entropolis

lata nördar och telefonlurar

2011-03-22T21:28:00.007+01:00

Inte mycket till aktivitet på den här bloggen på sistone. Men jag har blivit smartphone-nörd. Här kan man testa LG Optimus 2X, en mobil med nästan löjligt mycket prestanda: http://smartsontestpilot.se/lg-optimus2x/bli-testpilot/

bokbål i lågstadiet

2008-11-26T01:18:00.006+01:00

Jag är inte speciellt intresserad av barnlitteratur, MEN... Vad är det som händer i det här landet? Nu ska vi förbjuda böcker för att moraltanterna blir panikslagna för minsta lilla som kan uppfattas som "rasistiskt" eller "sexistiskt". Tydligen är det rasistiskt att över huvud taget visa bilder på människor från andra kulturer, för boken döms ut på grund av att den innehåller en bild på en ensam judisk pojke. Det är alltså så tabu att vi inte ens får diskutera - och än mindre uppmana våra barn att diskutera - mobbing och utstötthet.

Och på vilket sätt är det en "nidbild" att arabiska flickor går i slöja? Jag bor i ett område med många invandrare och jag ser arabiska småflickor i slöja varenda dag. De är många. Det är alltså inte rasism eller en nidbild, utan sådant som barn funderar på. De observerar olikheter och har ännu inte tryckt tillbaka reaktionerna som de flesta vuxna - som faktiskt är inlåsta i sina små lådor av fördomar och moralfloskler.

Ännu märkligare är att man uppfattar den som sexistisk för att karaktärerna i den är intresserade av kroppen. Pojkarna glodde på bröst och pratade fascinerat om det förbjudna, sexuella. Precis som jag och alla mina vänner (pojkar OCH flickor) gjorde när vi var små. Nej, böckerna måste uppenbarligen hålla en god moralisk nivå. För tänk om folk hittar den där klådan och börjar ägna sig åt... Ägna sig åt... Självbefläckelse!

Framför allt är det otroligt märkligt att människor utnämner sig själva till någon sorts moralens myndighetspersoner och kräver att litteratur plockas bort ur skolorna. Det är djävligt farligt att låta enskildas moraluppfattning styra, och just tillgången på information är helig. Att förbjuda något bara för att det kan, om man verkligen vill, uppfattas som icke-PK - och den här boken tycker jag ändå är högst PK - är både skrattretande och lite otäckt.

NA, SvD

Läs även andra bloggares åsikter om barnböcker, förstagluttarna, liberalism, litteratur, tryckfrihet, moralism

några radioaktiva myter

2008-05-24T00:23:00.008+01:00

Det florerar mycket myter kring radioaktivitet. Kraftwerks musik, Tjernobylolyckan, Mad Max -filmerna och datorspelet Fallout (och senast S.T.A.L.K.E.R.) är fenomen som skapat någon sorts romantiserad ondskefull bild av radioaktivitet och dess effekter, med tillhörande moralfloskler. Det märkliga är att folk har en väldigt luddig bild av vad radioaktivitet egentligen är.

Jag känner att jag måste skriva av mig en del av den frustration jag känner inför all den dumhet och okunnighet som sprids av medier och bloggar, särskilt efter den senaste incidenten i Oskarshamn.

Radioaktivitet är plutonium!
Radioaktivitet är strålning, ungefär som ljus eller TV-sändningar (för DET lär du veta vad det är). Allting utsänder lite strålning, det ingår i alltings kaotiska natur. En del ämnen som plutonium, uran cesium och andra, är dock extremt radioaktiva och farliga att hantera.

Kärnkraftverk exploderar som kärnvapen!
Detta är nog en av de vanligaste myterna och numera tänker antagligen de flesta på Tjernobyl när de tänker på exploderande kärnkraftverk. Vad man ska ha klart för sig är att Tjernobyls reaktor nummer 4 inte exploderade som ett kärnvapen och att kärnkraftverk inte kan explodera som kärnvapen. Det är fission, alltså klyvning av atomkärnor som ligger bakom den enorma energin som utvecklas vid en kärnvapenexplosion av den typen som exploderade över Hiroshima. Explosionen i Tjernobyl var en ångexplosion till följd av att reaktorn överhettats och var alltså inte en fissionsexplosion. Olyckan inträffade dels på grund av att reaktorns konstruktion var osäker och dels för att operatörerna under flera timmars tid gjort en hel rad fel vid ett test. De system som var till för att hejda kärnreaktionen bestod av granit. I explosionen slets reaktorn och byggnaden sönder och det radioaktiva bränslet smälte i den intensiva värmen när graniten brann. En del kärnbränsle pulvriserades och slungades ut i luften. Ett radioaktivt moln bildades och resten är historia: en evakuerad stad, tusentals döda och ett område kommer inte att vara beboeligt på flera hundra år. Reaktor 4 kapslades in i betong, men övriga reaktorer fortsatte att användas ända fram till 2000, då kraftverket stängdes efter en olycka.

Härdsmältan 1986 var inte den första; redan 1982 inträffade en härdsmälta i Tjernobylverkets reaktor 1 men detta tystades ner av myndigheterna. Härdsmältor är radikalt annorlunda än fissionsexplosionerna som uppstår när man spränger kärnvapen.

Vattnet blir radioaktivt!
Nej. Vatten kan inte bli radioaktivt. Det finns tungt vatten som är radioaktivt, men det är något annat. Visserligen kan partiklar av radioaktivt material som uran, plutonium och så vidare spridas med vatten som grus eller stoft, utan att lösas upp i vattnet. En del radioaktiva material, speciellt gaser, löser dessutom i vatten, inte helt olikt kolsyra. Vatten är en utmärkt strålningsblockerare, vilket innebär att radioaktivt material inte gör speciellt mycket skada på havets botten. Radioaktivt material från kärnkraftverk är omarbetat till en keramisk form som gör att det absolut inte alls löser sig i vatten.

Vatten blir alltså inte mer radioaktivt än ämnena det innehåller.

Radioaktivitet bildar pölar av självlysande gegga!
Radioaktivitet bildar inte pölar av självlysande gegga.

Tjernobyl är en radioaktiv öken!
Området kring Tjernobylverket är fantastisk plats. Naturen har tagit över den staden och det växer träd, buskar och gräs överallt, till och med inuti husen. På få ställen i Europa finns det så mycket varg som här. Det går dock inte att bo där. Några få har valt att bo kvar i omgivningarna, men de är dumdristiga; det finns platser som är mycket radioaktiva. Det finns radioaktivt material kvar i markerna i form av stoft från explosionen. Förutom i själva reaktor 4 är det farligast att vistas i husen i staden Pripjat, eftersom det radioaktiva materialet har en tendens att stanna där. Bilder från staden är dock spöklika och sorgliga, då det är ett samhälle som övergetts i all hast. Snart kommer naturen att ha tagit över helt och hållet. Redan nu har träd börjat växa inuti husen, vilket gör att de kommer att störta samman.

Tjernobylolyckan var alltså en humanitär katastrof, inte en ekologisk. En del av det radioaktiva materialet kommer att ha "svalnat" efter 30 år, annat efter 300 år. Det kommer dessutom att sippra djupare ner i marken, tills det nått så djupt att det inte längre är skadligt. Det kommer dock finnas radioaktivt material kvar på ytan, vilket gör att det förmodligen kommer att ta 300 år innan man kan göra en ordentlig sanering av området och möjligtvis bebygga igen.

Radioaktivitet orsakar genskador!
Detta är en grov förenkling. Det är som att säga att "lägenhetsbränder orsakar skador på gardinen i mitt sovrum". Radioaktivitet orsakar en rad skador på människor. De första symptomen är brännskador vid kraftiga stråldoser. Strålningen attackerar mycket riktigt cellerna och arvsmassan, men generna är bara en mycket liten del av arvsmassan. Resten av DNAt kallas skräp-DNA men antagligen är det allt annat än skräp det handlar om. För närvarande är större delen av detta DNAs funktioner okända. Vad vi kan konstatera är att de skador som uppstår på DNA-molekylerna oftast snabbt repareras av kroppen. Detta är något som ständigt uppstår på grund av strålning (även solstrålning), kontakt med farligt material (till exempel bensin) och som en naturlig följd av alltings kaotiska struktur. Cellen är alltså extremt bra på att reparera skador på DNAt. De celler som är förstörda bortom reparation attackeras av kroppens immunförsvar och ersätts med nya. Strålsjuka inträffar när för många celler dött för snabbt. Man drabbas då av illamående, kräkningar, blödningar och till slut, om det går riktigt illa, döden. Ofta är detta en långsam och utdragen process. Det kända fallet med spionen Alexander Litvinenko är ett exempel på strålsjuka. Han förgiftades med radioaktivt material.

Radioaktivitet orsakar alltså mängder av skador och de flesta kan kroppen utan problem reparera.

