space warrior of tomorrow

John satte ytterligare ett streck i sitt block framför titeln My heart is your plaything. Förutom strecket han nyss satt dit, fanns tjugo andra. Låten hade alltså spelats tjugoen gånger sedan han började räkna och det var bara... Han tittade på klockan i nedre högra hörnet på monitorn. Tjugotvå timmar sedan. Han sträckte lite på sig, så mycket kabinens begränsade uttrymme tillät.

Kroppen värkte av stillasittande och tyngdlöshet, han var orakad och smutsig och uttråkad bortom alla gränser. John bröt omedelbart den tankekedjan. Den var farlig. Den ledde till tvångstankar och panik. Det enda sättet att ta sig igenom en längre period av ensamhet och sysslolöshet är att inte erkänna ensamhetens och sysslolöshetens makt. Att inte erkänna dess existens. Han var en man med ett uppdrag. Så viktigt det lät, då. Tanken fick honom att le.

I vilket fall som helst var det inte ens en timmes väntan kvar nu. Han hade suttit i sitt kanonskepp 10 000 km ovanför månens yta i fem dagar. Och nu skulle det avgöras. De anfallande skeppen från jorden var strax inom räckvidd.

Monitorns inbyggda högtalare gjorde en liten signal, vilket betydde att det var dags att avlägga timrapport, vilket betydde att han kunde ägna tio minuter åt att sammanställa farkostens data; kabintryck, bränslenivåer, batteristatus, solcellseffektivitet samt hans kropps och själs hälsovärden, koda meddelandet och ladda upp det till månbasen. Det mesta av det här skulle datorn kunna ha programmerats till att automatiskt göra själv. Man lät piloterna göra det helt enkelt för att de skulle ha något att göra.

I själva verket var hela Johns uppdrag något en dator skulle kunna skött precis lika bra - om inte bättre. Ett rymdkrig var helt enkelt inte som i de gamla science fiction-filmerna (faktum är att det fortfarande gjordes sådana filmer); actionpackade rymdslag med skepp som flög omkring överallt och sköt med strålvapen på varandra tills den listigaste vann över den onda med en ljudlig explosion. Rymdkrig var i själva verket oändligt långsamma, långtråkiga och helt tysta (som varje småskoleelev kunnat förklara de senaste 100 åren, råder vacuum i rymden och därför råder också absolut tystnad) företeelser där 99,9% av tiden gick åt till att manövrera flottorna tillräckligt nära så att man kunde börja skjuta på varandra - det vill säga, så att skeppen var såpass nära att de inte skulle hinna väja för projektilerna. Faktum är att varje rörelse skeppen gjorde kostade energi och bränsle, och den varan var det mycket ont om. Slagen brukade vara över på några minuter och det var alltid försvararen som vann. Försvararen var stilla och behövde inte göra sig av med extra rörelseenergi, försvararen visste alltid exakt hur många skepp som kom och deras positioner. Försvararen kunde börja skjuta först, vilket betydde att anfallaren dog. Om försvararens skepp mot all förmodan blev nedskjutna (vilket aldrig hade hänt), skulle man snabbt kunna ersätta dem med nya. Anfallaren var 400 000 km från jorden och det skulle ta dagar för att få fram nya skepp.

Samtidigt som han laddade upp sin rapport kom ett nytt meddelande: ladda och osäkra kanonerna. Han tryckte på en knapp. Han hörde ett dovt surrande genom skrovet då mekanismer aktiverades och ett svagt rasslande då hans fyra kanoner laddades med patroner. Skotten var tillverkade av nedsmält måndam, fyllda med små kulor i samma material. Längst in satt en explosiv kärna som detonerade då projektilen trängt in i målets skrov. Resultatet blev alltid förödande; skrovet slets upp av projektilen och både människor och maskiner trasades sönder av metallkulorna. Laser användes inte. En strid med laser skulle snabbt utplåna bägge flottorna. Man ville ha en tydlig vinnare och en tydlig förlorare.

Man var inte ute efter seger. Krigen var propagandaapparater - förlorarna fick nya martyrer att dyrka och vinnarna fick rymdhjältar att fira. De verkliga vinnarna var vapentillverkarna och de verkliga förlorarna var astronauternas familjer och vänner.

