några radioaktiva myter

Det florerar mycket myter kring radioaktivitet. Kraftwerks musik, Tjernobylolyckan, Mad Max -filmerna och datorspelet Fallout (och senast S.T.A.L.K.E.R.) är fenomen som skapat någon sorts romantiserad ondskefull bild av radioaktivitet och dess effekter, med tillhörande moralfloskler. Det märkliga är att folk har en väldigt luddig bild av vad radioaktivitet egentligen är.

Jag känner att jag måste skriva av mig en del av den frustration jag känner inför all den dumhet och okunnighet som sprids av medier och bloggar, särskilt efter den senaste incidenten i Oskarshamn.

Radioaktivitet är plutonium!
Radioaktivitet är strålning, ungefär som ljus eller TV-sändningar (för DET lär du veta vad det är). Allting utsänder lite strålning, det ingår i alltings kaotiska natur. En del ämnen som plutonium, uran cesium och andra, är dock extremt radioaktiva och farliga att hantera.

Kärnkraftverk exploderar som kärnvapen!
Detta är nog en av de vanligaste myterna och numera tänker antagligen de flesta på Tjernobyl när de tänker på exploderande kärnkraftverk. Vad man ska ha klart för sig är att Tjernobyls reaktor nummer 4 inte exploderade som ett kärnvapen och att kärnkraftverk inte kan explodera som kärnvapen. Det är fission, alltså klyvning av atomkärnor som ligger bakom den enorma energin som utvecklas vid en kärnvapenexplosion av den typen som exploderade över Hiroshima. Explosionen i Tjernobyl var en ångexplosion till följd av att reaktorn överhettats och var alltså inte en fissionsexplosion. Olyckan inträffade dels på grund av att reaktorns konstruktion var osäker och dels för att operatörerna under flera timmars tid gjort en hel rad fel vid ett test. De system som var till för att hejda kärnreaktionen bestod av granit. I explosionen slets reaktorn och byggnaden sönder och det radioaktiva bränslet smälte i den intensiva värmen när graniten brann. En del kärnbränsle pulvriserades och slungades ut i luften. Ett radioaktivt moln bildades och resten är historia: en evakuerad stad, tusentals döda och ett område kommer inte att vara beboeligt på flera hundra år. Reaktor 4 kapslades in i betong, men övriga reaktorer fortsatte att användas ända fram till 2000, då kraftverket stängdes efter en olycka.

Härdsmältan 1986 var inte den första; redan 1982 inträffade en härdsmälta i Tjernobylverkets reaktor 1 men detta tystades ner av myndigheterna. Härdsmältor är radikalt annorlunda än fissionsexplosionerna som uppstår när man spränger kärnvapen.

Vattnet blir radioaktivt!
Nej. Vatten kan inte bli radioaktivt. Det finns tungt vatten som är radioaktivt, men det är något annat. Visserligen kan partiklar av radioaktivt material som uran, plutonium och så vidare spridas med vatten som grus eller stoft, utan att lösas upp i vattnet. En del radioaktiva material, speciellt gaser, löser dessutom i vatten, inte helt olikt kolsyra. Vatten är en utmärkt strålningsblockerare, vilket innebär att radioaktivt material inte gör speciellt mycket skada på havets botten. Radioaktivt material från kärnkraftverk är omarbetat till en keramisk form som gör att det absolut inte alls löser sig i vatten.

Vatten blir alltså inte mer radioaktivt än ämnena det innehåller.

Radioaktivitet bildar pölar av självlysande gegga!
Radioaktivitet bildar inte pölar av självlysande gegga.

Tjernobyl är en radioaktiv öken!
Området kring Tjernobylverket är fantastisk plats. Naturen har tagit över den staden och det växer träd, buskar och gräs överallt, till och med inuti husen. På få ställen i Europa finns det så mycket varg som här. Det går dock inte att bo där. Några få har valt att bo kvar i omgivningarna, men de är dumdristiga; det finns platser som är mycket radioaktiva. Det finns radioaktivt material kvar i markerna i form av stoft från explosionen. Förutom i själva reaktor 4 är det farligast att vistas i husen i staden Pripjat, eftersom det radioaktiva materialet har en tendens att stanna där. Bilder från staden är dock spöklika och sorgliga, då det är ett samhälle som övergetts i all hast. Snart kommer naturen att ha tagit över helt och hållet. Redan nu har träd börjat växa inuti husen, vilket gör att de kommer att störta samman.