Radioaktivitet orsakar mutationer!
Radioaktivitet kan som sagt orsaka skador på arvsmassan vilket kan resultera i mutationer. En del repareras av kroppen, andra är irrepabla. Om den muterade cellen överlever och fortfarande kan dela sig, kan den bilda cancer eller andra sjukdomar. Det kommer dock inte att växa ut en tredje arm på människor som utsatts för radioaktivitet.

Om könsceller muteras, kan barn födas med kraftiga mutationer. Oftast resulterar dessa i missfall, då kroppen själv känner av att något är fel. Det händer dock att barn föds med allvarliga mutationer på grund av strålning. Jag tänker inte gå in närmare på biologin här, eftersom jag inte kan några detaljer.

Mutationer i form av superstyrka eller röntgensyn är så fantastiskt osannolikt att vi får vända oss till Douglas Adams om det någonsin ska kunna inträffa.

Kärnkraft är den farligaste metoden för elproduktion!
Det beror på hur man ser det. Historiskt är det dock inte så. Dammar är betydligt farligare. När Banquiaodammen brast i Kina 1975 dog tiotusentals i flodvågen som följde och hundratusentals i hungerkatastrofen som drabbade området tiden efter. Detta är fler än som någonsin dött i kärnkraftsolyckor. En damm är en väldigt känslig konstruktion och om en sådan brister, får det ofta enorma konsekvenser. Likaså är oljekraftverk mycket farliga, på grund av explosionsrisken. Jag känner inte till huruvida något kemiskt kraftverk exploderat, men däremot har det inträffat flera olyckor då rymdraketer havererat, bland annat en i Kina som utplånade en hel stad. Dessa raketer drivs huvudsakligen av fotogen och flytande syre, en vansinnigt explosiv kombination. Däremot finns ju alltid risken för oljespill, som den senaste i Nordsjön. Förhoppningsvis kan man dock sanera detta.

Däremot är det helt klart att kärnbränslets och -avfallets potential för förstörelse är extremt hög. Får illasinnade tag på kärnbränsle eller avfall, kan de konstruera en smutsig bomb, dvs en vanlig bomb som när den exploderar sprider radioaktivt material, varpå följderna skulle bli ungefär som Tjernobylolyckan. Detoneras en sådan i en storstad är katastrofen ett faktum. Huruvida det finns privata organisationer som själva skulle kunna konstruera ett kärnvapen tänker jag inte uttala mig om, för det vet jag inte. Kärnvapen är djäkligt invecklade maskiner som kräver extremt stor precision och en hel del mycket radioaktivt material som uran eller plutonium. Kanske skulle finns det sådana möjligheter.

De smutsiga bomberna är dock den största risken. I den brasilianska staden Goiânia hamnade en liten mängd cesium från ett övergivet sjukhus på avvägar. Materialet var självlysande blått så människor använde det för att måla i hemmen och på sina kroppar, varpå flera dog och många skadades. Flera hem fick rivas efter att de kontaminerats. Och detta var bara en liten, liten mängd som spreds av en olyckshändelse. Jag vågar knappt tänka på följderna om en större mängd ännu radioaktivare material skulle spridas av en explosion i till exempel New York. Brr.

Kärnkraften är alltså farlig och dess potential för ödeläggelse är stor. Det är dock även kemiska kraftverk och framför allt hydrologiska som baseras på stora dammar. Det är även betydligt enklare att spränga en damm eller få tag på mycket bensin än vad det är att sprida radioaktivt material.

---
Andra bloggar om: kärnkraft, oskarshamn, myter, radioaktivitet, tjernobyl

det svenska stormaktskomplexet

2008-05-22T15:10:00.008+01:00

"Du tronar på minnen från fornstora dar, / då ärat ditt namn flög över jorden". Så brölas det inför alla sommarlov och fotbollsmatcher men sällan tar vi oss tid att fundera över vad orden egentligen betyder. Var det en stormakt vi var, och var vi kända över hela jorden? Och var det en stormakt som Storbritannien är en stormakt eller var det något annat? Och även om det var en stormakt, var det något positivt egentligen?

Anledningen till att jag funderat över detta var hur jag och mina klasskamrater reagerade på lektionerna i svensk 1600-talshistoria. Av någon anledning blev vi väldigt emotionella och okritiska. Istället för att observera fakta, fylldes rummet av diskussioner om hur tuffa karolinersoldaterna var, vilka erövringar de gjorde och hur stor makt Sverige hade. Det slog mig att detta är både ovetenskapligt och lite farligt. Nationell stolthet i all ära men när den fräter på objektiviteten, är det dags att tänka om.

I själva verket blev Sverige snabbt efter reformationen på 1500-talet ett mycket fundamentalistiskt land. Den nya protestantiska kyrkan var inte alls någon mer frihetlig eller mjuk filosofi. Det blev snarare en skärpning av attityder på många sätt. Speciellt i Sverige, där kungen snabbt skaffade sig makt över kyrkan och kunde använda den som både propagandaapparat och som juridisk institution. 1608 skapades en ny landslag som hade Mose lag som tillägg. Enligt denna lag kunde man till exempel bli avrättad för äktenskapsbrott. Det är över huvud taget en av de hårdaste morallagarna någonsin.

Med dessa premisser gav man sig på 1600-talet i kast med den europeiska politiken. Att gå in på detaljer här skulle bara bli tråkigt men vi kan för enkelhetens skull konstatera att det under det 30-åriga kriget uppstod ett maktvakuum mellan stormakterna Storbritannien, Frankrike och kejsaren. De tyska staterna var vid denna tid inte något enat land, men ändå en ekonomisk maktfaktor.

Maktvakuumet fylldes först av Danmark men på 1630-talet kunde Sverige ta över. Sverige bestod vid den här tiden av Sverige utom Skåne, Halland och Blekinge, Finland samt delar av Baltikum. När Sverige ingrep i 30-åriga kriget förvandlades det redan förvirrade läget till ett totalt kaos. Snart handlade det inte längre om att vinna territorier, utan om att kriga för att få möjlighet att plundra för att finansiera fortsatta fälttåg. Studerar man trupprörelserna vid denna tid inser man snabbt hur vansinnigt kriget var. Det har i litteraturen beskrivits som "det självspelande pianot". Sverige slogs inte bara av ekonomiska skäl utan ville även agera mot katolicismen. För många var det faktiskt ett religiöst, heligt krig. Man får inte heller glömma att Sverige vid denna tid var en furstestat med en enväldig kung som i princip bestämde allting själv. När man skrev "Hans majestät konungens myntverk", menade man verkligen att myntverket tillhörde hans majestät konungen

Genom att manipulera och sluta allianser med de olika europeiska makterna lyckades Sverige med list vinna en hel del inflytande och får anses vara en av de stora vinnarna vid Westfaliska freden 1648. De tyska staterna låg nu till stora delar i ruiner. Det går fortfarande att se spåren av det 30-åriga kriget i den tyska demografin.

Var det då den överlägsna svenska vapenmakten som gjorde landet framgångsrikt? Knappast! Det var snarare ledarnas politiska skicklighet och förmågan att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Sverige var nämligen ett ekonomiskt, teknologiskt och demografiskt efterblivet bondeland och skulle till exempel inte ha en chans mot länder som Frankrike eller Storbritannien. Och när Sverige blev för mäktigt, såg också dessa länder till att ta ner oss på jorden, varpå de flesta europeiska erövringarna fråntogs oss.

En bidragande orsak till Sveriges fall måste ju också vara Karl XII och hans otroliga klumpighet och diplomatiska okunnighet. Hur nationalister idag kan dyrka denna brutala sälle är för mig obegripligt. Det var ju han som såg till att nästan alla de territorier som vunnits i 30-åriga kriget förlorades. Istället för att ägna sig åt realpolitik och diplomati, snurrade han runt i Europa och Ryssland på en mängd meningslösa fälttåg som varken var ekonomiskt eller militärt nödvändiga.

Den svenska stormaktstiden var alltså en period av religiös fanatism, storhetsvansinne och ekonomiska luftslott som omöjligt kunde upprätthållas i längden. De vanns genom list, inte vapenmakt och förlorades på grund av ledarnas diplomatiska brister.

När man jämför dessa ynkligt få decennier av "stormakt" med riktiga stormakter som USA, Ryssland, Storbritannien och framför allt Kina som varit en stormakt i flera tusen år, inser man hur futtigt det är. Ändå ligger denna stormaktstid med dess kristna moralsystem och lurar i alla landets handlingar. Visserligen är vi idag knappast intresserade av att försöka skaffa europeiska territorier, men Sverige anser sig ändå vara någon sort moralisk högborg i världen. Ett föredöme, med den bästa miljöpolitiken, rättvisaste sociala normerna och den mest demokratiska konstitutionen. I själva verket är vi riktiga miljöbovar, eftersom vi dels lägger vår smutsigaste produktion i tredje världen och dels förlitar oss på biltrafiken. Vi har ingen riktig konstitution. Grundlagarna är fulla av specialfall och yttrandefriheten inskränks gång efter varannan då det folk verkar tro att det är en mänsklig rättighet att slippa bli förolämpad. Möjligtvis kan vi vara stolta över vårt socialförsäkringssystem, även om det också har ruttnat inifrån.