John fick ytterligare ett meddelande. Han hade blivit tilldelad två skepp som sina mål.

Han tittade intensivt på sin orderlampa. Den lyste fortfarande rött. Och fortsatte lysa rött. Vad var grejen, hade man börjat förhandla? Skeppen var ju inom räckvidd nu. John aktiverade teleskopet, ett enkelt 10-millimeters optiskt teleskop med en kamera som var kopplad till datorn. Han betraktade jordskeppen. De såg ut att hänga stilla i svarta rymden men i själva verket närmade de sig med 30 000 km/tim. Till skillnad från månens skepp, som var kubformade, var jordskeppen cylindriska - detta för att de behövde skjuta upp på raketer. Cylindrar var den mest effektiva formen. På månen behövdes ingen strömlinjeformad raket utan man kunde bygga skepp i enkla former och kuber var absolut enklast att bygga.

En signal tjöt till. Orderlampan lyste gult och sedan grönt. Han öppnade eld. Hans farkost avfyrade sina raketer på låg kraft för att motverka rekylen och sedan började kanonen med dämpade dunsar skjuta ut projektiler; "duns-duns-duns-duns..."

Femton sekunder senare var magasinet slut. Han zoomade in på de två cylindrarna som var hans mål. Titanskroven blänkte starkt i det kraftiga solskenet. John hade svårt att tänka sig att det faktiskt satt människor i de där burkarna. Nej, de var säkert bara fyllda med datorer och kanske... Tomatsoppa? Han skrattade lite. De såg faktiskt ut som burkarna med tomatsoppa som brukade delas ut där hemma. Bara en per familj, förstås. Tomater var en sällsynt delikatess.

Plötsligt täcktes cylindrarna med svarta prickar. Nästan alla hans skott hade träffat. Efter någon sekund exploderade de och ett kraftigt moln av brinnande gas sköt ut ur de största öppningarna. Dekompressionen snabbt. John såg med fasa hur en människa sögs ut ur ett hål, sprattlade en stund och blev sedan stilla. Han kände sorg och äckel och stängde teleskopvyn.

Så var slaget slut. John aktiverade skeppets motorer och styrsystem och förberedde sig för att återvända till månen. Han fick ytterligare ett meddelande men hoppade över de väl valda formuleringarna om seger - det var så uppenbart att de var formulerade i förväg. Han var bara intresserad av vart jordflottan skulle störta - för störta skulle den. Det fanns inget som kunde hejda så många, så stora farkoster. Man hade tydligen "stort förtroende" för sin analys: de störtande skeppen skulle missa alla bosättningar. "Stort förtroende". Med andra ord kunde man vänta sig stor förödelse.

John försökte att inte oroa sig för det. Han var tvungen att ta på sig sin GoodSoldier-mask. Det vill säga, en mask av känslokyla och glädje och förakt för livet. Han skulle göra "high five!" och dricka syntetiskt öl och upphetsat skrika om hur de sparkade skiten ur kloakråttorna - som de kallade jordens invånare, eftersom de levde i stinkande, gigantiska städer och aldrig såg himlen.

Men han var i alla fall på den goda sidan. Eller hur?


---
Andra bloggar om: berättelser, science fiction, krig, rymd, satir

smarriga scones

Ingredienser:
2 ½ dl vetemjöl
3 dl Finax Familjemüsli, annan müsli eller havregryn
2 tsk bakpulver
Salt efter smak
50 gr smör eller margarin
½ msk honung
2 dl filmjölk eller mjölk

Sätt ugnen på 250 grader.
Blanda torra ingredienser. Tillsätt matfett och honung i klickar och nyp ihop det med torrvarorna.
Tillsätt filmjölk/mjölk och blanda snabbt, bara precis så att ingredienserna blandas. Ju längre tid du blandar desto segare och sämre blir sconesen. Bearbeta eller knåda inte. OBS! Gör scones för hand, det blir mycket bättre än i matberedare.
Dela degen i två bitar och lägg dem på bakplåtspapper. Platta ut dem och gör dem runda. Nagga kakorna med gaffel och dela dem i fyra delar vardera.
Grädda i mitten av ugnen i 5-10 minuter eller tills de fått färg.


