pojken från Rödeby
Jag har inte skrivit något på ett tag. Skolan har tagit massor av tid och det har inte känts kul. Domen i Rödeby och diskussionen som följde gör dock att jag måste bryta min tystnad.
Jag växte upp i Rödeby. Eller rättare sagt, vi flyttade dit när jag var 9. Byn jag bodde i ligger ca 1.5 mil från Rödeby och heter Fjärdsjömåla. Jag minns min första busstur till skolan. Jag kände inte till hur något såg ut så jag frågade en annan unge om vi var framme i Fjärdsjömåla ännu. Han skrattade högt och elakt och härmade min dialekt som skiljde sig lite, lite, eftersom jag var från Ronneby och byn låg i Karlskrona; "e vi fjamme i Fjädsömåla ännu e vi fjamme i Fjädsömåla ännu!".
Det fanns vid denna tid ett låg- och mellanstadium i en så kallad B-skola utanför byn, Flymenskolan. Det är en skola med väldigt få elever. När jag gick där var vi inte mer än 20-30 elever. Det gick bara ytterligare en grabb i min årskurs. Vissa ämnen kunde inte B-skolan erbjuda, som slöjd och teknik. Dessa fick vi åka till Rödebyskolan för att läsa. Dessa resor lärde vi oss snabbt att frukta. Även de tuffaste eleverna i Flymenskolan blev hånade. När vi gick genom korridorerna skrek folk efter oss; "Flymenbarn! Flymenbarn! Ni är CP!"
En gång blev jag spottad i ansiktet av någon jag aldrig sett förut. Detta enbart för att vi inte gick i samma skola. Jag förstod att den småskaliga mobbingen i Flymenskolan var en reaktion på hur de blev behandlade i Rödeby.
Detta är dock ingenting jämfört med högstadietiden. Vid denna tidpunkt i mitt liv hade saker och ting börjat gå snett. Vår familj höll på att krackelera och jag hade stora problem att skaffa vänner. Jag var mentalt svag och överviktig, men väldigt intelligent. Högstadiet skulle utveckla sig till ett rent helvete.
Rödebyskolan är stor. På min tid gick där över 1400 elever. Rödeby är en liten ort men skolan tog emot elever från hela norra Karlskrona kommun. Eftersom årskurserna från Flymen var så små blev vi utplacerade i klasser från andra delar av kommunen. Jag kände ingen alls och den andra killen från Flymenskolan var jag inte speciellt god vän med. Det gick snett redan från första dagen. Jag minns den första incidenten. Jag bad frågade en klasskamrat om jag kunde få låna en penna. Han bara hånlog till svar. Han och hans gelikar bestämde sig för att jag "skulle ha det", som jag har för mig att de uttryckte det. De menade att jag var "kaxig". Jag var "fet" (fast ledaren för mobbarna var fetare). Det började verbalt men snart blev det fysiskt. De slog mig på armar och rygg, för att inte lämna blåmärken. De stal mina nycklar och slänge upp dem i ventilationen. De låste mig ute från omklädningsrummet naken. De spottade på mig, hoppade på mig, stängde in mig på toaletter, tryckte ner mitt ansikte i papperskorgar, höll mitt huvud under vatten. De gjorde precis vad de ville.
Det gjordes från vuxensidan ett försök att stoppa det hela. Jag tror det var i slutet av åttan. Det gick till så att två lärare höll ett tal inför alla där de sade att "ni får sluta vara elaka mot Anders". Jag behöver väl knappast säga att ingen slutade vara elak mot Anders. Den enda skillnaden blev att de som inte varit mobbat tidigare, nu började frysa ut mig totalt. Förutom detta hopplöst tafatta försök, gjordes ingenting. Många lärare reagerade, visst. Det var "förskräckligt". Men ingen gjorde något. Ingen orkade engagera sig.
Jag var svag. Jag vet det. Jag var svag innan och det tog inte mer än en termin för dem att bryta ner mig totalt. Jag kunde ha stått upp mot dem men jag var som en hunsad hund, strykrädd och undergiven. Istället försökte jag få dem att tycka om mig genom att spela clown. Jag lärde mig göra roliga ljud och utnyttjade min övervikt för att få dem att skratta. Fast mest av allt höll jag mig undan.
