allt

Jag färdas.

Benen arbetar autonomt, som pistonger fast tyst och smidigt och biologiskt.
Det är kväll.

Kring mig; kall höstluft, dimma. Till vänster funktionella byggnader, till höger mörk skog. Överallt dimma, kall höstluft och allt, allt, allt.
Rakt framför mig; mönster kastat av cykellampan lyser upp fuktig asfalt och höstlöv. Inget ljus faller på mörk skog till höger eller funktionella byggnader till vänster men kall, dimmig höstluft upplyses av lampans sken och skapar suddighet.

Dynamon surrar rytmiskt.

Bakom mig; en moped dyker upp från ingenstans, kommer närmre och närmre och VROOOM! surrar förbi. Försvinner runt ett hörn.
Benen fortsätter arbeta; oupphörligt, utan att klaga.

Det knastrar när cykelhjulens mjuka gummi möter gruset på vägen.

En skarp högersväng; vid sidan av vägen ett stort buskage vars löv är gula, orangea, bruna och exploderar i färger när cykellyktans sken lyser upp den. Universum och jag roterar runt det gula och det orangea och det bruna tills svängen tar slut och vi slutar rotera runt busken som blir kvar där bakom.

Jag lämar det upplysta området.
Mörker.
Magiskt.
Molmar i mull.
Dwalm.
Otydliga figurer ute i höstnatten, flyger förbi till vänster och höger. Dimma och mörker skapar tveksamhet och mystik och inget är nödvändigtvis vad jag vet att det borde vara.
En brevlåda... Eller?
En soptunna... Eller?
Ett hus... Eller?
Oknytt, troll och urtidsmonster?

Skog. Himlen är inte svart. Den är röd av den avlägsna stadens ljus. Fallande, knallgula höstlöv fyller mig med vanilj och kanel och värme. Allt är där ute. Väntar på mig. Väntar på dig!

Dyker in i ljuset igen. Varannan lampa är en illrödbrun halogenlampa, varannan vanlig blåvit. Lamporna svischar förbi. De ger egentligen inte ifrån sig något ljud men ändå är det precis vad de gör. Svisch, svisch, svisch. Ljuset skapar ljud i mig i mörkret.

Snart hemma.
Funktionella hus. Välplanerade cykelvägar. Parkeringsplatser. Lekparker. Tvättstugor. Förråd. Värme. Choklad. Famn. Hud. Kattpäls. Kärlek. Gemenskap.

Bortom nuet väntar allt, allt, allt.


---
Andra bloggar om: cykel, höst, mörker, poesi, prosadikt, tankar

Den här bloggen finns i Örebro.

svealand; lätt kuling; håll i dig eller dö

Jag står mitt i livet. En kall vind river och sliter i mig och i allt. Livet blåser förbi runt omkring mig. Människor jag en gång kände, tyckte om, kunde skratta med, prata med i timmar är plötsligt totalt främmande och avlägsna; inte bara fysiskt utan... Tja, totalt. Det är som om vi lever i fundamentalt annorlunda universum, vars naturlagar inte är överenstämmande. Vår kompatibilitet har blåst bort. Vi kan liksom inte existera i varandras världar, för skillnaden i energierna som håller samman molekyler är så stor att vi skulle förångas och blåsa bort. I vinden.

Vinden blåser hårdare och hårdare och snabbare och snabbare. Jag griper efter saker och försöker hålla dem kvar men jag är trött och oengagerad och disträ så jag missar och de blåser förbi. De får det bättre där de hamnar. De hamnar där tillsammans.

Självklart växer människor isär. Det händer hela tiden. Människor är löst sammanbundna i gigantiska system av relationer. De har egna liv som korsas med andra människors liv och bildar nya liv och nya relationer och systemen förändras, bubblar, sjuder och tre komponenter som nyss var tätt sammanbundna befinner sig plötsligt på helt olika platser. Det är ledsamt i alla fall.

Jag har just kollat igenom en amerikansk ungdoms-TV-serie från tidigt 90-tal. Den var bra. Men den tog slut. Det känns som om jag kastat bort större delen av mitt liv på att vara rädd och trött och disträ. Till vilken nytta?

Panik och ångest har varit senaste tidens slagord. Jag insåg för några månader sedan att jag kommer att dö. Att The Big Unknown väntar bakom hörnet. Det gör mig helt vansinnigt livrädd. Fast jag har väl accepterat det nu. Men det gör ont, så som tiden går, blåser förbi.

Fast...

Jag förstår inte varför, men någon står hela tiden där vid min sida, håller min kalla hand i sin varma och en lykta i andra handen och ler sådär obesvärat för hon har inga problem med vinden utan leder oss hem till vårt hem, med en upplyst skylt ovanför dörren som det står "HEM - DÄR DU ÄR TRYGG" på. Hon tror stjärnor orsakar strömavbrott och att om man skriver ovanför linjen betyder det att man är fantasifull. Jag tror hon har rätt. Jag försöker frenetiskt att skriva ovanför linjen, för det är verkligen mitt enda hopp; att min kvalitén på fantasi är tillräckligt hög för att jag ska kunna bli en författare. Inte bara står hon där, ignorerar vinden, håller min hand, lyser upp vår väg och ler, utan hon menar det också. Hon tror verkligen på mig. Det är rätt bisarrt.


---
Andra bloggar om: dödsångest, kärlek, nostalgi, tid, åldrande