Stormaktskomplexet verkar ha skapat ett mindervärdskomplex i den svenska folksjälen. Då vi fortfarande på många sätt ligger efter ekonomiskt, verka vi känna oss tvungna att kompensera detta genom en slags moralisk kolonialism. Vår BNP per capita släpar till exempel efter i den industrialiserade världen (även om det inte är det enda sättet att mäta ekonomisk utveckling på), samtidigt som vi försöker etablera oss som en miljö- och rättvisekämpe i världen. Trots det misslyckas vi gång på gång med detta. Vi har inte lyckats göra någon större skillnad i till exempel Västsaharakonflikten och vårt biståndsarbete blir allt mer tvivelaktigt. Japans bidrag i den internationella miljörörelsen är enormt mycket större än Sveriges. Vi snackar mycket och klappar oss själva på röven men det blir väldigt lite gjort.

Är det inte dags att sluta babbla dessa tomma ord snart? Är det inte dags att ta tag i vår demokrati, släppa vårt gamla lutheranska moralsystem och vårt stormaktskomplex? Är det inte dags att upphöra med vår isolationspolitik och istället bli en del av världssamfundet? Är det inte dags att ta vårt ansvar och reagera mot orättvisor som behandlingen av Västsahara och sättet svenska företag skott sig på tredje världen? Framför allt; är det inte dags att ge upp vår fixering vid säkerhet och göra yttrandefriheten total?

---
Andra bloggar om: historia, karolinerna, krig, moral, religion, stormaktstiden, yttrandefrihet

parasiter och domptörer

2008-05-20T09:10:00.008+01:00

Även om den institutionaliserade socialismen är sjuk och smutsig, är Kampen i allra högsta grad aktuell. Strejkbryteri har jag mycket svårt att acceptera. Medan kollegor och kamrater kämpar delvis för deras skull, och försöker dessa asgamar roffa åt sig smulorna. Vad tänker de på? Är de så lättpåverkade att de gått på snacket om att strejkare "bara gnäller"? Att sjuksköterskor ska "ta sitt ansvar"?

En sjuksköterska har inget moraliskt ansvar att arbeta. En sjuksköterska inte ett större ansvar att arbeta än vad en butiksinnehavare har ansvar att hålla sin butik öppet. Och argumentet att om de är missnöjda borde de inte ha blivit sjuksköterskor, eller att de borde byta yrke är verkligen dumt. Om butiksinnehavaren är missnöjd med sin affär, slår han då omedelbart igen den? Nej, han försöker förändra förutsättningarna genom att förhandla med leverantörer. Det är det sjuksköterskorna sysslar med nu.

Att sedan arbetsgivaren är en tragisk spillra (eller spillning) av ett århundrade av "socialdemokratisk" (läs: folkhemsrepublikansk) politik som saknar grepp om den verklighet de lever i är sedan en annan sak. De försöker piska fackförbunden tillbaka in i leden genom att skapa osämja och misstro sjuksköterskorna emellan. Det enda sättet att stå emot är vara enade och inte låta sig mutas. Jag hoppas även de oorganiserade har förstått detta.

---
Andra bloggar om: sjuksköterskor, strejk, strejkbrytare, socialdemokrati, staten, landstinget, facket

socialismen är sjuk

2008-05-19T11:09:00.007+01:00

Jag har funderat på det här inlägget ett tag men har inte kommit fram till något bra sätt att presentera det på. Det är helt enkelt för stort och jag vet inte vart jag ska börja. Jag får begränsa mig. Bakgrunden är att jag i hela mitt liv definierat mig som socialist. Det är inte så mycket ett medvetet val som ett nedärvt. Min äldsta storebror är radikal socialist. Mina föräldrar har någon sorts mellanmjölksvenskt rättviseideal inbakat i en halvradikal socialdemokratisk anda som de uppfostrat mig i. Jag tänker inte gå in på dem här. De gjorde så gott de kunde, och jag tycker de var fina på sitt sätt.

Problemet är att jag aldrig kunnat engagera mig i denna socialism jag hela tiden gått och trott att jag anammar. Det är helt enkelt mycket som inte stämmer med den. För att ta ett exempel, så är det det här med överstatlighet. Att som medborgare (läs: undersåte) behöva skicka en ansökan till en eller annan myndighet så fort något större än inköp av dagligvaror ska göras. Ta den här artikeln i Kvällsposten som exempel. Mor och far står där med mössan i hand och frågar om de får döpa sin son till ett visst namn. "NEJ", säger storebror - inte personligen, nej då, utan han skickar tillbaka ett stämplat formulär. AVSLAG!

Lagstiftningsivern är en annan sak som är helt vansinnig. Det är ju verkligen ett exempel på ett system som inte visat sig fungera, trots att man försökt i flera tusen år. Människor blir inte tryggare, lyckligare eller i mindre grad brottslingar av att lagstifta till höger och vänster. Snarare är det ju så att ännu fler handlingar blir olagliga, varpå människor i högre grad stängs ute ur samhället och förvandlas till cyniska egoister som inte tillför något till samhället. Ett uppenbart exempel är ju narkotika. Personligen använder jag inga droger förutom kaffe (efter att till slut gjort mig av med nikotindjävulen) men är det verkligen så djäkla noga om folk vill ta sig en jolle på fredagen? Är det värre än att dra sig en sexpack öl? Knappast! All statistik visar att alkohol är den drog som ställer till med mest skada i samhället, och det är nästan inte accepterat att INTE använda den. Och tyngre droger än marijuana? Tja, vem kan hindra någon att skada sig själv? Varför ska vi hindra någon att skada sig själv? Är inte det var och ens ensak vad denne vill göra med sin kropp? Om narkotika inte vore olagligt, skulle det inte vara så förbannat dyrt, vilket ju är orsaken till att narkomaner nästan alltid är brottslingar och skadar andra. Det är en grundläggande rättighet att få slösa bort sitt liv till ingenting. Det gör de flesta i alla fall, och de flesta har någon last, må det vara knark, sprit, godis eller oskyddat samlag med främlingar

Till sist det som stör mig mest; socialismens inställning till yttrandefrihet. "Det är klart vi ska ha yttrandefrihet!" säger socialisten. "Vi socialister måste ju få yttra oss!"
Japp, de som yttrar de rätta sakerna är det inget snack om saken; de har full frihet att yttra sig. De som yttrar obekväma saker kan tolereras men det blir gärna debatt, personangrepp och offentliga yttranden från myndighetspersoner som önskar de hade större befogenheter. Sen har vi de som är riktigt avskyvärda. Nazisterna. Anarkisterna. De drogliberala. Blogge tar även upp pedofilerna i sitt blogginlägg där han skriver om något som är ytterligt otäckt; att bloggare bör skaffa utgivningsbevis för att slippa bli kontrollerade. Jag tänker inte ta med pedofilerna i mitt resonemang. Det är för svårt och jag redan tillräckligt förvirrad. Men alltså, utgivningsbevis för 2000 spänn för att inte bli förföljd av myndigheter som masturberat för mycket till lagtexter? Vad i helvete är det? Ytterligare ett tillfälle där man ska stå med mössan i hand och be om sådant som är en grundläggande rättighet. Jag har till exempel inte råd att hosta upp 2000 spänn från ingenstans. Är det bara de rika som har yttrandefrihet? Och vem ska skyddas? Svenskarna från elaka muslimer? Muslimer från elaka svenskar? Bögar från homofober? Vem är det som säger att alla dessa människor vill bli skyddade från förolämpningar? Och även om de vill det, varför ska just DE bli skyddade? Varför inte skridskoåkare eller blondiner? Och vem bestämmer vem som ska skyddas mot dessa ondskefulla yttranden? Myndigheterna? Vem har gett dem makten över ordet?

Vad är då en "myndighet"? Oftast beskrivs de som organismer som svävar runt där ute och liksom har rätt att göra en massa saker. Faktum är att myndigheter är människor. Jo, faktiskt. Det är människor som anställts av andra myndigheter (som ju också är människor) att ha kontrollen över först och främst våldsutövandet i samhället. Klockan 17:00 kan dessa människor stämpla ut, åka hem och bete sig som alla andra. Om någon i frågasätter, kan de bara säga att de bara gör sitt jobb.