Tjernobylolyckan var alltså en humanitär katastrof, inte en ekologisk. En del av det radioaktiva materialet kommer att ha "svalnat" efter 30 år, annat efter 300 år. Det kommer dessutom att sippra djupare ner i marken, tills det nått så djupt att det inte längre är skadligt. Det kommer dock finnas radioaktivt material kvar på ytan, vilket gör att det förmodligen kommer att ta 300 år innan man kan göra en ordentlig sanering av området och möjligtvis bebygga igen.

Radioaktivitet orsakar genskador!
Detta är en grov förenkling. Det är som att säga att "lägenhetsbränder orsakar skador på gardinen i mitt sovrum". Radioaktivitet orsakar en rad skador på människor. De första symptomen är brännskador vid kraftiga stråldoser. Strålningen attackerar mycket riktigt cellerna och arvsmassan, men generna är bara en mycket liten del av arvsmassan. Resten av DNAt kallas skräp-DNA men antagligen är det allt annat än skräp det handlar om. För närvarande är större delen av detta DNAs funktioner okända. Vad vi kan konstatera är att de skador som uppstår på DNA-molekylerna oftast snabbt repareras av kroppen. Detta är något som ständigt uppstår på grund av strålning (även solstrålning), kontakt med farligt material (till exempel bensin) och som en naturlig följd av alltings kaotiska struktur. Cellen är alltså extremt bra på att reparera skador på DNAt. De celler som är förstörda bortom reparation attackeras av kroppens immunförsvar och ersätts med nya. Strålsjuka inträffar när för många celler dött för snabbt. Man drabbas då av illamående, kräkningar, blödningar och till slut, om det går riktigt illa, döden. Ofta är detta en långsam och utdragen process. Det kända fallet med spionen Alexander Litvinenko är ett exempel på strålsjuka. Han förgiftades med radioaktivt material.

Radioaktivitet orsakar alltså mängder av skador och de flesta kan kroppen utan problem reparera.

Radioaktivitet orsakar mutationer!
Radioaktivitet kan som sagt orsaka skador på arvsmassan vilket kan resultera i mutationer. En del repareras av kroppen, andra är irrepabla. Om den muterade cellen överlever och fortfarande kan dela sig, kan den bilda cancer eller andra sjukdomar. Det kommer dock inte att växa ut en tredje arm på människor som utsatts för radioaktivitet.

Om könsceller muteras, kan barn födas med kraftiga mutationer. Oftast resulterar dessa i missfall, då kroppen själv känner av att något är fel. Det händer dock att barn föds med allvarliga mutationer på grund av strålning. Jag tänker inte gå in närmare på biologin här, eftersom jag inte kan några detaljer.

Mutationer i form av superstyrka eller röntgensyn är så fantastiskt osannolikt att vi får vända oss till Douglas Adams om det någonsin ska kunna inträffa.

Kärnkraft är den farligaste metoden för elproduktion!
Det beror på hur man ser det. Historiskt är det dock inte så. Dammar är betydligt farligare. När Banquiaodammen brast i Kina 1975 dog tiotusentals i flodvågen som följde och hundratusentals i hungerkatastrofen som drabbade området tiden efter. Detta är fler än som någonsin dött i kärnkraftsolyckor. En damm är en väldigt känslig konstruktion och om en sådan brister, får det ofta enorma konsekvenser. Likaså är oljekraftverk mycket farliga, på grund av explosionsrisken. Jag känner inte till huruvida något kemiskt kraftverk exploderat, men däremot har det inträffat flera olyckor då rymdraketer havererat, bland annat en i Kina som utplånade en hel stad. Dessa raketer drivs huvudsakligen av fotogen och flytande syre, en vansinnigt explosiv kombination. Däremot finns ju alltid risken för oljespill, som den senaste i Nordsjön. Förhoppningsvis kan man dock sanera detta.

Däremot är det helt klart att kärnbränslets och -avfallets potential för förstörelse är extremt hög. Får illasinnade tag på kärnbränsle eller avfall, kan de konstruera en smutsig bomb, dvs en vanlig bomb som när den exploderar sprider radioaktivt material, varpå följderna skulle bli ungefär som Tjernobylolyckan. Detoneras en sådan i en storstad är katastrofen ett faktum. Huruvida det finns privata organisationer som själva skulle kunna konstruera ett kärnvapen tänker jag inte uttala mig om, för det vet jag inte. Kärnvapen är djäkligt invecklade maskiner som kräver extremt stor precision och en hel del mycket radioaktivt material som uran eller plutonium. Kanske skulle finns det sådana möjligheter.

