John satte ytterligare ett streck i sitt block framför titeln My heart is your plaything. Förutom strecket han nyss satt dit, fanns tjugo andra. Låten hade alltså spelats tjugoen gånger sedan han började räkna och det var bara... Han tittade på klockan i nedre högra hörnet på monitorn. Tjugotvå timmar sedan. Han sträckte lite på sig, så mycket kabinens begränsade uttrymme tillät.
Kroppen värkte av stillasittande och tyngdlöshet, han var orakad och smutsig och uttråkad bortom alla gränser. John bröt omedelbart den tankekedjan. Den var farlig. Den ledde till tvångstankar och panik. Det enda sättet att ta sig igenom en längre period av ensamhet och sysslolöshet är att inte erkänna ensamhetens och sysslolöshetens makt. Att inte erkänna dess existens. Han var en man med ett uppdrag. Så viktigt det lät, då. Tanken fick honom att le.
I vilket fall som helst var det inte ens en timmes väntan kvar nu. Han hade suttit i sitt kanonskepp 10 000 km ovanför månens yta i fem dagar. Och nu skulle det avgöras. De anfallande skeppen från jorden var strax inom räckvidd.
Monitorns inbyggda högtalare gjorde en liten signal, vilket betydde att det var dags att avlägga timrapport, vilket betydde att han kunde ägna tio minuter åt att sammanställa farkostens data; kabintryck, bränslenivåer, batteristatus, solcellseffektivitet samt hans kropps och själs hälsovärden, koda meddelandet och ladda upp det till månbasen. Det mesta av det här skulle datorn kunna ha programmerats till att automatiskt göra själv. Man lät piloterna göra det helt enkelt för att de skulle ha något att göra.
I själva verket var hela Johns uppdrag något en dator skulle kunna skött precis lika bra - om inte bättre. Ett rymdkrig var helt enkelt inte som i de gamla science fiction-filmerna (faktum är att det fortfarande gjordes sådana filmer); actionpackade rymdslag med skepp som flög omkring överallt och sköt med strålvapen på varandra tills den listigaste vann över den onda med en ljudlig explosion. Rymdkrig var i själva verket oändligt långsamma, långtråkiga och helt tysta (som varje småskoleelev kunnat förklara de senaste 100 åren, råder vacuum i rymden och därför råder också absolut tystnad) företeelser där 99,9% av tiden gick åt till att manövrera flottorna tillräckligt nära så att man kunde börja skjuta på varandra - det vill säga, så att skeppen var såpass nära att de inte skulle hinna väja för projektilerna. Faktum är att varje rörelse skeppen gjorde kostade energi och bränsle, och den varan var det mycket ont om. Slagen brukade vara över på några minuter och det var alltid försvararen som vann. Försvararen var stilla och behövde inte göra sig av med extra rörelseenergi, försvararen visste alltid exakt hur många skepp som kom och deras positioner. Försvararen kunde börja skjuta först, vilket betydde att anfallaren dog. Om försvararens skepp mot all förmodan blev nedskjutna (vilket aldrig hade hänt), skulle man snabbt kunna ersätta dem med nya. Anfallaren var 400 000 km från jorden och det skulle ta dagar för att få fram nya skepp.
Samtidigt som han laddade upp sin rapport kom ett nytt meddelande: ladda och osäkra kanonerna. Han tryckte på en knapp. Han hörde ett dovt surrande genom skrovet då mekanismer aktiverades och ett svagt rasslande då hans fyra kanoner laddades med patroner. Skotten var tillverkade av nedsmält måndam, fyllda med små kulor i samma material. Längst in satt en explosiv kärna som detonerade då projektilen trängt in i målets skrov. Resultatet blev alltid förödande; skrovet slets upp av projektilen och både människor och maskiner trasades sönder av metallkulorna. Laser användes inte. En strid med laser skulle snabbt utplåna bägge flottorna. Man ville ha en tydlig vinnare och en tydlig förlorare.
Man var inte ute efter seger. Krigen var propagandaapparater - förlorarna fick nya martyrer att dyrka och vinnarna fick rymdhjältar att fira. De verkliga vinnarna var vapentillverkarna och de verkliga förlorarna var astronauternas familjer och vänner.
John fick ytterligare ett meddelande. Han hade blivit tilldelad två skepp som sina mål.
Han tittade intensivt på sin orderlampa. Den lyste fortfarande rött. Och fortsatte lysa rött. Vad var grejen, hade man börjat förhandla? Skeppen var ju inom räckvidd nu. John aktiverade teleskopet, ett enkelt 10-millimeters optiskt teleskop med en kamera som var kopplad till datorn. Han betraktade jordskeppen. De såg ut att hänga stilla i svarta rymden men i själva verket närmade de sig med 30 000 km/tim. Till skillnad från månens skepp, som var kubformade, var jordskeppen cylindriska - detta för att de behövde skjuta upp på raketer. Cylindrar var den mest effektiva formen. På månen behövdes ingen strömlinjeformad raket utan man kunde bygga skepp i enkla former och kuber var absolut enklast att bygga.
En signal tjöt till. Orderlampan lyste gult och sedan grönt. Han öppnade eld. Hans farkost avfyrade sina raketer på låg kraft för att motverka rekylen och sedan började kanonen med dämpade dunsar skjuta ut projektiler; "duns-duns-duns-duns..."
Femton sekunder senare var magasinet slut. Han zoomade in på de två cylindrarna som var hans mål. Titanskroven blänkte starkt i det kraftiga solskenet. John hade svårt att tänka sig att det faktiskt satt människor i de där burkarna. Nej, de var säkert bara fyllda med datorer och kanske... Tomatsoppa? Han skrattade lite. De såg faktiskt ut som burkarna med tomatsoppa som brukade delas ut där hemma. Bara en per familj, förstås. Tomater var en sällsynt delikatess.
Plötsligt täcktes cylindrarna med svarta prickar. Nästan alla hans skott hade träffat. Efter någon sekund exploderade de och ett kraftigt moln av brinnande gas sköt ut ur de största öppningarna. Dekompressionen snabbt. John såg med fasa hur en människa sögs ut ur ett hål, sprattlade en stund och blev sedan stilla. Han kände sorg och äckel och stängde teleskopvyn.
Så var slaget slut. John aktiverade skeppets motorer och styrsystem och förberedde sig för att återvända till månen. Han fick ytterligare ett meddelande men hoppade över de väl valda formuleringarna om seger - det var så uppenbart att de var formulerade i förväg. Han var bara intresserad av vart jordflottan skulle störta - för störta skulle den. Det fanns inget som kunde hejda så många, så stora farkoster. Man hade tydligen "stort förtroende" för sin analys: de störtande skeppen skulle missa alla bosättningar. "Stort förtroende". Med andra ord kunde man vänta sig stor förödelse.
John försökte att inte oroa sig för det. Han var tvungen att ta på sig sin GoodSoldier-mask. Det vill säga, en mask av känslokyla och glädje och förakt för livet. Han skulle göra "high five!" och dricka syntetiskt öl och upphetsat skrika om hur de sparkade skiten ur kloakråttorna - som de kallade jordens invånare, eftersom de levde i stinkande, gigantiska städer och aldrig såg himlen.
Men han var i alla fall på den goda sidan. Eller hur?
---
Andra bloggar om: berättelser, science fiction, krig, rymd, satir