Jag frågar igen: vem har gett myndigheterna makten att ta alla dessa helt odemokratiska beslut? Det är förstås vi, allihop. Vi har placerat våldsutövandet i deras händer för att skydda oss, så att vi kan fortsätta med vårt dagliga liv och slippa oroa oss för att någon ska bryta sig in i vårt hus eller våldta och mörda våra döttrar. Hur har det fungerat? Jag tror ingen kan säga att det fungerat speciellt bra. Det bara bryts in i fler och fler hus och fler och fler döttrar mördas och våldtas.

Än mer deprimerande är det att läsa tidningar som Ordfront, där allvarliga problem förvanskas och blir till politiska slagträn. Ta klimatfrågan som exempel. Detta har Ordfronts skribenter tagit till sig och gjort till en klassfråga. Är de vetenskapsmän? NEJ. De är författare och journalister. Ändå kan de med gott samvete peka på kapitalismen och hävda att det är deras fel, japp, alla klimathot är kapitalisternas och de borgeligas fel. Som om det är kapitalismen och borgeligheten som haft makten i Sverige det senaste århundradet. Och vilka argument de använder; de ska lagstifta mot klimathotet, och de ska få kapitalisterna att skämmas tills de slutar hota klimatet så mycket. Patetiskt.

Är detta verkligen socialism? Var detta verkligen vad Marx och Engels tänkte med sina idéer? Är detta förbunds- och kontrollsamhälle vad arvet från upplysningsfilosoferna borde ha gett oss? Eller är det något annat? Efter att ha läst historia ser jag tydligt hur vårt arv från envåldstiden och vår religiösa fanatism har satt sina spår i vårt tänkande. Även om religionen försvunnit, så hänger dess inskränkta moralvärld kvar. Men nog raljerat för denna gång; jag sparar arvet från stormaktstiden till en annan kväll.

Andra bloggar om: socialism, socialdemokrati, yttrandefrihet, utgivningsbevis, ordfront, lagstiftning, staten, överstatlighet, liberalism

Jag har placerat min blogg i
Örebro på bloggkartan.se

ny design

2008-05-18T19:52:00.001+01:00

Hell yeah.

man eller pojke?

2008-05-16T20:41:00.003+01:00

Fullt upptagen med uppsatsen. Men en reflektion:

Ur Kvällsposten den 16 maj 2008: "En 18-årig man häktades på fredagen av Växjö tingsrätt misstänkt för att ha våldtagit en 14-årig flicka". Ur Aftonbladet den 2 februari 2008: "[den 17-årige] Pojken var med då pappan [...]".

En 18-åring är man då han våldtar, och en 17-åring är pojke då han skottskadats. Säger det bara KLICK! när vi fyller 18, och så blir vi män? Visserligen är det olika medier och händelser men jag tycker ändå det illustrerar hur media vinklar saker och ting när de vill. Det finns säkert bättre exempel men jag har inte tid.

Aftonbladet
Kvällsposten

---
Andra bloggar om: man, pojke, rödeby, våldtäktsman, media, aftonbladet, kvällsposten, expressen

mer morfin, fröken!

2008-05-14T23:48:00.004+01:00

Idag har det varit en riktigt bra dag. Ett utmärkt seminarium följt av en väldigt positiv träff med min handledare som gav en massa beröm åt min uppsats. Snart är den klar. Så djävla skönt!

Både uppsatsen och seminariet fick mig att tänka på sjuksköterskorna. Min uppsats handlar om arbetarrörelsen på det tidiga 1900-talet och seminariet om folkrörelser i stort. Det är verkligen skillnad i synen på fackliga rörelser, alltså. Visserligen var sjuksköterskor vid början på 1900-talet förbjudna att strejka men ändå. Storstrejken 1909 var liksom en enorm konflikt. Frågan är om det ens vore möjligt med en sådan strejk idag.

Trollharen frågar sig om vården behövs, om det nu är så värdelösa yrken att de som arbetar inom den inte ska tjäna ordentligt med pengar. Det tycker jag är klockrent.

Det finns en bild av sjuksköterskor som någon slags Florence Nightningale-figurer som har som sitt livs kall att hjälpa de unga männen som kommer hem från fronten. Eller som blonda, kurviga bimbos balanserandes fat med droger (eller gift) som i Kill Bill. Kanske som visa gummor som ska kunna en massa saker och få betalt i fårhudar.

I själva verket är sjuksköterskor högutbildade, professionella människor. De arbetar hårt och gör ett jobb som är en grundpelare i samhället. Det spelar ingen roll om du är kommunist eller moderat, arbetare eller direktör; om du blir sjuk så behöver du vård och behöver du vård kommer större delen av den vården att utföras av en sjuksköterska.

Varför förtjänar inte dessa människor som dagligen räddar liv, gör liv mer drägligare, botar sjukdomar och lindrar smärta en ordentlig lön? Varför måste de gå ut i strejk och visa vad som skulle hända om de inte fanns - är inte det uppenbart?

---
Andra bloggar om: konflikt, morfin, sjuksköterskor, strejk, facket

pojken från Rödeby

2008-05-14T12:38:00.012+01:00

Jag har inte skrivit något på ett tag. Skolan har tagit massor av tid och det har inte känts kul. Domen i Rödeby och diskussionen som följde gör dock att jag måste bryta min tystnad.

Jag växte upp i Rödeby. Eller rättare sagt, vi flyttade dit när jag var 9. Byn jag bodde i ligger ca 1.5 mil från Rödeby och heter Fjärdsjömåla. Jag minns min första busstur till skolan. Jag kände inte till hur något såg ut så jag frågade en annan unge om vi var framme i Fjärdsjömåla ännu. Han skrattade högt och elakt och härmade min dialekt som skiljde sig lite, lite, eftersom jag var från Ronneby och byn låg i Karlskrona; "e vi fjamme i Fjädsömåla ännu e vi fjamme i Fjädsömåla ännu!".

Det fanns vid denna tid ett låg- och mellanstadium i en så kallad B-skola utanför byn, Flymenskolan. Det är en skola med väldigt få elever. När jag gick där var vi inte mer än 20-30 elever. Det gick bara ytterligare en grabb i min årskurs. Vissa ämnen kunde inte B-skolan erbjuda, som slöjd och teknik. Dessa fick vi åka till Rödebyskolan för att läsa. Dessa resor lärde vi oss snabbt att frukta. Även de tuffaste eleverna i Flymenskolan blev hånade. När vi gick genom korridorerna skrek folk efter oss; "Flymenbarn! Flymenbarn! Ni är CP!"

En gång blev jag spottad i ansiktet av någon jag aldrig sett förut. Detta enbart för att vi inte gick i samma skola. Jag förstod att den småskaliga mobbingen i Flymenskolan var en reaktion på hur de blev behandlade i Rödeby.

Detta är dock ingenting jämfört med högstadietiden. Vid denna tidpunkt i mitt liv hade saker och ting börjat gå snett. Vår familj höll på att krackelera och jag hade stora problem att skaffa vänner. Jag var mentalt svag och överviktig, men väldigt intelligent. Högstadiet skulle utveckla sig till ett rent helvete.

Rödebyskolan är stor. På min tid gick där över 1400 elever. Rödeby är en liten ort men skolan tog emot elever från hela norra Karlskrona kommun. Eftersom årskurserna från Flymen var så små blev vi utplacerade i klasser från andra delar av kommunen. Jag kände ingen alls och den andra killen från Flymenskolan var jag inte speciellt god vän med. Det gick snett redan från första dagen. Jag minns den första incidenten. Jag bad frågade en klasskamrat om jag kunde få låna en penna. Han bara hånlog till svar. Han och hans gelikar bestämde sig för att jag "skulle ha det", som jag har för mig att de uttryckte det. De menade att jag var "kaxig". Jag var "fet" (fast ledaren för mobbarna var fetare). Det började verbalt men snart blev det fysiskt. De slog mig på armar och rygg, för att inte lämna blåmärken. De stal mina nycklar och slänge upp dem i ventilationen. De låste mig ute från omklädningsrummet naken. De spottade på mig, hoppade på mig, stängde in mig på toaletter, tryckte ner mitt ansikte i papperskorgar, höll mitt huvud under vatten. De gjorde precis vad de ville.

Det gjordes från vuxensidan ett försök att stoppa det hela. Jag tror det var i slutet av åttan. Det gick till så att två lärare höll ett tal inför alla där de sade att "ni får sluta vara elaka mot Anders". Jag behöver väl knappast säga att ingen slutade vara elak mot Anders. Den enda skillnaden blev att de som inte varit mobbat tidigare, nu började frysa ut mig totalt. Förutom detta hopplöst tafatta försök, gjordes ingenting. Många lärare reagerade, visst. Det var "förskräckligt". Men ingen gjorde något. Ingen orkade engagera sig.