De smutsiga bomberna är dock den största risken. I den brasilianska staden Goiânia hamnade en liten mängd cesium från ett övergivet sjukhus på avvägar. Materialet var självlysande blått så människor använde det för att måla i hemmen och på sina kroppar, varpå flera dog och många skadades. Flera hem fick rivas efter att de kontaminerats. Och detta var bara en liten, liten mängd som spreds av en olyckshändelse. Jag vågar knappt tänka på följderna om en större mängd ännu radioaktivare material skulle spridas av en explosion i till exempel New York. Brr.

Kärnkraften är alltså farlig och dess potential för ödeläggelse är stor. Det är dock även kemiska kraftverk och framför allt hydrologiska som baseras på stora dammar. Det är även betydligt enklare att spränga en damm eller få tag på mycket bensin än vad det är att sprida radioaktivt material.


---
Andra bloggar om: kärnkraft, oskarshamn, myter, radioaktivitet, tjernobyl

det svenska stormaktskomplexet

"Du tronar på minnen från fornstora dar, / då ärat ditt namn flög över jorden". Så brölas det inför alla sommarlov och fotbollsmatcher men sällan tar vi oss tid att fundera över vad orden egentligen betyder. Var det en stormakt vi var, och var vi kända över hela jorden? Och var det en stormakt som Storbritannien är en stormakt eller var det något annat? Och även om det var en stormakt, var det något positivt egentligen?

Anledningen till att jag funderat över detta var hur jag och mina klasskamrater reagerade på lektionerna i svensk 1600-talshistoria. Av någon anledning blev vi väldigt emotionella och okritiska. Istället för att observera fakta, fylldes rummet av diskussioner om hur tuffa karolinersoldaterna var, vilka erövringar de gjorde och hur stor makt Sverige hade. Det slog mig att detta är både ovetenskapligt och lite farligt. Nationell stolthet i all ära men när den fräter på objektiviteten, är det dags att tänka om.

I själva verket blev Sverige snabbt efter reformationen på 1500-talet ett mycket fundamentalistiskt land. Den nya protestantiska kyrkan var inte alls någon mer frihetlig eller mjuk filosofi. Det blev snarare en skärpning av attityder på många sätt. Speciellt i Sverige, där kungen snabbt skaffade sig makt över kyrkan och kunde använda den som både propagandaapparat och som juridisk institution. 1608 skapades en ny landslag som hade Mose lag som tillägg. Enligt denna lag kunde man till exempel bli avrättad för äktenskapsbrott. Det är över huvud taget en av de hårdaste morallagarna någonsin.

Med dessa premisser gav man sig på 1600-talet i kast med den europeiska politiken. Att gå in på detaljer här skulle bara bli tråkigt men vi kan för enkelhetens skull konstatera att det under det 30-åriga kriget uppstod ett maktvakuum mellan stormakterna Storbritannien, Frankrike och kejsaren. De tyska staterna var vid denna tid inte något enat land, men ändå en ekonomisk maktfaktor.

Maktvakuumet fylldes först av Danmark men på 1630-talet kunde Sverige ta över. Sverige bestod vid den här tiden av Sverige utom Skåne, Halland och Blekinge, Finland samt delar av Baltikum. När Sverige ingrep i 30-åriga kriget förvandlades det redan förvirrade läget till ett totalt kaos. Snart handlade det inte längre om att vinna territorier, utan om att kriga för att få möjlighet att plundra för att finansiera fortsatta fälttåg. Studerar man trupprörelserna vid denna tid inser man snabbt hur vansinnigt kriget var. Det har i litteraturen beskrivits som "det självspelande pianot". Sverige slogs inte bara av ekonomiska skäl utan ville även agera mot katolicismen. För många var det faktiskt ett religiöst, heligt krig. Man får inte heller glömma att Sverige vid denna tid var en furstestat med en enväldig kung som i princip bestämde allting själv. När man skrev "Hans majestät konungens myntverk", menade man verkligen att myntverket tillhörde hans majestät konungen

Genom att manipulera och sluta allianser med de olika europeiska makterna lyckades Sverige med list vinna en hel del inflytande och får anses vara en av de stora vinnarna vid Westfaliska freden 1648. De tyska staterna låg nu till stora delar i ruiner. Det går fortfarande att se spåren av det 30-åriga kriget i den tyska demografin.

Var det då den överlägsna svenska vapenmakten som gjorde landet framgångsrikt? Knappast! Det var snarare ledarnas politiska skicklighet och förmågan att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Sverige var nämligen ett ekonomiskt, teknologiskt och demografiskt efterblivet bondeland och skulle till exempel inte ha en chans mot länder som Frankrike eller Storbritannien. Och när Sverige blev för mäktigt, såg också dessa länder till att ta ner oss på jorden, varpå de flesta europeiska erövringarna fråntogs oss.