Jag var inte ensam. Alla som var lite annorlunda blev utsatta för samma sak; punkare, överviktiga, folk med olika fysiska och mentala hinder. Det var en del av kulturen på Rödebyskolan. Alla vuxna blundade för det, och vad jag har läst i tidningarna gör de det ännu. Varför? För att de är överarbetade, oengagerade, lata och utbrända. Och man bör ju komma ihåg att det inte krävs några speciella emotionella egenskaper för att arbeta inom skolan. Många brydde sig helt enkelt inte. Många verkar anse att det är en del av livet, en del av att vara ung. Kanske tror de att darwinism kan appliceras på skolan - att den starke överlever och allt det där. Fast tyvärr har de missuppfattat darwinismen. "Survival of the fittest" betyder inte "den starkes överlevnad" utan "den mest anpassades överlevnad". Att förtrycka och bespotta allt som är annorlunda är inte speciellt välanpassat, det är ett sätt att undvika att behöva anpassa sig, att behöva förstå.
Så, om de hade gjort detta mot mig i mitt hem och om min pappa hade haft ett hagelgevär, tycker jag att han skulle ha skjutit?
NEJ.
Jag är emot dödsstraff. Våld i självförsvar ska ske med måttliga medel. Ingen har rätt att ta lagen i egna händer och skjuta omkring sig. Inte heller tänker jag gå med på skitungarnas tapphänta, korkade, menlösa föräldrar som vägrar förstå vilket helvete deras barn orskakade dessa människor. Å andra sidan går det knappast att sätta sig in i den smärtan det innebär att förlora ett älskat barn, vilket rötägg detta barn än var.
Jag kan förstå 50-åringens agerande. han var svag och tappade kontrollen och sköt. Det var fel. Han borde inte ha gjort det. Han gjorde det ändå. Han får leva med det i resten av sitt liv. Det går knappast att sätta sig in i hans smärta heller. Om han ska ha något straff är upp till tingsrätten och psykologerna att bedöma. Jag tycker inte det är så viktigt med straff. Förändring är mycket viktigare.
Vad Blogge och så många andra inte verkar förstå i sin blodtörst är att även dessa skitungar var människor. Även de hade rättigheter. En sådan rättighet är att få sin sak prövad i domstol. De hade rättigheten att erbjudas möjlighet att förändra sitt beteende.
Det var nog oundvikligt, det som hände. Jag tänker här i stora bokstäver skriva vem som har skulden:
PERSONALEN PÅ RÖDEBYSKOLAN.
FÖRÄLDRARNA.
DE SOCIALA MYNDIGHETERNA.
Det är ert fel. Ni skulle ha tagit ert ansvar och ingripit i den mobbingkultur som råder på Rödebyskolan. Denna kultur består av våld och förtryck. Ni har misslyckats i ert arbete. Ni borde ha lärt eleverna vad respekt är. Ni borde ha lärt dem att det inte är nödvändigt att alla människor ser exakt likadana ut eller har samma talanger och svagheter. Ni borde ha lärt dem att det inte är nödvändigt att trampa och spotta på medmänniskor för att lyckas som person. Ni borde ha ingripit i en destruktiv och vidrig machokultur där våld har blivit vardag.
Detta är saker ni får leva med. Jag hoppas ni vet det, innerst inne.
---
Andra bloggar om: mobbing, rödeby, dödsskjutningen, självförsvar, våld, barndomen
4 kommentarer:
Jag tycker du är stark som berättar om dina erfarenheter. Barns värld är ofta grym, tråkigt nog. Vidrigt.
Men ändå. Tycker jag att du är skenhelig när du skriver på ett mästrande sätt om hur någon som varit utsatt för en livshotande situation ska reagera. Moraliserande. Är det att sitta och tro att man själv skulle ha agerat så fantastiskt mycket heligare. Måttliga medel. Kan du inte försöka prata med någon som har erfarenhet av närstrid. Av någon som vill döda dig. Och dina barn. Det är normalt att försvara sig själv och andra som man känner ansvar för. Om man uppfattar situationen som livsfarlig.
Att utsätta någon för sådana situationer är kriminellt. Jag vill påstå att det är skillnad på att ta lagen i egna händer, vilket för mig låter som att straffa någon eller att hämnas på någon, och att ta sin och sina barns säkerhet och överlevnad i egna händer vid ett pågående eller överhängande angrepp, vilket är något helt annat.