Jag var svag. Jag vet det. Jag var svag innan och det tog inte mer än en termin för dem att bryta ner mig totalt. Jag kunde ha stått upp mot dem men jag var som en hunsad hund, strykrädd och undergiven. Istället försökte jag få dem att tycka om mig genom att spela clown. Jag lärde mig göra roliga ljud och utnyttjade min övervikt för att få dem att skratta. Fast mest av allt höll jag mig undan.

Jag var inte ensam. Alla som var lite annorlunda blev utsatta för samma sak; punkare, överviktiga, folk med olika fysiska och mentala hinder. Det var en del av kulturen på Rödebyskolan. Alla vuxna blundade för det, och vad jag har läst i tidningarna gör de det ännu. Varför? För att de är överarbetade, oengagerade, lata och utbrända. Och man bör ju komma ihåg att det inte krävs några speciella emotionella egenskaper för att arbeta inom skolan. Många brydde sig helt enkelt inte. Många verkar anse att det är en del av livet, en del av att vara ung. Kanske tror de att darwinism kan appliceras på skolan - att den starke överlever och allt det där. Fast tyvärr har de missuppfattat darwinismen. "Survival of the fittest" betyder inte "den starkes överlevnad" utan "den mest anpassades överlevnad". Att förtrycka och bespotta allt som är annorlunda är inte speciellt välanpassat, det är ett sätt att undvika att behöva anpassa sig, att behöva förstå.

Så, om de hade gjort detta mot mig i mitt hem och om min pappa hade haft ett hagelgevär, tycker jag att han skulle ha skjutit?

NEJ.

Jag är emot dödsstraff. Våld i självförsvar ska ske med måttliga medel. Ingen har rätt att ta lagen i egna händer och skjuta omkring sig. Inte heller tänker jag gå med på skitungarnas tapphänta, korkade, menlösa föräldrar som vägrar förstå vilket helvete deras barn orskakade dessa människor. Å andra sidan går det knappast att sätta sig in i den smärtan det innebär att förlora ett älskat barn, vilket rötägg detta barn än var.

Jag kan förstå 50-åringens agerande. han var svag och tappade kontrollen och sköt. Det var fel. Han borde inte ha gjort det. Han gjorde det ändå. Han får leva med det i resten av sitt liv. Det går knappast att sätta sig in i hans smärta heller. Om han ska ha något straff är upp till tingsrätten och psykologerna att bedöma. Jag tycker inte det är så viktigt med straff. Förändring är mycket viktigare.

Vad Blogge och så många andra inte verkar förstå i sin blodtörst är att även dessa skitungar var människor. Även de hade rättigheter. En sådan rättighet är att få sin sak prövad i domstol. De hade rättigheten att erbjudas möjlighet att förändra sitt beteende.

Det var nog oundvikligt, det som hände. Jag tänker här i stora bokstäver skriva vem som har skulden:

PERSONALEN PÅ RÖDEBYSKOLAN.
FÖRÄLDRARNA.
DE SOCIALA MYNDIGHETERNA.

Det är ert fel. Ni skulle ha tagit ert ansvar och ingripit i den mobbingkultur som råder på Rödebyskolan. Denna kultur består av våld och förtryck. Ni har misslyckats i ert arbete. Ni borde ha lärt eleverna vad respekt är. Ni borde ha lärt dem att det inte är nödvändigt att alla människor ser exakt likadana ut eller har samma talanger och svagheter. Ni borde ha lärt dem att det inte är nödvändigt att trampa och spotta på medmänniskor för att lyckas som person. Ni borde ha ingripit i en destruktiv och vidrig machokultur där våld har blivit vardag.

Detta är saker ni får leva med. Jag hoppas ni vet det, innerst inne.

---
Andra bloggar om: mobbing, rödeby, dödsskjutningen, självförsvar, våld, barndomen

allt

2007-10-06T21:12:00.001+01:00

Jag färdas.

Benen arbetar autonomt, som pistonger fast tyst och smidigt och biologiskt.
Det är kväll.

Kring mig; kall höstluft, dimma. Till vänster funktionella byggnader, till höger mörk skog. Överallt dimma, kall höstluft och allt, allt, allt.
Rakt framför mig; mönster kastat av cykellampan lyser upp fuktig asfalt och höstlöv. Inget ljus faller på mörk skog till höger eller funktionella byggnader till vänster men kall, dimmig höstluft upplyses av lampans sken och skapar suddighet.

Dynamon surrar rytmiskt.

Bakom mig; en moped dyker upp från ingenstans, kommer närmre och närmre och VROOOM! surrar förbi. Försvinner runt ett hörn.
Benen fortsätter arbeta; oupphörligt, utan att klaga.

Det knastrar när cykelhjulens mjuka gummi möter gruset på vägen.

En skarp högersväng; vid sidan av vägen ett stort buskage vars löv är gula, orangea, bruna och exploderar i färger när cykellyktans sken lyser upp den. Universum och jag roterar runt det gula och det orangea och det bruna tills svängen tar slut och vi slutar rotera runt busken som blir kvar där bakom.

Jag lämar det upplysta området.
Mörker.
Magiskt.
Molmar i mull.
Dwalm.
Otydliga figurer ute i höstnatten, flyger förbi till vänster och höger. Dimma och mörker skapar tveksamhet och mystik och inget är nödvändigtvis vad jag vet att det borde vara.
En brevlåda... Eller?
En soptunna... Eller?
Ett hus... Eller?
Oknytt, troll och urtidsmonster?

Skog. Himlen är inte svart. Den är röd av den avlägsna stadens ljus. Fallande, knallgula höstlöv fyller mig med vanilj och kanel och värme. Allt är där ute. Väntar på mig. Väntar på dig!

Dyker in i ljuset igen. Varannan lampa är en illrödbrun halogenlampa, varannan vanlig blåvit. Lamporna svischar förbi. De ger egentligen inte ifrån sig något ljud men ändå är det precis vad de gör. Svisch, svisch, svisch. Ljuset skapar ljud i mig i mörkret.

Snart hemma.
Funktionella hus. Välplanerade cykelvägar. Parkeringsplatser. Lekparker. Tvättstugor. Förråd. Värme. Choklad. Famn. Hud. Kattpäls. Kärlek. Gemenskap.

Bortom nuet väntar allt, allt, allt.

---
Andra bloggar om: cykel, höst, mörker, poesi, prosadikt, tankar

Den här bloggen finns i Örebro.

svealand; lätt kuling; håll i dig eller dö

2007-10-04T23:14:00.000+01:00

Jag står mitt i livet. En kall vind river och sliter i mig och i allt. Livet blåser förbi runt omkring mig. Människor jag en gång kände, tyckte om, kunde skratta med, prata med i timmar är plötsligt totalt främmande och avlägsna; inte bara fysiskt utan... Tja, totalt. Det är som om vi lever i fundamentalt annorlunda universum, vars naturlagar inte är överenstämmande. Vår kompatibilitet har blåst bort. Vi kan liksom inte existera i varandras världar, för skillnaden i energierna som håller samman molekyler är så stor att vi skulle förångas och blåsa bort. I vinden.

Vinden blåser hårdare och hårdare och snabbare och snabbare. Jag griper efter saker och försöker hålla dem kvar men jag är trött och oengagerad och disträ så jag missar och de blåser förbi. De får det bättre där de hamnar. De hamnar där tillsammans.

Självklart växer människor isär. Det händer hela tiden. Människor är löst sammanbundna i gigantiska system av relationer. De har egna liv som korsas med andra människors liv och bildar nya liv och nya relationer och systemen förändras, bubblar, sjuder och tre komponenter som nyss var tätt sammanbundna befinner sig plötsligt på helt olika platser. Det är ledsamt i alla fall.

Jag har just kollat igenom en amerikansk ungdoms-TV-serie från tidigt 90-tal. Den var bra. Men den tog slut. Det känns som om jag kastat bort större delen av mitt liv på att vara rädd och trött och disträ. Till vilken nytta?

Panik och ångest har varit senaste tidens slagord. Jag insåg för några månader sedan att jag kommer att dö. Att The Big Unknown väntar bakom hörnet. Det gör mig helt vansinnigt livrädd. Fast jag har väl accepterat det nu. Men det gör ont, så som tiden går, blåser förbi.

Fast...

Jag förstår inte varför, men någon står hela tiden där vid min sida, håller min kalla hand i sin varma och en lykta i andra handen och ler sådär obesvärat för hon har inga problem med vinden utan leder oss hem till vårt hem, med en upplyst skylt ovanför dörren som det står "HEM - DÄR DU ÄR TRYGG" på. Hon tror stjärnor orsakar strömavbrott och att om man skriver ovanför linjen betyder det att man är fantasifull. Jag tror hon har rätt. Jag försöker frenetiskt att skriva ovanför linjen, för det är verkligen mitt enda hopp; att min kvalitén på fantasi är tillräckligt hög för att jag ska kunna bli en författare. Inte bara står hon där, ignorerar vinden, håller min hand, lyser upp vår väg och ler, utan hon menar det också. Hon tror verkligen på mig. Det är rätt bisarrt.