En bidragande orsak till Sveriges fall måste ju också vara Karl XII och hans otroliga klumpighet och diplomatiska okunnighet. Hur nationalister idag kan dyrka denna brutala sälle är för mig obegripligt. Det var ju han som såg till att nästan alla de territorier som vunnits i 30-åriga kriget förlorades. Istället för att ägna sig åt realpolitik och diplomati, snurrade han runt i Europa och Ryssland på en mängd meningslösa fälttåg som varken var ekonomiskt eller militärt nödvändiga.

Den svenska stormaktstiden var alltså en period av religiös fanatism, storhetsvansinne och ekonomiska luftslott som omöjligt kunde upprätthållas i längden. De vanns genom list, inte vapenmakt och förlorades på grund av ledarnas diplomatiska brister.

När man jämför dessa ynkligt få decennier av "stormakt" med riktiga stormakter som USA, Ryssland, Storbritannien och framför allt Kina som varit en stormakt i flera tusen år, inser man hur futtigt det är. Ändå ligger denna stormaktstid med dess kristna moralsystem och lurar i alla landets handlingar. Visserligen är vi idag knappast intresserade av att försöka skaffa europeiska territorier, men Sverige anser sig ändå vara någon sort moralisk högborg i världen. Ett föredöme, med den bästa miljöpolitiken, rättvisaste sociala normerna och den mest demokratiska konstitutionen. I själva verket är vi riktiga miljöbovar, eftersom vi dels lägger vår smutsigaste produktion i tredje världen och dels förlitar oss på biltrafiken. Vi har ingen riktig konstitution. Grundlagarna är fulla av specialfall och yttrandefriheten inskränks gång efter varannan då det folk verkar tro att det är en mänsklig rättighet att slippa bli förolämpad. Möjligtvis kan vi vara stolta över vårt socialförsäkringssystem, även om det också har ruttnat inifrån.

Stormaktskomplexet verkar ha skapat ett mindervärdskomplex i den svenska folksjälen. Då vi fortfarande på många sätt ligger efter ekonomiskt, verka vi känna oss tvungna att kompensera detta genom en slags moralisk kolonialism. Vår BNP per capita släpar till exempel efter i den industrialiserade världen (även om det inte är det enda sättet att mäta ekonomisk utveckling på), samtidigt som vi försöker etablera oss som en miljö- och rättvisekämpe i världen. Trots det misslyckas vi gång på gång med detta. Vi har inte lyckats göra någon större skillnad i till exempel Västsaharakonflikten och vårt biståndsarbete blir allt mer tvivelaktigt. Japans bidrag i den internationella miljörörelsen är enormt mycket större än Sveriges. Vi snackar mycket och klappar oss själva på röven men det blir väldigt lite gjort.

Är det inte dags att sluta babbla dessa tomma ord snart? Är det inte dags att ta tag i vår demokrati, släppa vårt gamla lutheranska moralsystem och vårt stormaktskomplex? Är det inte dags att upphöra med vår isolationspolitik och istället bli en del av världssamfundet? Är det inte dags att ta vårt ansvar och reagera mot orättvisor som behandlingen av Västsahara och sättet svenska företag skott sig på tredje världen? Framför allt; är det inte dags att ge upp vår fixering vid säkerhet och göra yttrandefriheten total?


---
Andra bloggar om: historia, karolinerna, krig, moral, religion, stormaktstiden, yttrandefrihet

parasiter och domptörer

Även om den institutionaliserade socialismen är sjuk och smutsig, är Kampen i allra högsta grad aktuell. Strejkbryteri har jag mycket svårt att acceptera. Medan kollegor och kamrater kämpar delvis för deras skull, och försöker dessa asgamar roffa åt sig smulorna. Vad tänker de på? Är de så lättpåverkade att de gått på snacket om att strejkare "bara gnäller"? Att sjuksköterskor ska "ta sitt ansvar"?

En sjuksköterska har inget moraliskt ansvar att arbeta. En sjuksköterska inte ett större ansvar att arbeta än vad en butiksinnehavare har ansvar att hålla sin butik öppet. Och argumentet att om de är missnöjda borde de inte ha blivit sjuksköterskor, eller att de borde byta yrke är verkligen dumt. Om butiksinnehavaren är missnöjd med sin affär, slår han då omedelbart igen den? Nej, han försöker förändra förutsättningarna genom att förhandla med leverantörer. Det är det sjuksköterskorna sysslar med nu.