Jag vill säga dig att det finns livsfarliga situationer. Som är omöjliga att springa ifrån eftersom dem du sviker är svagare än du. Risken är överhängande att de dör eller blir skadade. Det är inte godhet att springa eller passivt titta på. Gott och ont är inte så lätt. Allt våld är inte av ondo.
Det finns angripare som vill skada och döda. Tyvärr. Det finns angripare som inte går att stoppa med ord. Tyvärr.
Det är den som attackerar med uppsåt att skada eller döda som är kriminell.
Så:
Dina erfarenheter är otäcka.
Mina erfarenheter är också otäcka.
Jag skriver inte om vad pappan skulle göra, jag skriver om vad jag tycker om situationen.
Jag har inte skrivit något om "gott" och "ont". Det är snarare så att jag försöker undvika sådana förenklingar. Det är snarare ord som används om mobbarna. Jag anser att "gott" och "ont" är moralbegrepp vi ärvt av kristendomen.
"Jag vill säga dig att det finns livsfarliga situationer. Som är omöjliga att springa ifrån eftersom dem du sviker är svagare än du. Risken är överhängande att de dör eller blir skadade. Det är inte godhet att springa eller passivt titta på. Gott och ont är inte så lätt. Allt våld är inte av ondo."
Detta är så självklart att jag måste lägga band på mig för att inte uttrycka min irritation. Plattityd på plattityd, kliché på kliché. Sådana generaliseringar går inte att använda på enstaka fall. Här är en bit fakta som du verkar ignorera: pappan sköt en av ligisterna i ryggen när denne flydde. Hur rimmar det med dina ädla självförsvarsprinciper?
Även om det är ett ämne som är långtifrån enkelt, går det inte bara att vila på emotionella förenklingar. Du skriver att ont och gott inte är "så lätt". Det är sant. Och det gäller även ligisterna, som även de var människor, komplexa, emotionella och ologiska som de flesta.
"Mina erfarenheter är också otäcka."
Det hjälper att bearbeta dem. Hoppas du gjort det.
Om man tar sig hem till någon mitt i natten, ett helt gäng, och hotar dem till livet och närmar sig med tillhyggen, varav det närmaste är en enmeters vedklabbe, så reagerar alla människor instinktivt. Om dessutom ens barn är hotade så blir det omöjligt att fly. Alla människor reagerar med alarmreaktioner och får svårt att resonera förnuftigt. Panikartat. Avvärjer faran tills man uppfattar att faran verkligen är över, vilket inte är så lätt att veta.
Det är förmodligen därför lagen inte enbart innehåller paragrafer om nödvärn utan även nödvärnsexcess. Därför att alla människor reagerar kraftigt och panikartat i en extrem situation. Det är den som utsätter någon för sådant som är kriminell. Man bör helt enkelt inte göra det. Och även ungdomar kan vara livsfarliga, de kan även utan vapen döda andra personer (jfr Rickardo).
Svårt att förstå varför man inte kan leva sig in i denna situation.
Vem har sagt att jag inte kan leva mig in i hans situation? Självklart kan jag det. Självklart känner jag medlidande, mer än vad jag kan uttrycka.
Jag skulle nog vilja säga att rätt många brott begås i sådana situationer du beskriver. Jag har varit med om ett par sådana situationer och det är liksom inget man hinner tänka igenom. Det är krossa eller bli krossad. Det är inte svårt att känna medlidande för pappan. Det är däremot svårt att känna medlidande för de två tonåringarna som begick övergreppen på hans familj och i efterhand enbart bryr sig om det som hänt dem, utan att ens verka ångra det de gjort. Men jag kan sätta mig in i deras situation också, och känna medlidande.
Det är lätt att stämpla någon som "kriminell". Jag kan inte se det så svartvitt. Berättelsen är helt enkelt större än så. Och jag menar bestämt att de inte hade behövt dö.
Som jag skriver ser jag inte heller någon större mening att straffa pappan. Jag hoppas också att det inte blir någon ny rättegång i högre instans, för då kommer han förmodligen att dömas för dråp, om han finns tillräknelig.
Skicka en kommentar