---
Andra bloggar om: bröd, recept, scones

o, märkliga nostalgi

DOSBox är ett fint program. Det emulerar en 80x86-PC i din... Ja, 80x86-PC. Datorn har verkligen förändrats sedan jag tog mina första trevande steg in i datorvärlden med mammas 386:a för 15 år sedan. Men det där är ju bara teknik. Jag är trött på teknik.

Det finns vackra saker. En del vackra saker är beroende av teknologi för att fungera. Jag accepterar det. Jag är helt enkelt rätt ointresserad av tekniken. Jag vill ha det vackra. Med DOSBox provade jag att köra Future Crews gamla kultdemo Second Reality. Det fungerade. Alltför bra. En stor klump i halsen bildades när Purple Motions tjutande technoslingor ackompanjerade den gråskaliga plasmadelen och vid den psykedeliska, bubblande landskapsscenen rann tårarna.

Varför? Ett gammalt djäkla PC-demo med skrapig MOD-musik? Det påminde om så mycket, helt enkelt. Gamla vänner, gamla känslor, ett liv som inte finns mer och som aldrig kommer åter. Nostalgi. Jag är normalt inte nostalgisk men när jag väl blir det, blir jag det ordentligt.

Synen på nostalgi är så romantiserad. För mig är det smärtsamt. Wikipedia har följande definition på nostalgi: "the pain a sick person feels because he wishes to return to his native land, and fears never to see it again". Det är inte positivt, det är ångest över en tid som varit och aldrig kommer igen. Det är att vältra sig i det förflutna, vilket är nästan lika illa som att ständigt oroa sig för framtiden.

Fuck the past, säger jag. Nuet är det enda som existerar. Lev nu! Carpe diem! Låt oss slå sönder gårdagen, mörda morgondagen och äta nutiden! Med sås! Och vin! Och mörk choklad-Center!

Det kanske är febern som talar, men nuet är faktiskt väldigt fint.

*

Congratulations, Li. You're a real lady now.

---

Andra bloggar om: extas, glädje, gråt, nostalgi, ångest

skuggan

Det var kväll. Han tänkte inte så mycket på vart han gick. Det viktigaste nu var att gå. Framåt. Mer eller mindre. Han visste att han egentligen inte fick gå ut men han kvävdes inne på hemmet. Trånga rum med otäcka tapeter, hala golv och tystnad som är elak. Han behövde luft och utrymme. Så han gick ut, iförd endast pyjamas och tofflor.

Grusvägen han gick på ledde honom genom ett skogsområde strax utanför staden. Kvällens skumrask fick skogen att se magisk och mörk ut men han slutade snart se sig omkring, utan försjönk i djupa grubblerier, som han alltid gjorde när han var ute och gick. Han ville göra något åt sitt kaotiska liv men han kunde inte fokusera på någon tanke. Han ansträngde sig. Fokusera. Konkretisera, fokusera. Konkretisera, figurera, fokusera, exponera, expropriera. Orden kändes sträva och brännande mot hans febriga själ. Konkretisera, kretisera, tisera, kretisera, kreti, serikretiserverikonservera.

Tungan blev stor i hans mun och halsen kändes het. Han svalde flera gånger och insåg att han pratade för sig själv. Det gjorde inget, han var ju ensam. Eller? Han tyckte han hörde något bakom sig. Det kanske var hans skugga. Han gick ju mot solnedgången, så hans skugga borde vara lång och tung bakom honom. Han stannade och vände sig om. Mycket riktigt, där var hans skugga. En så stor skugga måste ju föra jättemycket oväsen.

Men vart var vägen? Han såg sig omkring - ingen väg inom synhåll. Han stod i en glänta i skogen. Framför honom var ett stenigt skogsparti som såg ut att öppna sig och bli ljusare längre fram. Skogen stod tyst och mörk omkring honom.

– HA! ropade han högt. Det ekade lite och någonstans flög fåglar upp men han kunde inte se dem.

Han fortsatte framåt och fick klättra över stenbumlingar och krypa under taggiga snår. Skuggan blev ljudligare bakom honom. Inte så konstigt, så mycket grenar och ris det var här. Det måste vara speciellt svårt för en inkonkret skugga. Konkretiserad. Ordet piskade honom och han gnydde lite.