Att sedan arbetsgivaren är en tragisk spillra (eller spillning) av ett århundrade av "socialdemokratisk" (läs: folkhemsrepublikansk) politik som saknar grepp om den verklighet de lever i är sedan en annan sak. De försöker piska fackförbunden tillbaka in i leden genom att skapa osämja och misstro sjuksköterskorna emellan. Det enda sättet att stå emot är vara enade och inte låta sig mutas. Jag hoppas även de oorganiserade har förstått detta.


---
Andra bloggar om: sjuksköterskor, strejk, strejkbrytare, socialdemokrati, staten, landstinget, facket

socialismen är sjuk

Jag har funderat på det här inlägget ett tag men har inte kommit fram till något bra sätt att presentera det på. Det är helt enkelt för stort och jag vet inte vart jag ska börja. Jag får begränsa mig. Bakgrunden är att jag i hela mitt liv definierat mig som socialist. Det är inte så mycket ett medvetet val som ett nedärvt. Min äldsta storebror är radikal socialist. Mina föräldrar har någon sorts mellanmjölksvenskt rättviseideal inbakat i en halvradikal socialdemokratisk anda som de uppfostrat mig i. Jag tänker inte gå in på dem här. De gjorde så gott de kunde, och jag tycker de var fina på sitt sätt.

Problemet är att jag aldrig kunnat engagera mig i denna socialism jag hela tiden gått och trott att jag anammar. Det är helt enkelt mycket som inte stämmer med den. För att ta ett exempel, så är det det här med överstatlighet. Att som medborgare (läs: undersåte) behöva skicka en ansökan till en eller annan myndighet så fort något större än inköp av dagligvaror ska göras. Ta den här artikeln i Kvällsposten som exempel. Mor och far står där med mössan i hand och frågar om de får döpa sin son till ett visst namn. "NEJ", säger storebror - inte personligen, nej då, utan han skickar tillbaka ett stämplat formulär. AVSLAG!

Lagstiftningsivern är en annan sak som är helt vansinnig. Det är ju verkligen ett exempel på ett system som inte visat sig fungera, trots att man försökt i flera tusen år. Människor blir inte tryggare, lyckligare eller i mindre grad brottslingar av att lagstifta till höger och vänster. Snarare är det ju så att ännu fler handlingar blir olagliga, varpå människor i högre grad stängs ute ur samhället och förvandlas till cyniska egoister som inte tillför något till samhället. Ett uppenbart exempel är ju narkotika. Personligen använder jag inga droger förutom kaffe (efter att till slut gjort mig av med nikotindjävulen) men är det verkligen så djäkla noga om folk vill ta sig en jolle på fredagen? Är det värre än att dra sig en sexpack öl? Knappast! All statistik visar att alkohol är den drog som ställer till med mest skada i samhället, och det är nästan inte accepterat att INTE använda den. Och tyngre droger än marijuana? Tja, vem kan hindra någon att skada sig själv? Varför ska vi hindra någon att skada sig själv? Är inte det var och ens ensak vad denne vill göra med sin kropp? Om narkotika inte vore olagligt, skulle det inte vara så förbannat dyrt, vilket ju är orsaken till att narkomaner nästan alltid är brottslingar och skadar andra. Det är en grundläggande rättighet att få slösa bort sitt liv till ingenting. Det gör de flesta i alla fall, och de flesta har någon last, må det vara knark, sprit, godis eller oskyddat samlag med främlingar

Till sist det som stör mig mest; socialismens inställning till yttrandefrihet. "Det är klart vi ska ha yttrandefrihet!" säger socialisten. "Vi socialister måste ju få yttra oss!"
Japp, de som yttrar de rätta sakerna är det inget snack om saken; de har full frihet att yttra sig. De som yttrar obekväma saker kan tolereras men det blir gärna debatt, personangrepp och offentliga yttranden från myndighetspersoner som önskar de hade större befogenheter. Sen har vi de som är riktigt avskyvärda. Nazisterna. Anarkisterna. De drogliberala. Blogge tar även upp pedofilerna i sitt blogginlägg där han skriver om något som är ytterligt otäckt; att bloggare bör skaffa utgivningsbevis för att slippa bli kontrollerade. Jag tänker inte ta med pedofilerna i mitt resonemang. Det är för svårt och jag redan tillräckligt förvirrad. Men alltså, utgivningsbevis för 2000 spänn för att inte bli förföljd av myndigheter som masturberat för mycket till lagtexter? Vad i helvete är det? Ytterligare ett tillfälle där man ska stå med mössan i hand och be om sådant som är en grundläggande rättighet. Jag har till exempel inte råd att hosta upp 2000 spänn från ingenstans. Är det bara de rika som har yttrandefrihet? Och vem ska skyddas? Svenskarna från elaka muslimer? Muslimer från elaka svenskar? Bögar från homofober? Vem är det som säger att alla dessa människor vill bli skyddade från förolämpningar? Och även om de vill det, varför ska just DE bli skyddade? Varför inte skridskoåkare eller blondiner? Och vem bestämmer vem som ska skyddas mot dessa ondskefulla yttranden? Myndigheterna? Vem har gett dem makten över ordet?

