är inte för inte vi talar om t.ex. en 'machokultur' i vissa länder, men inte vårt eget. En kultur inom vilken man framhäver sig själv är inte kompatibel med den inåtvända kristendomen, något Machiavelli först påpekade i Il Principe (Fursten).
Om 'Gustav Adolf den Store' kan du läsa lite om på wikipedia. Inledningen torde räcka;
http://en.wikipedia.org/wiki/Gustavus_Adolphus_of_Sweden
Det är lite av min poäng, ja. :)
Det var främst riktat mot kristendom som policy. Jag menar också att en historiekänsla är viktig för att gå framåt, men det är också viktigt att förstå att vi inte kan koppla loss oss från vår historia. Vår verklighetsuppfattning är sammanlänkad med den historien, även på ett mycket basalt plan (som t.ex. hur vi ser saker, förstår koncept etc.).
Hursomhelst, främst ville jag korrigera lite av historien ovan. Det kanske inte finns någon 'korrekt' historieskildring, men det finns bättre och sämre belägg för olika varianter. Om man vill lära av historien är det naturligtvis avgörande att skildringen är så 'neutral' man kan göra den, men också viktigt att man sätter saker i sitt (historiska) sammanhang. Man kan inte tala om diktaturer på 1600-talet eftersom de sätt att organisera samhällen som kom att få folk att tänka i de termerna bara låg i sin vagga vid den tiden. Se t.ex. Eric Hobsbawm "Age of Revolution" och Quentin Skinner 'Visions of Politics", Vol. 1 och 2
Sorry för raljerandet ;)
Det är så lugnt så. :) Jag gillar att diskutera det här. Dessutom är jag rätt dålig på de militärhistoriska detaljerna, så om jag skriver något som är galet är det bra att få det korrigerat. Däremot känner jag mig rätt säker på min analys av vår nationella självbild.
Jag menade inte att döma ut 1600-talets Sverige som diktatur utan att nyansera den glorifierade bilden. Ofta beskrivs Sverige som en stat grundad på 1520-talet och sedan utvecklad enligt vad som är modernt. I själva verket fanns inga "stater" och det fria, fina "svenska" är en modern konstruktion.
Jo, men man måste fråga sig varför självbilden är som den är. Är det enbart en historisk konstruktion? Jag menar, en teoretisk konstruktion. Det finns mycket som pekar på att vår grundorganisering har haft enormt mycket med vår självbild att göra; edsöreslagarna och den självägande, sedermera lutherska, bondeklassen är central i svensk historia. Det var också bönder och vikingar som romantiserades av Geijer och andra, inte så mycket Stormaktstiden. Oberoendet har också gjort sitt, liksom det faktum att krig inte längre finns i folkmedvetandet.
När svenskhet verkligen satte in kan debatteras, men stater, nationalstater, kan man räkna sen Westfaliska freden.
Skicka en kommentar