Plötsligt kom han ut ur skogen och fann sig stående på en hög stenhäll som kantade en liten sjö. Framför honom sluttade marken brant ned ett tiotal meter. Det var vackert. Solen försvann precis bakom trädtopparna på andra sidan sjön och kastade strålar som studsade fram och tillbaka bland molnen. Himlen exploderade i färger: grönt, violett, blått, rosa.

Bakom honom brakade det till när skugga också kom ut ur skogen. Skuggan hade nu hög panna och kort, krylligt hår och tjocka glasögon.

– Är du verkligen min skugga? sade han.

Skuggan svarade på ett språk han inte förstod. Han glömde alltid att i det här landet kunde han inte göra sig förstådd, de pratade helt obegripligt. Det var bara några månader sedan han anlände i ett trångt, mörkt lastutrymme i en fiskebåt. Resan tog flera veckor och han var nästan död av svält och törst när båten blev stoppad av poliser med vit hy som skrek upphetsat. De viftade med pistoler. Båtens besättning skrek lika upphetsat tillbaka och passagerarna grät och bad för sina liv. Poliserna förstod inte. Sedan dess hade han bott på hemmet med de otäcka tapeterna.

Skuggan såg ut att ha judiskt ursprung. Ja, skuggan var definitivt jude. Hans far hade lärt honom att hata judar. Tanken på fadern fick honom att skaka. Fadern ville att han skulle hata många människor. Ljudet av knytnävar, militärfordon och automatvapeneld mullrade inom honom och han satte sig tungt på marken. Det började bli kallt. Han huttrade och skakade i sin blåa pyjamas. Det var ett kallt land, det här.

Skuggan släpade ihop grenar och ris till en hög och tände eld. Han försökte hata sin judiska skugga men det gick inte. Han kunde inte komma på några bra argument för att han skulle hata skuggan - den hade ju inte gjort honom illa. Han kröp bort till elden som skuggan tänt och värmde sig tacksamt. Skuggan talade till honom, verkade ställa frågor. När den märkte att han inte förstod blev den tyst.

Han tog fram sin kniv och täljde på en träbit. Det var det enda han var bra på - att tälja. Det var beckmörkt när figuren blev klar. Figuren föreställde en man som satt med benen i kors. Han gav skuggan figuren. Den verkade bli glad. Han lade sig ned, blundade och somnade omedelbart.

När han vaknade var det ljust, elden var släckt och skuggan borta. Överallt hördes en kakafoni av fågelsång. Det var kallt. Han reste sig upp, hoppade lite på stället för att få upp värmen och började gå tillbaka mot hemmet. Innan han gick in i skogen tittade han mot sjön en sista gång. Det var en bra plats, det här. Det kändes som om något läkt inom honom, något som varit skadat väldigt länge. Orden fastnade inte längre i hans tankar, brände inte och hans hals blev inte tjock och låst.

Han tog ett snabbt farväl av sjön och gick sedan in i skogen.

---
Andra bloggar om: berättelser, kulturkrock, mystik, natur, sinnessjukdom

som på tv - fast på riktigt

POJKE. FLICKA.

Ligger halvnakna i en soffa och pratar. De är synbart upphetsade.


FLICKA Jo, men kom igen. Det blir kul!

POJKE Jag vet inte...

FLICKA Jag vill göra något annorlunda än den tråkiga skiten vi brukar göra.

POJKE Tar illa upp. Vadå tråkigt?

FLICKA Jamen det är ju så VANLIGT! Jag vill göra något annorlunda. Som de gör på TV. Det blir som ett rollspel. Kom igen nu! Var inte så tråkig!

POJKE Okej då. Jag går och tar ut pengar då.

FLICKA Skiner upp. Yes! Puss, älskling! Pussar POJKE snabbt.


POJKE går. FLICKA blir kvar. Hon tar på sig ett skrikigt rosa linne och en kort, svart läderkjol. Hon har inga trosor på sig. Hon sminkar sig; kraftigt rött läppstift, mörk ögonskugga och hon målar kinderna röda.
POJKE kommer tillbaka. FLICKA lutar sig mot väggen.


POJKE Pengarna i förskott, eller?

FLICKA Mh-hm.


POJKE ger FLICKA fem hundralappar. FLICKA lägger dem i en låda i nattduksbordet. POJKE sliter sönder FLICKAs linne och kastar ner henne på sängen. De ligger med varandra.
Efteråt ligger de på rygg och stirrar upp i taket.