Vad är då en "myndighet"? Oftast beskrivs de som organismer som svävar runt där ute och liksom har rätt att göra en massa saker. Faktum är att myndigheter är människor. Jo, faktiskt. Det är människor som anställts av andra myndigheter (som ju också är människor) att ha kontrollen över först och främst våldsutövandet i samhället. Klockan 17:00 kan dessa människor stämpla ut, åka hem och bete sig som alla andra. Om någon i frågasätter, kan de bara säga att de bara gör sitt jobb.

Jag frågar igen: vem har gett myndigheterna makten att ta alla dessa helt odemokratiska beslut? Det är förstås vi, allihop. Vi har placerat våldsutövandet i deras händer för att skydda oss, så att vi kan fortsätta med vårt dagliga liv och slippa oroa oss för att någon ska bryta sig in i vårt hus eller våldta och mörda våra döttrar. Hur har det fungerat? Jag tror ingen kan säga att det fungerat speciellt bra. Det bara bryts in i fler och fler hus och fler och fler döttrar mördas och våldtas.

Än mer deprimerande är det att läsa tidningar som Ordfront, där allvarliga problem förvanskas och blir till politiska slagträn. Ta klimatfrågan som exempel. Detta har Ordfronts skribenter tagit till sig och gjort till en klassfråga. Är de vetenskapsmän? NEJ. De är författare och journalister. Ändå kan de med gott samvete peka på kapitalismen och hävda att det är deras fel, japp, alla klimathot är kapitalisternas och de borgeligas fel. Som om det är kapitalismen och borgeligheten som haft makten i Sverige det senaste århundradet. Och vilka argument de använder; de ska lagstifta mot klimathotet, och de ska få kapitalisterna att skämmas tills de slutar hota klimatet så mycket. Patetiskt.

Är detta verkligen socialism? Var detta verkligen vad Marx och Engels tänkte med sina idéer? Är detta förbunds- och kontrollsamhälle vad arvet från upplysningsfilosoferna borde ha gett oss? Eller är det något annat? Efter att ha läst historia ser jag tydligt hur vårt arv från envåldstiden och vår religiösa fanatism har satt sina spår i vårt tänkande. Även om religionen försvunnit, så hänger dess inskränkta moralvärld kvar. Men nog raljerat för denna gång; jag sparar arvet från stormaktstiden till en annan kväll.


Andra bloggar om: socialism, socialdemokrati, yttrandefrihet, utgivningsbevis, ordfront, lagstiftning, staten, överstatlighet, liberalism

Jag har placerat min blogg i
Örebro på bloggkartan.se

ny design

Hell yeah.

man eller pojke?

Fullt upptagen med uppsatsen. Men en reflektion:

Ur Kvällsposten den 16 maj 2008: "En 18-årig man häktades på fredagen av Växjö tingsrätt misstänkt för att ha våldtagit en 14-årig flicka". Ur Aftonbladet den 2 februari 2008: "[den 17-årige] Pojken var med då pappan [...]".

En 18-åring är man då han våldtar, och en 17-åring är pojke då han skottskadats. Säger det bara KLICK! när vi fyller 18, och så blir vi män? Visserligen är det olika medier och händelser men jag tycker ändå det illustrerar hur media vinklar saker och ting när de vill. Det finns säkert bättre exempel men jag har inte tid.

Aftonbladet
Kvällsposten


---
Andra bloggar om: man, pojke, rödeby, våldtäktsman, media, aftonbladet, kvällsposten, expressen

mer morfin, fröken!

Idag har det varit en riktigt bra dag. Ett utmärkt seminarium följt av en väldigt positiv träff med min handledare som gav en massa beröm åt min uppsats. Snart är den klar. Så djävla skönt!

