svealand; lätt kuling; håll i dig eller dö

Jag står mitt i livet. En kall vind river och sliter i mig och i allt. Livet blåser förbi runt omkring mig. Människor jag en gång kände, tyckte om, kunde skratta med, prata med i timmar är plötsligt totalt främmande och avlägsna; inte bara fysiskt utan... Tja, totalt. Det är som om vi lever i fundamentalt annorlunda universum, vars naturlagar inte är överenstämmande. Vår kompatibilitet har blåst bort. Vi kan liksom inte existera i varandras världar, för skillnaden i energierna som håller samman molekyler är så stor att vi skulle förångas och blåsa bort. I vinden.

Vinden blåser hårdare och hårdare och snabbare och snabbare. Jag griper efter saker och försöker hålla dem kvar men jag är trött och oengagerad och disträ så jag missar och de blåser förbi. De får det bättre där de hamnar. De hamnar där tillsammans.

Självklart växer människor isär. Det händer hela tiden. Människor är löst sammanbundna i gigantiska system av relationer. De har egna liv som korsas med andra människors liv och bildar nya liv och nya relationer och systemen förändras, bubblar, sjuder och tre komponenter som nyss var tätt sammanbundna befinner sig plötsligt på helt olika platser. Det är ledsamt i alla fall.

Jag har just kollat igenom en amerikansk ungdoms-TV-serie från tidigt 90-tal. Den var bra. Men den tog slut. Det känns som om jag kastat bort större delen av mitt liv på att vara rädd och trött och disträ. Till vilken nytta?

Panik och ångest har varit senaste tidens slagord. Jag insåg för några månader sedan att jag kommer att dö. Att The Big Unknown väntar bakom hörnet. Det gör mig helt vansinnigt livrädd. Fast jag har väl accepterat det nu. Men det gör ont, så som tiden går, blåser förbi.

Fast...

Jag förstår inte varför, men någon står hela tiden där vid min sida, håller min kalla hand i sin varma och en lykta i andra handen och ler sådär obesvärat för hon har inga problem med vinden utan leder oss hem till vårt hem, med en upplyst skylt ovanför dörren som det står "HEM - DÄR DU ÄR TRYGG" på. Hon tror stjärnor orsakar strömavbrott och att om man skriver ovanför linjen betyder det att man är fantasifull. Jag tror hon har rätt. Jag försöker frenetiskt att skriva ovanför linjen, för det är verkligen mitt enda hopp; att min kvalitén på fantasi är tillräckligt hög för att jag ska kunna bli en författare. Inte bara står hon där, ignorerar vinden, håller min hand, lyser upp vår väg och ler, utan hon menar det också. Hon tror verkligen på mig. Det är rätt bisarrt.


---
Andra bloggar om: dödsångest, kärlek, nostalgi, tid, åldrande