---
Andra bloggar om: dödsångest, kärlek, nostalgi, tid, åldrande

7 tecken på att det är dags att säga upp sig

2007-08-02T14:15:00.000+01:00

ETT.
Reaktionen på ditt "hej" när du kommer till jobbet på morgonen är tryckande tystnad.

TVÅ.
När dina kollegor kommer en timme för sent till jobbet, reagerar övriga medarbetare med fnitter och förstående kommentarer. När du är sju minuter försenad, blir det en lång diskussion.

TRE.
Medarbetare ständigt ställer små sociala frågor ("vad ska du göra i helgen?", "vad ska du bli?") med falska leenden och stirrar tomt på dig när du svarar. Att de egentligen inte lyssnar på svaret blir uppenbart då de ställer samma fråga några timmar senare.

FYRA.
Väldigt små misstag du gör framställs som väldigt stora och genererar långa diskussioner med nedlåtande kommentarer som "du kanske skulle skriva upp detta så du kommer ihåg det, vi har ju sagt detta till dig förut på utbildningen". Väldigt stora misstag som samma person gör, genererar ingen diskussion alls, inte ens en tillsägning.

FEM.
Du måste svälja en stor klump ångest som smakar som gamla spyor varje morgon innan du cyklar till jobbet.

SEX.
Medarbetare skäller på dig för att du haft bananskal i papperskorgen såpass länge att "det bildats flugor", när bananskalet i själva verket bara legat där i några timmar.

SJU.
När du ständigt kommer till den generande insikten att skillnaden mellan dig och dina medarbetare inte är så social eller intellektuell utan snarare evolutionär.

---
Andra bloggar om: arbetskamrater, arbetsplats, elakt, företag, ilska, kollegor, personligt, trött

rules for the corporate bureaucrat

2007-07-30T11:09:00.000+01:00

There are RULES every fledgeling corporate bureaucrat must recognize and obey. The RULES are never spoken of (see the FIGHT CLUB RULE, which is hereby broken), yet every youngster with a steaming fresh economics degree looking for a position in any corporation are expected to know them by heart, by genetics, as must anyone with a high school diploma (most likely averaging C-) applying for lower positions such as customer service jobs, janiting or general ass-sucking. The RULES are simple in their specificness, yet complex in their inconsistency. Here follows the rules, so that you may know them, alas without the proper meter and rhyme.

There is the FIGHT CLUB RULE; you shall not speak of the RULES. If you defy this RULE, people will pretend they do not understand you or worse; agree with you and establish that the world is shit and injustice is everywhere but wacha gonna do?

There is the RULE OF THE INTELLECT; you shall not use your intellect to read anything but e-mail, TV guides or subtitles (IKEA assembly manuals are excepted, since they contain no text). Similarly, you shall not write anything that is not directly associated with the read part of the RULE OF THE INTELLECT; crossword puzzles and semi-funny e-mails to coworkers are accepted but not subtitles. Most of your intellectual power should be spent on television (see the RULE OF TELEVISION) and to find ways up the corporate ladder (see the RULE OF SOLIDARITY).

There is the RULE OF THE LIBIDO; you shall make constant jokes about sex - the sleazier the better - yet never imply that you are actually having sex. You shall at all cost act like purity embodied, regardless of how many one-night stands you have during the weekends. You shall act like children are concieved by parthogenesis (either in the biological or the religious sense, depending on your personal taste). If you should get pregnant (and you must live with the father/mother, everything else is unthinkable - see the RULE OF THE SPOUSE), you shall be revered as holy and beautiful until about two weeks after you have given birth, on which point you and your offspring becomes old news. Also, homosexuality does not exist.

There is the RULE OF THE SPOUSE; you shall have one, or your status in the group will suffer greatly. If the majority of your coworkers are of the same sex as you, you shall constantly bad-mouth your spouse, calli him/her the most terrible names behind him/her back and constantly have loud arguments with him/her in the company telephone. If the opposite is true; if the majority of the coworkers are of the opposite sex, you shall speak of the great love of your life that is your spouse and almost break out in tears over his/her eternal beauty, no matter if you cheat on, abuse, hate and/or cares nothing for him/her. The RULE OF THE SPOUSE is very flexible and would require many, many, many pages to describe. A thumb rule is if it is hypocritical, then it is probably true. Also, and it cannot be stressed enough; homosexuality does not exist.

There is the RULE OF TELEVISION; you shall consume enormous amounts of televised junk. Almost everything is allowed; movies, soap operas, news broadcasts and documentaries but absolutely not pornography or cultural programmes. Besides those things, there can be as much fucking or cultural thingamagogs you like. Genre is everything; content is not. Also, here homosexuality can exist and can actually be quite thrilling, especially when it's someone like Brad Bitt having sex with someone like George Clooney, or even better; someone like Britney Spears having sex with someone like Angelina Jolie.

There is the RULE OF APPEARANCE; you shall be sexy. The more beautiful you are, the more recognition you will get. If you are ugly, you have to make fun of your or, even better, other people's flaws. If you are fat (which is the same as ugly, only worse), you need to be on constant diets. Fat people are disgusting. Fat people eating nutricious food is revolting. Expensive and fashionable clothes can greatly enhance your beauty, especially if they are revealing, as can make-up and a pretty spouse.

There is the RULE OF LAUGHTER; you shall be funny. What counts as funny is very specific; making remarks about ugly people who are not in the room is funny. Quoting humor sites such as tjuvlyssnat.se is very funny. Doing imitations (however badly) of Family Guy or The Simpsons characters is hilarious. If you are funny and sexy (see the RULE OF APPEARANCE), you become a total stud/babe and everyone of the opposite sex (because homosexuality does not exist) will start to rub you with their genitals, not because they want to have sex with you (because one does not have sex; see the RULE OF THE LIBIDO), but because you are a stud/babe and that is what one does with studs/babes. If you are a stud/babe, you can get away with any mistake and still get a raise. Also, anyone not rubbing their genitals on the nearest stud/babe or who does not laugh at their imitations and quotes is a bad person, a sourball and gets a little bit uglier.

There is the RULE OF SOLIDARITY; you shall be solidaric to the corporation you work for. The corporation is what brings everyone together to the laughing, sexy, beautiful, rubbing family that is your workplace. The corporation signs your paycheck. The corporation is serious and important and nothing else is - at least not during office hours. Therefore it is okay to step on your coworkers, use them as doormats, to wipe of your semi-expensive shoes on them and then use them as steps in the corporate ladder. There is a reward up there somewhere, above those dark yet shiny stairs. It is unclear what the reward is because people say things like "money does not matter". There are great names up there among the stars; names such as Bill Gates and Donald Trump and people named Wallenberg. They are successful, beautiful and mysterious, and the all started from being very poor, creating their own happiness with their great minds. This is solidarity. However, you shall join a union because then you get free home insurance.

There is the RULE OF CONVICTION; you shall believe things without any evidence, simply because belief is good. Opinions are sacred and one must have opinions about everything, regardless of how much knowledge you have of the subject. Science, religion, politics; nothing shall be too high or too low for your narrow little mind. You shall believe in "alternative" methods, since they are marketed as ancient chinese medicine (if someone says ancient chinese medicine is good, and claims knocking on your muscles is ancient chinese medicine, then knocking on your muscles must be good since ancient chinese medicine is good). You shall be slightly right-wing, since money is good and right-wing politics is all about money. Establish common opinions with your coworkers. Anyone challenging this, can be punished (see the RULE OF PUNISHMENT). You may never change your opinions, regardless of how much evidence contradicts them.

There is the RULE OF THE SIMPLE; you shall only attempt understand simple things that require little energy and cognitive capacity. Everything else is bad.

There is the RULE OF THE WEIRD; you shall not be strange. However, you can have charming quirks, as long as they are not strange. You shall know instinctively what strange is and what strange is not. As for interests and opinions, something that can not be explained in ten words or less is considered strange (see the RULE OF THE SIMPLE). It is best if personal things need not to be explained at all, for example; "I like to play video games" or "I think cats are sweet". There is a gray-area in this rule. If you are not quite strange but not quite un-strange either, you can be considered a "deep one". "Deep ones" can be funny, since they speak of funny things that cannot be understood quickly. Since such things cannot be worth anything (see the RULE OF THE SIMPLE), it must be funny (allthough not in the RULE OF LAUGHTER sense), provided that it is not scary or too true. Then it is strange, which is bad.

There is the NICE RULE; you shall be nice and friendly toward your coworkers, even when you are mean.

There is the RULE OF GROUP MENTALITY; you shall be social and spend time with your coworkers. It is not acceptable to eat lunch, drink coffee or do anything else alone at work. All breaks must be spent with your coworkers. Every deviation from this rule increases your weirdness (see the RULE OF THE WEIRD) and decreases your general
status within the group.

