det svenska stormaktskomplexet

"Du tronar på minnen från fornstora dar, / då ärat ditt namn flög över jorden". Så brölas det inför alla sommarlov och fotbollsmatcher men sällan tar vi oss tid att fundera över vad orden egentligen betyder. Var det en stormakt vi var, och var vi kända över hela jorden? Och var det en stormakt som Storbritannien är en stormakt eller var det något annat? Och även om det var en stormakt, var det något positivt egentligen?

Anledningen till att jag funderat över detta var hur jag och mina klasskamrater reagerade på lektionerna i svensk 1600-talshistoria. Av någon anledning blev vi väldigt emotionella och okritiska. Istället för att observera fakta, fylldes rummet av diskussioner om hur tuffa karolinersoldaterna var, vilka erövringar de gjorde och hur stor makt Sverige hade. Det slog mig att detta är både ovetenskapligt och lite farligt. Nationell stolthet i all ära men när den fräter på objektiviteten, är det dags att tänka om.

I själva verket blev Sverige snabbt efter reformationen på 1500-talet ett mycket fundamentalistiskt land. Den nya protestantiska kyrkan var inte alls någon mer frihetlig eller mjuk filosofi. Det blev snarare en skärpning av attityder på många sätt. Speciellt i Sverige, där kungen snabbt skaffade sig makt över kyrkan och kunde använda den som både propagandaapparat och som juridisk institution. 1608 skapades en ny landslag som hade Mose lag som tillägg. Enligt denna lag kunde man till exempel bli avrättad för äktenskapsbrott. Det är över huvud taget en av de hårdaste morallagarna någonsin.

Med dessa premisser gav man sig på 1600-talet i kast med den europeiska politiken. Att gå in på detaljer här skulle bara bli tråkigt men vi kan för enkelhetens skull konstatera att det under det 30-åriga kriget uppstod ett maktvakuum mellan stormakterna Storbritannien, Frankrike och kejsaren. De tyska staterna var vid denna tid inte något enat land, men ändå en ekonomisk maktfaktor.

Maktvakuumet fylldes först av Danmark men på 1630-talet kunde Sverige ta över. Sverige bestod vid den här tiden av Sverige utom Skåne, Halland och Blekinge, Finland samt delar av Baltikum. När Sverige ingrep i 30-åriga kriget förvandlades det redan förvirrade läget till ett totalt kaos. Snart handlade det inte längre om att vinna territorier, utan om att kriga för att få möjlighet att plundra för att finansiera fortsatta fälttåg. Studerar man trupprörelserna vid denna tid inser man snabbt hur vansinnigt kriget var. Det har i litteraturen beskrivits som "det självspelande pianot". Sverige slogs inte bara av ekonomiska skäl utan ville även agera mot katolicismen. För många var det faktiskt ett religiöst, heligt krig. Man får inte heller glömma att Sverige vid denna tid var en furstestat med en enväldig kung som i princip bestämde allting själv. När man skrev "Hans majestät konungens myntverk", menade man verkligen att myntverket tillhörde hans majestät konungen

Genom att manipulera och sluta allianser med de olika europeiska makterna lyckades Sverige med list vinna en hel del inflytande och får anses vara en av de stora vinnarna vid Westfaliska freden 1648. De tyska staterna låg nu till stora delar i ruiner. Det går fortfarande att se spåren av det 30-åriga kriget i den tyska demografin.

Var det då den överlägsna svenska vapenmakten som gjorde landet framgångsrikt? Knappast! Det var snarare ledarnas politiska skicklighet och förmågan att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Sverige var nämligen ett ekonomiskt, teknologiskt och demografiskt efterblivet bondeland och skulle till exempel inte ha en chans mot länder som Frankrike eller Storbritannien. Och när Sverige blev för mäktigt, såg också dessa länder till att ta ner oss på jorden, varpå de flesta europeiska erövringarna fråntogs oss.

En bidragande orsak till Sveriges fall måste ju också vara Karl XII och hans otroliga klumpighet och diplomatiska okunnighet. Hur nationalister idag kan dyrka denna brutala sälle är för mig obegripligt. Det var ju han som såg till att nästan alla de territorier som vunnits i 30-åriga kriget förlorades. Istället för att ägna sig åt realpolitik och diplomati, snurrade han runt i Europa och Ryssland på en mängd meningslösa fälttåg som varken var ekonomiskt eller militärt nödvändiga.

Den svenska stormaktstiden var alltså en period av religiös fanatism, storhetsvansinne och ekonomiska luftslott som omöjligt kunde upprätthållas i längden. De vanns genom list, inte vapenmakt och förlorades på grund av ledarnas diplomatiska brister.

När man jämför dessa ynkligt få decennier av "stormakt" med riktiga stormakter som USA, Ryssland, Storbritannien och framför allt Kina som varit en stormakt i flera tusen år, inser man hur futtigt det är. Ändå ligger denna stormaktstid med dess kristna moralsystem och lurar i alla landets handlingar. Visserligen är vi idag knappast intresserade av att försöka skaffa europeiska territorier, men Sverige anser sig ändå vara någon sort moralisk högborg i världen. Ett föredöme, med den bästa miljöpolitiken, rättvisaste sociala normerna och den mest demokratiska konstitutionen. I själva verket är vi riktiga miljöbovar, eftersom vi dels lägger vår smutsigaste produktion i tredje världen och dels förlitar oss på biltrafiken. Vi har ingen riktig konstitution. Grundlagarna är fulla av specialfall och yttrandefriheten inskränks gång efter varannan då det folk verkar tro att det är en mänsklig rättighet att slippa bli förolämpad. Möjligtvis kan vi vara stolta över vårt socialförsäkringssystem, även om det också har ruttnat inifrån.

Stormaktskomplexet verkar ha skapat ett mindervärdskomplex i den svenska folksjälen. Då vi fortfarande på många sätt ligger efter ekonomiskt, verka vi känna oss tvungna att kompensera detta genom en slags moralisk kolonialism. Vår BNP per capita släpar till exempel efter i den industrialiserade världen (även om det inte är det enda sättet att mäta ekonomisk utveckling på), samtidigt som vi försöker etablera oss som en miljö- och rättvisekämpe i världen. Trots det misslyckas vi gång på gång med detta. Vi har inte lyckats göra någon större skillnad i till exempel Västsaharakonflikten och vårt biståndsarbete blir allt mer tvivelaktigt. Japans bidrag i den internationella miljörörelsen är enormt mycket större än Sveriges. Vi snackar mycket och klappar oss själva på röven men det blir väldigt lite gjort.

Är det inte dags att sluta babbla dessa tomma ord snart? Är det inte dags att ta tag i vår demokrati, släppa vårt gamla lutheranska moralsystem och vårt stormaktskomplex? Är det inte dags att upphöra med vår isolationspolitik och istället bli en del av världssamfundet? Är det inte dags att ta vårt ansvar och reagera mot orättvisor som behandlingen av Västsahara och sättet svenska företag skott sig på tredje världen? Framför allt; är det inte dags att ge upp vår fixering vid säkerhet och göra yttrandefriheten total?


---
Andra bloggar om: historia, karolinerna, krig, moral, religion, stormaktstiden, yttrandefrihet