Både uppsatsen och seminariet fick mig att tänka på sjuksköterskorna. Min uppsats handlar om arbetarrörelsen på det tidiga 1900-talet och seminariet om folkrörelser i stort. Det är verkligen skillnad i synen på fackliga rörelser, alltså. Visserligen var sjuksköterskor vid början på 1900-talet förbjudna att strejka men ändå. Storstrejken 1909 var liksom en enorm konflikt. Frågan är om det ens vore möjligt med en sådan strejk idag.

Trollharen frågar sig om vården behövs, om det nu är så värdelösa yrken att de som arbetar inom den inte ska tjäna ordentligt med pengar. Det tycker jag är klockrent.

Det finns en bild av sjuksköterskor som någon slags Florence Nightningale-figurer som har som sitt livs kall att hjälpa de unga männen som kommer hem från fronten. Eller som blonda, kurviga bimbos balanserandes fat med droger (eller gift) som i Kill Bill. Kanske som visa gummor som ska kunna en massa saker och få betalt i fårhudar.

I själva verket är sjuksköterskor högutbildade, professionella människor. De arbetar hårt och gör ett jobb som är en grundpelare i samhället. Det spelar ingen roll om du är kommunist eller moderat, arbetare eller direktör; om du blir sjuk så behöver du vård och behöver du vård kommer större delen av den vården att utföras av en sjuksköterska.

Varför förtjänar inte dessa människor som dagligen räddar liv, gör liv mer drägligare, botar sjukdomar och lindrar smärta en ordentlig lön? Varför måste de gå ut i strejk och visa vad som skulle hända om de inte fanns - är inte det uppenbart?


---
Andra bloggar om: konflikt, morfin, sjuksköterskor, strejk, facket

pojken från Rödeby

Jag har inte skrivit något på ett tag. Skolan har tagit massor av tid och det har inte känts kul. Domen i Rödeby och diskussionen som följde gör dock att jag måste bryta min tystnad.

Jag växte upp i Rödeby. Eller rättare sagt, vi flyttade dit när jag var 9. Byn jag bodde i ligger ca 1.5 mil från Rödeby och heter Fjärdsjömåla. Jag minns min första busstur till skolan. Jag kände inte till hur något såg ut så jag frågade en annan unge om vi var framme i Fjärdsjömåla ännu. Han skrattade högt och elakt och härmade min dialekt som skiljde sig lite, lite, eftersom jag var från Ronneby och byn låg i Karlskrona; "e vi fjamme i Fjädsömåla ännu e vi fjamme i Fjädsömåla ännu!".

Det fanns vid denna tid ett låg- och mellanstadium i en så kallad B-skola utanför byn, Flymenskolan. Det är en skola med väldigt få elever. När jag gick där var vi inte mer än 20-30 elever. Det gick bara ytterligare en grabb i min årskurs. Vissa ämnen kunde inte B-skolan erbjuda, som slöjd och teknik. Dessa fick vi åka till Rödebyskolan för att läsa. Dessa resor lärde vi oss snabbt att frukta. Även de tuffaste eleverna i Flymenskolan blev hånade. När vi gick genom korridorerna skrek folk efter oss; "Flymenbarn! Flymenbarn! Ni är CP!"

En gång blev jag spottad i ansiktet av någon jag aldrig sett förut. Detta enbart för att vi inte gick i samma skola. Jag förstod att den småskaliga mobbingen i Flymenskolan var en reaktion på hur de blev behandlade i Rödeby.



Detta är dock ingenting jämfört med högstadietiden. Vid denna tidpunkt i mitt liv hade saker och ting börjat gå snett. Vår familj höll på att krackelera och jag hade stora problem att skaffa vänner. Jag var mentalt svag och överviktig, men väldigt intelligent. Högstadiet skulle utveckla sig till ett rent helvete.

Rödebyskolan är stor. På min tid gick där över 1400 elever. Rödeby är en liten ort men skolan tog emot elever från hela norra Karlskrona kommun. Eftersom årskurserna från Flymen var så små blev vi utplacerade i klasser från andra delar av kommunen. Jag kände ingen alls och den andra killen från Flymenskolan var jag inte speciellt god vän med. Det gick snett redan från första dagen. Jag minns den första incidenten. Jag bad frågade en klasskamrat om jag kunde få låna en penna. Han bara hånlog till svar. Han och hans gelikar bestämde sig för att jag "skulle ha det", som jag har för mig att de uttryckte det. De menade att jag var "kaxig". Jag var "fet" (fast ledaren för mobbarna var fetare). Det började verbalt men snart blev det fysiskt. De slog mig på armar och rygg, för att inte lämna blåmärken. De stal mina nycklar och slänge upp dem i ventilationen. De låste mig ute från omklädningsrummet naken. De spottade på mig, hoppade på mig, stängde in mig på toaletter, tryckte ner mitt ansikte i papperskorgar, höll mitt huvud under vatten. De gjorde precis vad de ville.