There is the RULE OF PUNISHMENT; you shall receive punishment if you break any of the RULES. Punishment can include anything from subtle remarks to expulsion from the group, as long as the NICE RULE is not broken. The strongest punishment is having you fired, which can be accomplished by manipulating you and your boss, making you look bad by not informing you of vital information, causing you to make mistakes. This is not av violation of the NICE RULE if the punishment is given 1) with your best interests in mind and 2) not entirely consciously.

---
Andra bloggar om: business, företag, trött, iront, modern, personligt, politik, satir, samhälle, arbetsplats, kåseri

my vacation photograph

2007-07-06T18:55:00.000+01:00

I went to Venus, took a picture with my mobile phone camera, it turned out okay but the acid rain and the heat and the immense pressure got to my nerves so I stepped into my rocket ship again and went home where the crust at least have decency to relieve its internal pressure more often than every 500 million years, so that the entire surface is not cataclysmically changed but more gentle and local, providing a safe habitat for me, my friends and all of my fellow human beings and ants and plants and bees and trees, hell even crabs even though I don't like them - I mean, who can blame me, with their nasty little claws and way too many legs to be reliable and anything with eyes on tentacles simply is nasty but still they got a right to live even though I'd give anything to not having to feel them crawling on my skin, ripping up my chin, touching my eyes with their sharp feet, yeah, I guess I owe the greenhouse effect something if it kills 'em all but no, I don't really believe in killing animals I don't like, I'd never encourage something like that so stop killing off those spanish slugs, you all's such evil thugs, they've done nothing wrong, they're just following their little insticts saying that your garden plants are food, no, I'm not in the mood to see innocent animals getting tortured and killed, and that counts for you too Chinese bastards, keeping those bears in cages like that, they shouldn't suffer just because you can't get it up and that doesn't mean all Chinese people kills bears, sorry if I offended you, I'm such a nut, can't keep my mouth shut, gotta learn how to think things through before I speak but then again - this text wouldn't be, getting hypnotized by words and combinations of such, can't stop even though it's too much, the world is too beautiful not to touch with my eyes and my soul and my voice and my hands, they all want their share of the wondrous things that exist out there - if I only had a million dollars I'd pack my things and just fuck it all, ask my girlfriend "hey come with me - we've got so much to see, you know what lies on the other side of the sea" but that I don't have so I'll just stick to what I've got and even though it's not worth shit on the Stockholm Stock Exchange, my heart's got a lock and the key is on a chain and that key she have turned, locking herself in for all time, for all space, for all existance in more continuums Star Trek writers could ever imagine, not that their imagination is so special, no they stick to pseudoscience and hypotheses when all they really need to do is look closely enough at anything, even a piece of dirt, to see that everything, even a piece of dirt contains such marvels, oh such beautiful things; crystallized minerals, proteins, fats and all manner of things connected in vastly complex networks, filling no specific purpose other than just existing, reflecting light and other radiation, and if you look even closer they'd see even stranger thing, little tiny molecules, like any molecules except, yes, look, it splits in half, it's ripping apart, but it's not dying, it's not being destroyed, no, the halfs heal themself, creating two identical - or at least almost identical - copies of itself, can you answer why that happens well can you, no I didn't think so, no you stick with your empty Borg and Klingon empires that mean nothing, has no beauty, no thought, no profound meaning, that tiny little spiral-shaped molecule says so much more during it's relatively short life-span you wouldn't understand a billionth of it, neither would I but at least I have the honesty to acknowledge it, and no, I am not talking about trekkies anymore, I'm talking of all of you (except maybe some miniscule minority) who just carry on with your pathetic lives as that wonderful great beautiful mystery doesn't exist and instead you invent mysteries that actually is no mysteries, simply because what comes out of your little minds (because it would be an insult to the word "create" to call what you're doing that) are so unnecessary and so destructive and really just a ugly coat of paint over the things that are really there, the real beauty, the real mystery, the real universe with everything spinning, acting, reacting, colliding, constantly creating uncountable waves of events affecting everything in existance and each effect creating uncountable more, creating this vibrating Universe, impossible to observe in its full glory but I wish, oh I wish I could and I wish I could make you understand - it cannot be that you all are stupid, it simply cannot be because then why do I exist, and can we ever communicate or will we simply continue to spin around eachother, having to keep going in circles around eachother, never connecting, always separate, again, what would be the point of such existence, always outside, always distant, always ignored? Even so, I keep writing. I have to. Because beauty has no end.

(Okay, I haven't been to Venus. I took picture of Venus' surface with my phone, though. The original image belongs to Don Mitchell, an extremely talented scientist I admire too much not to credit)

de är så söta ihop

2007-07-05T18:53:00.001+01:00

åtminstone på rätt perrong

2007-06-22T00:02:00.001+01:00

Lite fin.

mer ilska

2007-06-12T22:01:00.000+01:00

Jag vidhåller att, som jag tidigare skrivit, ilska behövs. Att det finns för lite ilska. Jag blev arg idag igen. Först på mig själv, för att jag höll på att köra på en stackars skata, sedan på mig själv igen för att jag gjorde en massa fel på jobbet och till sist på mig själv ytterligare en gång fast även på polisen för att de gav mig 500 spänn i böter för att jag körde mot enkelriktat - med min cykel. Jag körde alltså mot enkelriktat på en cykelbana. Samtidigt är det ju bra att de tar i - många cyklister verkar tänka med knäskålen när de snurrar runt och tror de kan cykla precis hur som helst bara för att de liksom är något mellanting mellan bilist och fotgängare - inklusive mig.

Mest av allt blev jag arg på denna äckliga, korkade, verklighetsfrämmande, vidriga människa Paris Hilton, som säger att hon vill hjälpa barn genom att "få leksaksföretag att bygga en Paris Hilton-lekstuga dit [sjuka] barn kan komma" för att hon har blivit "andlig" och egentligen aldrig var korkad, utan bara hade roligt. Hon verkar ju vansinnigt intelligent; "Min mormor hade bröstcancer eller MS". Hon vet inte ens skillnaden på de två sjukdomarna, och vilken hennes mormor dog av. Hon kan vara hur intelligent som helst - det krävs så mycket mer för att skapa. Kreativitet, intresse, fokus, drivkraft - saker som pappa helt enkelt inte kan handla.

Jag tror säkert sjuka barn vill ha en lekstuga - gärna i lyxutförande, gigantiskt stor med extravaganta lyx-leksaker och mängder av TV-spel, poolar och kanske tom ett litet nöjesfält. Hur mycket forskning om barnsjukdomar skulle Hiltonfamiljens rikedomar ge? Ungefär lika mycket som Sveriges årliga forskning? Kanske tom EUs?

Och "andlig", ja, det blir man efter att till slut ha åkt på en motgång som inte pappa kan köpa sig fri ifrån - och motgången består i att ha kört på fyllan och fått specialbehandling i rättsalen. Jag blir illamående.

Det värsta är att det finns folk som liksom för att gå emot strömmen försöker lyfta fram denna beniga sugga som någon sorts föredöme - som om hon får goda sidor enbart för att de allra flesta tycker så illa om henne. Det går inte. Det man då söker efter finns inte. Hon syns i TV för att hon har mycket pengar och för att hon gång på gång gör helt idiotiska, vansinniga saker, inget annat. Ta bort henne! Sluta läs artiklarna på aftonbladet.se - det har jag gjort (förutom den här gången HOST-hyckleri-HOST)! Hon är meningslös!

Ägna istället uppmärksamheten åt situationen i Kosovo som DN just nu uppmärksammar i en artikelserie. Varför talas det så tyst om det här? Varför ger man Hiltonfamiljens ruttnande blomma uppmärksamheten som "den miljon kosovarer som lever på åtta kronor om dagen" förtjänar så oändligt mycket mer. Detta är människor som systematiskt plundras av FN - ja, FÖRENTA NATIONERNA, som vi hyllat så mycket så länge. Jag har mycket svårt att tro att Hiltonråttorna får alla dessa spaltmeter bara för att hon säljer lösnummer. Jag tror svineriet i Kosovo också skulle sälja lösnummer men det verkar finnas någon sorts självcensur som ingen egentligen har något emot. Även DN lägger artiklarna långt nere på sin site och får inte speciellt mycket uppmärksamhet. Man verkar inte vilja - eller kunna - ta till sig att organisationen vi så länge stått bakom nu beter sig som en utsugarmakt - inte helt olikt USAs inblandning i Irak som till stor del går ut på att etablera västerländska företag i det ockuperade området till bekostnad av lokalbefolkningen. Det brukar vara duvor som skiter på människor, men den här gången är det människan som skiter på fredsduvan.

Och jag funderar fortfarande på hur jag ska formulera mig angående "klimathotet".

Tur att jag missade skatan i alla fall.

