prolog till något jag tänker på
Vårt lands katastrofer blir oftast inga större händelser, jämfört med motsvarande händelser som utspelar sig på andra platser på jorden. Svenska stormar fäller lite träd men inga hus, våra översvämningar motiverar användandet av gummistövlar men inte mycket mer och våra jordbävningar är knappt urskiljbara från tågens mullrande utanför fönstret. Svältkatastrofer inträffar inte helt enkelt inte. De varmaste somrarna genererar sällan större katastrofer än att farmors grädde surnar på söndagseftermiddagen (”Barske mig!”, säger farmor. ”Jag som tänkt göra gräddtårta till sonsönerna. Nu får jag göra brunsås på den istället”, varpå hon häller ner den klumpiga grädden i det rykande flottet i stekpannan).
Nej, katastrofer blir sällan stora affärer i Sverige. Därför är det kanske inte förvånande att du knappast hört talas om asteroidnedslaget i Stockholms skärgård den 12 juli 1899 klockan 07:35, trots att asteroiden som slog ned var betydligt större än den som sannolikt genererade Tunguskaexplosionen 1908 (där man faktiskt inte ens hittat någon krater). Kanske var det stor tur för hela jorden att asteroiden valde vårt lagoma land att landa i, för om nedslaget hade genererat den explosion som det enligt fysikens lagar borde ha gjort, hade det antagligen varit slutet på livet som vi känner det. Ett rejält plask, några svallvågor och ett rejält rökmoln blev det enda resultatet. Från många håll har det under århundradet som passerat hävdats att det var något i asteroiden som bromsade inträdet i atmosfären och därmed mildrade nedslaget. Detta är förstås struntprat. Asteroiden inspirerades av den svenska folksjälen och bestämde sig för att inte orsaka mer skada än att Nilssons brygga på Utö flöt iväg.
Kanske har du också, kära läsare, någon gång funderat över vårt lands utveckling det senaste århundradet? Varför nordeuropa och speciellt Sverige hållt fast vid ånglokomotiv, zeppelinare och telegrafer då övriga världen använder elektriska tåg, jetplan och mobiltelefoner? Varför en internetuppkoppling aldrig har kunnat upprättas, förutom mycket korta stunder med våra Analytiska Motorer (och då först efter åratal av arbete - bryggan mekanik-elektricitet var tvungen att upprättas i Turkiet)? Varför demonstrationen av television på Järntorget i Göteborg 1949 gick så ohyggligt fel och dödade inte mindre än 63 personer och ödelade en hel stadsdel? Eller så kanske du aldrig har reflekterat över de här sakerna - vilket egentligen är mer troligt.
Faktum är att få har funderat över det här - sedan den 12 juli 1899 klockan 07:35. Just den här dagen hade Svenska Dagbladet en artikel om automobiler. På tidningens sista sida fanns det sedvanliga kåseriet över ett väl valt bibelcitat, något som på den tiden var mycket populärt.
Glasögonhandlare Persson satt på sin altan i Uttringe, drack sitt morgonkaffe och läste just sagda tidning. Klockan 07:34 hade han precis reflekterat över hur fascinerande det här med automobiler var (”det där, det är framtiden!”, tänkte han hoppades han skulle få leva så länge att han fick se dem på vägarna) och var precis på väg att kasta sig över bibelkåseriet innan han var tvungen att bege sig in till Södertälje för att öppna sin glasögonbutik. Klockan 07:35 kände han en märklig vibration som liksom började i marken och fortplantade sig upp genom benen på honom och fick hans hjärna att skaka till på ett högst obehagligt sätt. Han tittade på sitt kedjeur och såg att klockan var 07:42. Sju minuter hade passerat utan att han överhuvud taget hade något minne av vad som hänt. Han skakade på huvudet och slog upp sista sidan och upptäckte till sin förvåning att bibelkåseriet inte alls var speciellt intressant. Det var faktiskt både tråkigt och banalt. Han läste inte mer än tre rader förrän han irriterat kastade tidningen på bordet - vilket i sin tur välte kaffekoppen vars innehåll rann ut över bordet och sögs upp av tidningspapperet. Glasögonhandlare Persson hade dock inte tid att torka upp det här nu, han reste sig istället för att bege sig till sitt arbete. Innan han gick kastade han ett öga på Svenska Dagbladets framsida vars färg nu långsamt gick från vitt till mörkbrunt. Artikeln om automobiler började långsamt lösas upp och flyta ut över papperet, vilket enligt Glasögonhandlare Persson var lika gott. Det här med automobiler var onödigt och ointressant - precis som bibelkåserier. Tidningens redaktörer verkade hålla med - redan nästa dag var bibelkåserierna på sista sidan ersatta med schackproblem och det skulle dröja mycket länge innan några fler artiklar om automobiler publicerades i Svenska Dagbladet.