HORA Vill du ha tillbaka pengarna?

TORSK Nej, behåll dem. Du har förtjänat dem.


---

Andra bloggar om: berättelser, mediapåverkan, drama, sexualitet, osäkerhet

eggnog & teapots

Beige-grå, smutsig, av bildäck och människofötter uppvispad snö klafsade friskt under mina skosulor då jag en dag i januari gick från universitetet till stadens mindre exklusiva köpcentrum - inte ett köpcentrum i amerikansk anda utan en före detta industritomt med ett stort plåtskjul som inhyste Coop Extra, Överskottsbolaget, en frisör och en skomakare. Himlen glödde i en giftig, rödbrungrön färg i solnedgången som om den med färgkoder ville berätta för mig att jag kunde glömma tanken på vår - det finns gott om snö kvar där uppe men vi väntar tills det varit plusgrader tillräckligt länge för att den nuvarande snön ska frysa till en hal, ojämn skorpa när det blir kallt igen.

Det jag var ute efter var en fryst måltid som ytterligare kunde spä ut mitt redan näringsfattiga blod med mättat fett och snabba kolhydrater utan att jag skulle behöva göra någon egentlig matlagning. Prickig av smutsig snömodd - som stänkt upp då tunnelsynta bilförare kört onödigt nära trottoaren på min vandring - steg jag in på Coop. Sunkig jazz spelades ur plastiga högtalare någonstans långt uppe i kulisserna till den här lilla låtsasvärlden. Snabbt lokaliserade jag frysdiskarna och valde länge och väl mellan fiskgratäng med skaldjurssås - där skaldjursdelen bestod av 4% hummer- och musselextrakt - och ostschnitzel (malda, formpressade slakteriprodukter från diversedjur) med bearnaisesås. Lysrören attackerade min näthinna med sitt högfrekventa blinkande och runtomkring mig vimlade människor; lätt alkoholiserade arbetare som missat Systembolagets öppettider och nu måste ordna tisdagsfyllan med folköl; vildögda, uppgivna barnmammor med skaror av tjutande ungar omkring sig; kvinnor i övre medelåldern iförda eleganta dräkter som till skillnad från de lätt alkoholiserade arbetarna faktiskt hunnit stanna till vid Systembolaget innan de stängde och nu letade efter rätt fläskfilé att använda som ursäkt för att bälga i sig alldeles för mycket lådvin.

En kraftigt överviktig man i 30-årsåldern med ögon som såg ut som om de skulle falla in i huvudet ställde sig bredvid mig och andades tungt och ljudligt och stirrade på mig utan att säga något. Jag valde snabbt fiskgratängen och började gå mot kassorna och försökte att inte utåt visa obehaget jag kände över mannens blick. Långt ovanför mig i skuggorna ovanför ljusrören, bland varuhusets ramper och upphängningsanordningar, brummade färglösa nattfjärilar och skalbaggar som i butikens vårvärme undgått vinterdöden.

I kassakön trängde sig en pensionär före. Jag sade ingenting men irritationen bubblade. Som om hon hade rätt att tränga sig bara för att hon är gammal. Något nuddade min rygg, något som luktade illa. Tung andedräkt kittlade min nacke och jag hörde ljudet av halvstelnad saliv som löddras av torra läppar och visste utan att se mig om att mannen som ställt sig bredvid mig vid frysdisken förföljt mig till kassan. Rader av cigaretter och tuggummipaket utan socker men med frisk mentolsmak skrek om att bli köpta och konsumerade.

"Det blir 89,90", sade kassörskan uttråkat efter att ha slagit in min vara. Jag ryckte till över det höga priset och stirrade på paketet. Det var ju inte alls fiskgratäng utan exklusivt te, infryst direkt efter skördning och torkning, skeppat från Indien på mäktiga oceanångare som kämpat mot pirater med kanoner och propaganda för att föra detta bruna guld till vårt land. Efter all den ansträgningen kunde jag ju inte gärna lämna tillbaka varan. Jag betalade och gick ut för att vänta på bussen. Tunga plask bakom mig skvallrade om att mannen fortfarande förföljde mig. Ansträgningen av att förfölja mig upprörde hans andningsorgan till bristningsgränsen.

