älskade ilska

För några veckor sedan satt jag på bussen på väg hem från universitetet då tre punkare klev på bussen. De pratade väldigt högt och upphetsat, men samtidigt lite släpigt, sådär som punkare ofta talar. Det låter kanske som en fördom men det är det inte. Punkare som gått in för sin stil - extravaganta frisyrer, skinnjacka med en massa märken och ditmålade grejor, nitbälten, trasiga stretchjeans, ja all den där skiten som jag aldrig lyckats riktigt förstå mig på - kombinerar den utseendefixerade fåfängan med eldiga idealisten.

I vilket fall som helst kom punkarna in på Ådalenupproret, som en av dem nyligen sett en film om och även högerblockets seger i valet i höstas. Och de var arga. En av punkarna eldade upp sig och började t.o.m prata om statsministermord ("om jag bara hade en AK-4!"). Visst, en del av vad de sa var vanliga vänsterfloskler men det fungerade rätt bra i sitt sammanhang ändå. Jag märkte hur människorna runtomkring skruvade olustigt på sig. Det blev tyst i bussen, förutom punkarnas högljudda diskussion. Jag såg mig omkring. Gråa människor på väg hem från jobb och skola. På väg hem från vardagsdagen till vardagskvällen. Oengagerade, trötta och de såg med skepsis och förakt på punkarnas idealism. Jag kunde då inte känna annat än beundran för punkarna. Inte för att jag på något sätt uppmuntrar statsministermord - dock tror jag inte att de skulle göra något sådant, det var snarare ett sätt för dem att ventilera sin ilska.

Jag insåg då att det min föreläsare sade för några månader sedan, när vi gick igenom det svenska 1880-talets litteratur, att man i radikala tidsperioder ser en helt annan litteratur, en helt annan debatt, är sant. Och jag skulle nog vilja säga att samhällsklimatet idag är så lite radikalt det varit sedan 1800-talets början, då konservatism och nationalism var det moderna.

Inte ens arbetarrörelsen är radikal idag. Högerblocket hade knappast kunnat vinna valet utan att en ansenlig mängd arbetare röstat på dem. "Vem kan anklaga dem? Socialdemokraterna har ju totalt misslyckats med sitt sociala engagemang de senaste 20 åren eller så" är en vanligt förklaring. Brottslighet bland invandrare ses som förklaring till varför Sverigedemokraterna får så mycket makt. "Det var bättre förr". "Vad skulle Palme gjort?". "Vem kan anklaga dem?".

Jag anklagar dem. Jag anklagar vårt förlegade, förstockade, inskränkta samhällsklimat. Jag anklagar varenda individ, precis som jag anklagar det tyska folket för att de lät sig förföras av Hitlers nazistparti på 1930-talet. Jag skiter i att det ändå är "lite bättre i Sverige än de flesta andra länder". Det finns ingen ursäkt. Utbildningsnivån idag är så hög att alla borde ha förstått vad det reaktionära leder till.

JAG BLIR SÅ ARG!

"Det var bättre förr" - ja, säkert. Läs Kvinnor och äppelträd av Moa Martinsson och säg det en gång till. Läs om hur storbönder utnyttjade statarna, hur de lägsta samhällsklasserna ansågs vara ett lusigt pack - och ändå var det de som utförde allt arbete. Läs om hur småflickor regelbundet utnyttjades sexuellt av män och ekonomiskt av härbärgenas kvinnor. Om hur män drevs till sprit och våld av ett samhällsklimat som uppfostrade dem till att bara tänka på sig själva - för vem gör det annars? Men ändå - det är upp till folket att åstadkomma en förändring. Och det var just vad de gjorde till slut.

Och vad gör vi med det arvet, med all den energi man lade ner på att omvälva samhället? Pissar bort det. Glor på TV. Big Brother-händelser får större rubriker än svältkatastroferna. Sossarna är idag i stort sett ett nyliberalt parti som häver ur sig sina gamla slagord om klasskamp men ändå är det storföretagen som prioriteras, de måste ju gå med vinst. Varför? Har storföretagen barn att mätta? Är en liten klick aktieägare - bara en bråkdel av befolkningen - så viktiga?

JAG BLIR SÅ DJÄVLA FÖRBANNAD!

Och så Sverigedemokraterna. "60 miljarder kostar de, invandrarna. Det är mycket pengar." Ja, det är det. Men vad är människoliv värt, då? För det är människoliv det handlar om; att avvisa dem betyder ofta att sända dem i döden. Men nej, vi har inte råd för vi måste bygga ett nytt rådhus. Vi behöver höja politikernas löner för de behöver motivation. LO behöver ett nytt huvudkontor med massagestolar för de överbetalda asen till fackpampar. Vi måste sänka företagsskatten för annars sticker storföretagen ("det finns gott om låglöneländer vi kan dra till, så passa er djävligt noga"). Jag brukar inte ha några problem med att uttrycka mig men det där gör mig så förbannad att jag faktiskt inte kan skriva eller tala.

De som känner mig, brukar säga att jag är rätt menlös och inte blir arg. Men de som verkligen känner mig vet att jag kan bli arg. Väldigt arg. Och detta framkallar den ilskan. En brinnande helveteseld av ren energi som jag inte vet vart jag ska göra av. Jag inser också att jag faktiskt är menlös. Jag är nämligen helt övertygad om att jag inte kan göra något nytta. Att om jag försökte tala, skulle ändå ingen lyssna. Alltså är jag tyst och biter ihop, hellre det än att bli förnedrad och utskrattad. Jag är för tjock, för ful, för dålig.

Vilket för oss till kärnan av min tanke; det moderna samhällets indoktrinering av maktlöshetskänslor. Det börjar redan innan skolåldern. Media pumpar oss fulla av ideal som inte går att uppnå, av meningslösheter som höjs till det viktigaste i världen. Jag fasar för vad nästa generation kommer att tro på. Sagan om ringen, Counterstrike och dokusåpor?

Jag lägger nog ner där för jag har ingen lösning. Jag är en del av problemet. Men jag har ilskan i alla fall. Och jag anser inte att ilskan är något destruktivt, något fult. Det är eld, energi, bränslet för en förändring. Jag hoppas och tror på de där punkarna, jag hoppas och tror på deras självsäkerhet, deras oräddhet. Jag hoppas de hittar ett sätt att kanalisera sin ilska och åstadkomma något.


---
Andra bloggar om: ilska, media, politik, samhälle