Det gjordes från vuxensidan ett försök att stoppa det hela. Jag tror det var i slutet av åttan. Det gick till så att två lärare höll ett tal inför alla där de sade att "ni får sluta vara elaka mot Anders". Jag behöver väl knappast säga att ingen slutade vara elak mot Anders. Den enda skillnaden blev att de som inte varit mobbat tidigare, nu började frysa ut mig totalt. Förutom detta hopplöst tafatta försök, gjordes ingenting. Många lärare reagerade, visst. Det var "förskräckligt". Men ingen gjorde något. Ingen orkade engagera sig.

Jag var svag. Jag vet det. Jag var svag innan och det tog inte mer än en termin för dem att bryta ner mig totalt. Jag kunde ha stått upp mot dem men jag var som en hunsad hund, strykrädd och undergiven. Istället försökte jag få dem att tycka om mig genom att spela clown. Jag lärde mig göra roliga ljud och utnyttjade min övervikt för att få dem att skratta. Fast mest av allt höll jag mig undan.

Jag var inte ensam. Alla som var lite annorlunda blev utsatta för samma sak; punkare, överviktiga, folk med olika fysiska och mentala hinder. Det var en del av kulturen på Rödebyskolan. Alla vuxna blundade för det, och vad jag har läst i tidningarna gör de det ännu. Varför? För att de är överarbetade, oengagerade, lata och utbrända. Och man bör ju komma ihåg att det inte krävs några speciella emotionella egenskaper för att arbeta inom skolan. Många brydde sig helt enkelt inte. Många verkar anse att det är en del av livet, en del av att vara ung. Kanske tror de att darwinism kan appliceras på skolan - att den starke överlever och allt det där. Fast tyvärr har de missuppfattat darwinismen. "Survival of the fittest" betyder inte "den starkes överlevnad" utan "den mest anpassades överlevnad". Att förtrycka och bespotta allt som är annorlunda är inte speciellt välanpassat, det är ett sätt att undvika att behöva anpassa sig, att behöva förstå.



Så, om de hade gjort detta mot mig i mitt hem och om min pappa hade haft ett hagelgevär, tycker jag att han skulle ha skjutit?

NEJ.

Jag är emot dödsstraff. Våld i självförsvar ska ske med måttliga medel. Ingen har rätt att ta lagen i egna händer och skjuta omkring sig. Inte heller tänker jag gå med på skitungarnas tapphänta, korkade, menlösa föräldrar som vägrar förstå vilket helvete deras barn orskakade dessa människor. Å andra sidan går det knappast att sätta sig in i den smärtan det innebär att förlora ett älskat barn, vilket rötägg detta barn än var.

Jag kan förstå 50-åringens agerande. han var svag och tappade kontrollen och sköt. Det var fel. Han borde inte ha gjort det. Han gjorde det ändå. Han får leva med det i resten av sitt liv. Det går knappast att sätta sig in i hans smärta heller. Om han ska ha något straff är upp till tingsrätten och psykologerna att bedöma. Jag tycker inte det är så viktigt med straff. Förändring är mycket viktigare.

Vad Blogge och så många andra inte verkar förstå i sin blodtörst är att även dessa skitungar var människor. Även de hade rättigheter. En sådan rättighet är att få sin sak prövad i domstol. De hade rättigheten att erbjudas möjlighet att förändra sitt beteende.

Det var nog oundvikligt, det som hände. Jag tänker här i stora bokstäver skriva vem som har skulden:

PERSONALEN PÅ RÖDEBYSKOLAN.
FÖRÄLDRARNA.
DE SOCIALA MYNDIGHETERNA.

Det är ert fel. Ni skulle ha tagit ert ansvar och ingripit i den mobbingkultur som råder på Rödebyskolan. Denna kultur består av våld och förtryck. Ni har misslyckats i ert arbete. Ni borde ha lärt eleverna vad respekt är. Ni borde ha lärt dem att det inte är nödvändigt att alla människor ser exakt likadana ut eller har samma talanger och svagheter. Ni borde ha lärt dem att det inte är nödvändigt att trampa och spotta på medmänniskor för att lyckas som person. Ni borde ha ingripit i en destruktiv och vidrig machokultur där våld har blivit vardag.

Detta är saker ni får leva med. Jag hoppas ni vet det, innerst inne.


---
Andra bloggar om: mobbing, rödeby, dödsskjutningen, självförsvar, våld, barndomen