Jag har inte skrivit något på ett tag. Skolan har tagit massor av tid och det har inte känts kul. Domen i Rödeby och diskussionen som följde gör dock att jag måste bryta min tystnad.
Jag växte upp i Rödeby. Eller rättare sagt, vi flyttade dit när jag var 9. Byn jag bodde i ligger ca 1.5 mil från Rödeby och heter Fjärdsjömåla. Jag minns min första busstur till skolan. Jag kände inte till hur något såg ut så jag frågade en annan unge om vi var framme i Fjärdsjömåla ännu. Han skrattade högt och elakt och härmade min dialekt som skiljde sig lite, lite, eftersom jag var från Ronneby och byn låg i Karlskrona; "e vi fjamme i Fjädsömåla ännu e vi fjamme i Fjädsömåla ännu!".
Det fanns vid denna tid ett låg- och mellanstadium i en så kallad B-skola utanför byn, Flymenskolan. Det är en skola med väldigt få elever. När jag gick där var vi inte mer än 20-30 elever. Det gick bara ytterligare en grabb i min årskurs. Vissa ämnen kunde inte B-skolan erbjuda, som slöjd och teknik. Dessa fick vi åka till Rödebyskolan för att läsa. Dessa resor lärde vi oss snabbt att frukta. Även de tuffaste eleverna i Flymenskolan blev hånade. När vi gick genom korridorerna skrek folk efter oss; "Flymenbarn! Flymenbarn! Ni är CP!"
En gång blev jag spottad i ansiktet av någon jag aldrig sett förut. Detta enbart för att vi inte gick i samma skola. Jag förstod att den småskaliga mobbingen i Flymenskolan var en reaktion på hur de blev behandlade i Rödeby.
Detta är dock ingenting jämfört med högstadietiden. Vid denna tidpunkt i mitt liv hade saker och ting börjat gå snett. Vår familj höll på att krackelera och jag hade stora problem att skaffa vänner. Jag var mentalt svag och överviktig, men väldigt intelligent. Högstadiet skulle utveckla sig till ett rent helvete.
Rödebyskolan är stor. På min tid gick där över 1400 elever. Rödeby är en liten ort men skolan tog emot elever från hela norra Karlskrona kommun. Eftersom årskurserna från Flymen var så små blev vi utplacerade i klasser från andra delar av kommunen. Jag kände ingen alls och den andra killen från Flymenskolan var jag inte speciellt god vän med. Det gick snett redan från första dagen. Jag minns den första incidenten. Jag bad frågade en klasskamrat om jag kunde få låna en penna. Han bara hånlog till svar. Han och hans gelikar bestämde sig för att jag "skulle ha det", som jag har för mig att de uttryckte det. De menade att jag var "kaxig". Jag var "fet" (fast ledaren för mobbarna var fetare). Det började verbalt men snart blev det fysiskt. De slog mig på armar och rygg, för att inte lämna blåmärken. De stal mina nycklar och slänge upp dem i ventilationen. De låste mig ute från omklädningsrummet naken. De spottade på mig, hoppade på mig, stängde in mig på toaletter, tryckte ner mitt ansikte i papperskorgar, höll mitt huvud under vatten. De gjorde precis vad de ville.
Det gjordes från vuxensidan ett försök att stoppa det hela. Jag tror det var i slutet av åttan. Det gick till så att två lärare höll ett tal inför alla där de sade att "ni får sluta vara elaka mot Anders". Jag behöver väl knappast säga att ingen slutade vara elak mot Anders. Den enda skillnaden blev att de som inte varit mobbat tidigare, nu började frysa ut mig totalt. Förutom detta hopplöst tafatta försök, gjordes ingenting. Många lärare reagerade, visst. Det var "förskräckligt". Men ingen gjorde något. Ingen orkade engagera sig.
Jag var svag. Jag vet det. Jag var svag innan och det tog inte mer än en termin för dem att bryta ner mig totalt. Jag kunde ha stått upp mot dem men jag var som en hunsad hund, strykrädd och undergiven. Istället försökte jag få dem att tycka om mig genom att spela clown. Jag lärde mig göra roliga ljud och utnyttjade min övervikt för att få dem att skratta. Fast mest av allt höll jag mig undan.
Jag var inte ensam. Alla som var lite annorlunda blev utsatta för samma sak; punkare, överviktiga, folk med olika fysiska och mentala hinder. Det var en del av kulturen på Rödebyskolan. Alla vuxna blundade för det, och vad jag har läst i tidningarna gör de det ännu. Varför? För att de är överarbetade, oengagerade, lata och utbrända. Och man bör ju komma ihåg att det inte krävs några speciella emotionella egenskaper för att arbeta inom skolan. Många brydde sig helt enkelt inte. Många verkar anse att det är en del av livet, en del av att vara ung. Kanske tror de att darwinism kan appliceras på skolan - att den starke överlever och allt det där. Fast tyvärr har de missuppfattat darwinismen. "Survival of the fittest" betyder inte "den starkes överlevnad" utan "den mest anpassades överlevnad". Att förtrycka och bespotta allt som är annorlunda är inte speciellt välanpassat, det är ett sätt att undvika att behöva anpassa sig, att behöva förstå.
Så, om de hade gjort detta mot mig i mitt hem och om min pappa hade haft ett hagelgevär, tycker jag att han skulle ha skjutit?
NEJ.
Jag är emot dödsstraff. Våld i självförsvar ska ske med måttliga medel. Ingen har rätt att ta lagen i egna händer och skjuta omkring sig. Inte heller tänker jag gå med på skitungarnas tapphänta, korkade, menlösa föräldrar som vägrar förstå vilket helvete deras barn orskakade dessa människor. Å andra sidan går det knappast att sätta sig in i den smärtan det innebär att förlora ett älskat barn, vilket rötägg detta barn än var.
Jag kan förstå 50-åringens agerande. han var svag och tappade kontrollen och sköt. Det var fel. Han borde inte ha gjort det. Han gjorde det ändå. Han får leva med det i resten av sitt liv. Det går knappast att sätta sig in i hans smärta heller. Om han ska ha något straff är upp till tingsrätten och psykologerna att bedöma. Jag tycker inte det är så viktigt med straff. Förändring är mycket viktigare.
Vad Blogge och så många andra inte verkar förstå i sin blodtörst är att även dessa skitungar var människor. Även de hade rättigheter. En sådan rättighet är att få sin sak prövad i domstol. De hade rättigheten att erbjudas möjlighet att förändra sitt beteende.
Det var nog oundvikligt, det som hände. Jag tänker här i stora bokstäver skriva vem som har skulden:
PERSONALEN PÅ RÖDEBYSKOLAN.
FÖRÄLDRARNA.
DE SOCIALA MYNDIGHETERNA.
Det är ert fel. Ni skulle ha tagit ert ansvar och ingripit i den mobbingkultur som råder på Rödebyskolan. Denna kultur består av våld och förtryck. Ni har misslyckats i ert arbete. Ni borde ha lärt eleverna vad respekt är. Ni borde ha lärt dem att det inte är nödvändigt att alla människor ser exakt likadana ut eller har samma talanger och svagheter. Ni borde ha lärt dem att det inte är nödvändigt att trampa och spotta på medmänniskor för att lyckas som person. Ni borde ha ingripit i en destruktiv och vidrig machokultur där våld har blivit vardag.
Detta är saker ni får leva med. Jag hoppas ni vet det, innerst inne.
---
Andra bloggar om: mobbing, rödeby, dödsskjutningen, självförsvar, våld, barndomen