Bussen var tio minuter efter tidtabellen och tvärnitade ilsket vid busshållplatsen. Busschauffören såg stressad och skakig ut - hans magsår syntes nästan på utsidan. Jag lät min förföljare gå på först. Han stirrade på mig då han gick uppför trappen in i bussen och drog sitt busskort i kortläsaren. Jag insåg med gnistrande klarhet att jag inte har någon tekanna! Jag måste ju ha en tekanna om jag till fullo ska kunna njuta av det legendariska teet från Punjabi som försvarats mot pirater med kanoner och propaganda! Jag gick inte på bussen utan lät den köra utan mig. Min förföljare stirrade på mig med oproportionerliga ögon från bussens bakfönster ända tills den försvann bakom en omärkt, vit långtradare.

Jag började gå mot stadens centrum. Dånet från trafiken var öronbedövande - dels var det den tiden på dygnet då de allra flesta slutar jobbet och dels gick jag längst en av de mest trafikerade vägarna i staden. Vägen var klaustrofobiskt omsluten av stumma, färglösa fasader som tornade sig över mig och stängde in ljudet av de tusentals förbränningsmotorerna som mullrade förbi och spydde ut avgaser. Det enda som överröstade motorljuden var en och annan kraftfull bilstereo som levererade rytmiska bastrummor. Långt ovanför mig stirrade den rostiga stålhimlen likgiltigt ner på mig.

Jag nådde centrum och den mer exklusiva gallerian. Utifrån var det en gigantisk, enkel, fyrkantig betongstruktur med höga fönster som färgglatt skrek ut erbjudanden och logotyper. En katedral över konsumtion som rymde allt som var lagligt att sälja och lite till. Inuti fanns ett otal butiker som kantade en labyrint av trånga passager och gångar. Här var så mycket folk att det var omöjligt att göra några reflektioner över någon individ. Kristallklara skyltfönster hyste skyltdockor med kläder som fick mig att skratta - tanken på att jag skulle bära dem var helt enkelt löjlig. Sunkig jazz spelades ur kvalitetshögtalare dolda i taket.

Långt inne i köpcentrumet fanns en butik som specialiserade sig på köksutrustning och porslin. Jag gick in. Butiken var sparsamt befolkad, ren och välputsad och alla talade lågt och försiktigt, som om för högt ljud skulle krossa varorna. Porslin blandade sig med blänkande glas och modernt, rostfritt stål i en förvirrande kaskad av reflekterat ljus och vackra former. Enhetligt uniformerade butiksbeträden skred lungt omkring med väl inövade leenden och hjälpte förvirrade kunder med kall, proffessionell vänlighet. Överallt satt skyltar med texten "WHAT YOU BREAK, YOU BUY"

Länge och väl vandrade jag runt bland putsad keramik och mattpolerad metall och desperationen steg. Här fanns vattenpipor, glas, kastruller för spaghetti, kastruller för makaroner, kastruller för ris, kaffeglas, kaffebryggare, kaffemuggar, kaffekoppar, espressokoppar, bestick, ätpinnar, grönsaksskärare, potatisskärare, potatisskalare, potatistärnare och så vidare. Men ingen tekanna. Till slut hamnade jag bredvid ett butiksbiträde utan utseende, trots mina ansträgningar att undvika just det.

"Kan jag hjälpa till med något?", frågade hon med en väl avvägd spasm med ena ögonbrynet.

"Jag letar efter en tekanna", svarade jag ansträngt.

"Det verkar som om de är slut för tillfället."

"Är du säker?"

"Helt säker. Hade de funnits, hade de funnits just här."

"Men ni har ju allt annat som kan tänkas behövas i ett kök. Varför har ni ingen tekanna?", sade jag med stigande irritation.

"De är tyvärr slut", sade biträdet och log lite bredare.

"Men hur ska jag då kunna dricka te?", frågade jag utan pondus i rösten.

Biträdet log ännu lite bredare och sade: "Köp påste?"

"PÅSTE!?" vrålade jag desperat. "Vadå PÅSTE!? Jag vill ha riktigt te! Jag vill ha en tekanna!"

"De är tyvärr slut för tillfället", sade biträdet vars leende blev ännu lite bredare. Det slog mig att det var onaturligt att kunna le så brett men jag var för upprörd för att fundera närmare på det. "Kan jag intressera er med de här smakfulla sparväggkopparna i äkta bulgariskt porslin?"

"SPARVÄGG!? VEM FAN ÄTER SPARVÄGG? Sparvägg?" Min röst dog bort lite eftersom äggkopparna faktiskt var väldigt fina. De var små, knappt två centimeter höga, men ändå väldigt detaljerat utsmyckade och materialet hade en sällsam lyster. Som om det fanns ett djup i det. Jag stirrade som hypnotiserad på sparväggkopparna men lyckades ruska av mig transen. "Du försöker förvirra mig! TEKANNA!", ropade jag förvirrat och viftade med ena armen så att den stötte till hyllan sparväggkopparna stod på. En äggkopp ramlade omkull, rullade utför kanten, slog gnistrande i golvet och gick i tusen små, små bitar.

Butiksbiträdet log bredare och verkade ha en oändlig tandrad, för hur brett hon än log verkade hennes tänder aldrig ta slut. "What you break, you buy", sade hon på engelska med väldigt svensk brytning.

Jag vet att "något gick sönder inom mig" är en litterär klyscha. Men det var vad som hände. Något gick sönder inom mig. Ett knastrande ljud lät inuti mitt huvud då tusentals nervtrådar och fettvävnader gick sönder samtidigt. Biträdet ryckte till vid ljudet och såg orolig ut men lyckades behålla sitt fasansfulla leende.

Jag stirrade vilt på henne och tog upp tre sparväggkoppar till, höll dem hotfullt i handen. Svetten bröt ut på hennes uttryckslösa panna. Jag släppte äggkopparna som alla krossades till glittrande pulver mot marmorgolvet.

"What you break, you buy, what you break, you buy, what you break, you buy!", kvittrade biträdet och för varje gång hon sade "What you break, you buy", log hon ännu lite bredare. Hennes leende bröt nu tingens ordning. Utan att reflektera, svepte jag med ena armen ner resten av de vackra sparväggkopparna. Biträdets reaktion var skrämmande: hon försökte säga "What you break, you buy" om varenda sparväggkopp men det var för många så det kom ut ur hennes mun som ett gutturalt, snabbspolat pladder. Hennes leende blev bredare och bredare tills mungiporna möttes i nacken. Med ett fuktigt ljud lossnade ovandelen av hennes huvud från sin plats och ramlade förvånat till golvet. Hon försökte fortsätta prata men upptäckte att det var väldigt svårt utan överkäke - allt som kom ut var ett vått pipande. Hon kunde inte se heller utan började gå och försvann bakom ett hörn i butiken.

Ovandelen av hennes huvud som låg på golvet verkade försöka säga något; det pekade febrilt med ögonen mot den nedersta hyllan. Jag tittade dit och där stod en tekanna i samma vackra material som sparväggkopparna. Jag uppfylldes av lycka och tackade butiksbiträdets huvudovandel. Huvudovandelen verkade gestikulera "det var så lite så" med ögonen och genom att vifta lätt med de uttryckslösa öronen.

Jag betalade min tekanna i kassan och lämnade gallerian. Det hade blivit betydligt kallare ute, så jag bestämde mig för att hälsa på min gamla vän Torbjörn som bodde i en kulvert under ett torg nära gallerian. Jag lyfte locket till gatubrunnen som ledde till hans lägenhet och klättrade ner. När jag kom in satt Torbjörn i sin läderfotölj. Det doftade sött och fylligt av äggtoddy i rummet. Torbjörn hade precis köpt en ny förstärkare. Det var en stor, svart tingest med många lampor och knappar som jag inte förstod mig på och på fronten fanns en stor, mäktig tratt som fungerade som en basreflex. Ur högtalarna kom sunkig jazz och basen mullrade och dånade och gav en riktig biokänsla.

"Det är fan inte lätt att få tag på en bra tekanna nu för tiden", sade jag.

"Nej, och kallt är det", sade Torbjörn och gestikulerade mot en stor bålskål som stod på en pedistal i ett hörn, fylld med något beigegrått, smutsigt och uppvispat. "Ta lite äggtoddy, vetja."



---

Andra bloggar om:
berättelser, galenskap, drömmar, satir