---
Andra bloggar om: aftonbladet, fn, hilton, ilska, kosovo, känslor, media, paris, politik, samvete

vackert och genialiskt

2007-05-31T14:19:00.001+01:00

Det här var vansinnigt fint. Indierna vet verkligen hur slipstenen ska dras!

bakom, mellan, under, dolt

2007-05-31T13:47:00.000+01:00

Det är Något i mitt kök. Något i mitt kök luktar illa. Det är Något i mitt kök som luktar illa och jag vet inte var det gömmer sig. Något i mitt kök är kanske en smutsfläck eller något utspillt.

Kanske är Något i mitt kök en bit sopor som lossnat från en större ansamling sopor, ramlat ner bakom rören i skåpet under diskbänken. Kanske är Något i mitt kök något som kokat över och runnit ner mellan köksbänken och spisen. Kanske är Något i mitt kök ett litet djur som krupit in under något som inte går att flytta och dött. Kanske... Ja, kanske är Något i mitt kök något som bodde i mitt hem redan innan jag flyttade in; något litet, som håller sig dolt, som vill ha hemmet för sig självt, som skapar stank och ondska, som slår mig i huvudet när jag sover så jag får migrän och gör de jag älskar illa, som viskar saker i mitt öra när jag är ouppmärksam så att jag aldrig hinner koncentrera mig på en idé tillräckligt länge för att fullfölja den, ja kanske allt som är dåligt i mitt liv beror på Något i mitt kök.

O, Något i mitt kök, vare sig du är sopor, kladdig fläck, dött djur eller oknytt, varför avlägsnar du dig inte? O, Något i mitt kök, plocka, torka, begrav dig! Vik hädan, o Något i mitt kök! Slink ut genom balkongdörren när jag inte ser; jag tror grannen skulle må bra av migrän ty han spelar hög musik och hava inga problem. Bege dig från mitt hem självmant så att jag själv inte tvingas leta efter dig och plocka, torka, begrava dig.

Försvinn. Snälla?

---
Andra bloggar om: allegori, migrän, prosadikt, stank, ångest

bloody shit house

2007-05-30T22:12:00.000+01:00

Appropå bajs, sperma och blod; äntligen har jag hittat en uppsättning budord jag kan ta till mig!

Thou shalt fight conformism
Thou shalt be the messenger of freedoms
Thou shalt make use of sex
Thou shalt reinvent life
Thou shalt grab the soul
Thou shalt give thy love
Thou shalt create artificial art
Thou shalt have a sense of purpose
Thou shalt not know exactly what thou dost, but thou shalt do it
Thou shalt give something back

---
Andra bloggar om: budord, george, gilbert, konst, manifest

konstiga kakor

2007-05-25T13:01:00.000+01:00

3 dl müsli
½ dl torkade vetegroddar
2 msk vetemjöl
½ dl socker
1 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
Ev. torkad frukt och/eller hackade nötter
75-100 g smält smör eller margarin
2 msk vatten
1 msk sirap

Värm ugnen till 175 grader. Blanda alla torra ingredienser. Rör snabbt ner smör, vatten och sirap. Degen blir ganska smulig. Tryck ut den i en ugnsfast form, ca 20x20 cm. Grädda i ca 15 min eller tills kakan fått en fin färg. Skär upp kakan i rutor medan den är varm.

---
Andra bloggar om: kakor, müslikakor, recept

ofrivilligt fermenterade sojabönor

2007-05-21T14:48:00.001+01:00

Appropå en kompis blogg om fermenterade sojabönor; jag har försökt göra groddar på sojabönor i ett par dagar. Vad jag kan se har bara ca 5% av dem fått svans - vilket vad jag förstått är en indikation på att groddningen lyckats. Däremot luktar de illa. Riktigt illa. Inte sådär som parmesan att det luktar illa men man inser att det nog smakar gott ändå. Inte heller som vissa maträtter som luktar illa när det lagas men smakar gott till slut. Nej, de här luktar ruttet, jäst och högst suspekt. Jag vet inte om jag vågar äta dem men ändå fortsätter jag skölja dem och just nu står de och får ljus så att de får blad - det ska vara bra har jag hört.

Välkommen, välkommen. Låt mig ta din rock. Får det lov att vara några ruttna sojabönor? Det växer löv på dem.

kommentarer

2007-05-20T23:03:00.000+01:00

Blogger verkar ha lite problem - kommentarer var avstängda "by default", trots att de ska vara på. Märkligt. Nu har jag satt på dem manuellt i alla fall.

Jag skriver ett manus till en serie som handlar om en man som är förälskad i ett berg. Någon som har idéer eller kommentarer?

Varför skriver jag ett manus till en serie som handlar om en man som är förälskad i ett berg när jag borde plugga till tentan imorgon?

kulturism - ett alternativ till rasism!

2007-05-19T13:23:00.001+01:00

Jag blev lite rasist igår. Jag erkänner det. Det var svårt att undvika, när jag såg sjuttonåriga Duas huvud krossas under stenblock, kastade av upphetsade, vrålande män. Och inte en eller två män utan hundratals - inklusive ett antal poliser - stod samlade runt platsen.

Ingen - inte ens poliserna - hjälpte Dua, men många tog fram sina mobiltelefoner och filmade. De skrek och gjorde det där ljudet som låter lite som amerikanska "indianers" krigsljud i gamla westernfilmer, samma rop som brukar ropas vid kyrkan som ligger ett femtiotal meter från mitt hus när någon gifter sig. Det är alltså ett rop av glädje.

Jag kunde inte sluta titta, trots att det vände sig i magen och jag darrade i hela kroppen. Och jag kände rasismen bubbla inom mig. Som tur är, påpekade en vän till mig att vad jag egentligen kände var inte rasism, utan kulturism. Jag hatar inte irakier eller araber men jag kan omöjligt förespråka den kultur som leder till sådana här vansinnesbrott. Jag känner helt enkelt att jag inte längre kan låtsas att "alla kulturer är lika bra". Det går emot hela min person.

Vilket för tankarna till en diskussion om litteraturvetenskap jag hade med en kurskamrat för några veckor sedan. Jag är ganska poststrukturalistiskt inriktad, vilket betyder att jag hävdar att konstupplevelsen uppstår i betraktandet av ett verk och en analys är helt och hållet beroende av just det ögonblicket; betraktaren, omständigheterna runt betraktelsen och betraktarens kontext. Alltså inte författarens. Min kurskamrat ställde då en fråga i stil med: "Vadå, har du samma synsätt på rätt och fel, att kvinnor stenas till döds i mellanöstern? Det är ju otäckt!"

Och visst är det otäckt, hur otroligt variabelt moralbegreppet är. Men som jag ser det stödjer det bara mitt synsätt. Det är betraktaren som skapar skönheten, moralen, till och med den vetenskapliga modellen - vi råkar i vår kultur tycka om enkla förklaringsmodeller, vilket gör att vi väljer evolution framför kreationism (om det nu går att försvenska det uttrycket) och supersträng/M-teori framför One electron universe. Men det är förstås en smaksak. Många ser invecklade teorier som vackra och hävdar således att universum är en gigantisk, noggrannt uträknad plan av ett mystiskt superväsen. Eller att vi är del av en datorsimulering.

Jag väljer att ställa mig utanför som en observatör. Jag tar del av allt detta men snarare lägger till dem till mitt bibliotek av idéer, som kanske en dag kan bli embryot till en ny berättelse. Är det också fegt? Är det samma sak som att ta fram mobilen och tränga sig fram för att få bäst bilder av blodet som rinner ut över den dammiga marken? Jag hoppas inte det - förhoppningsvis kan mina berättelser göra någon sorts nytta. Jag tror att det är mitt sätt att påverka.

Till frågan om olika kulturers värde. Är den svenska kulturen så mycket värd, med sin mellanmjölk, sin television, sin girighetsförhärligande och sin konsumtionsfrosseri? Den är ganska grå och blek men jag är ändå förbannat glad för att jag bor här och inte i Norra Irak. Det betyder inte att en irakier är mindre värd än en svensk, inte heller att jag gör någon slags "rasskillnad".

Jag hävdar emellertid att en lyckad förändring av den irakiska kulturen måste komma från det irakiska folket, inte genom invasion. Om det inte finns en vilja till en sådan förändring - vilket faktiskt inte verkar finnas - så kommer ingen förändring alls. Tvång i form av invasion och ekonomiska sanktioner kommer bara att piska upp ilskan ytterligare, vilket leder till mer våld. Duas död blev ju t.ex. hämnad, vilket är ett lysande exempel på en våldsspiral som potentiellt aldrig tar slut.

Det känns inte som jag kommer någonstans. Kanske det här blev ytterligare en "svepande", "nebulös", "politisk 'analys'" som stammar från ouppklarade konflikter med mina föräldrar, som någon skrev bland mina kommentarer - vilket förstås är ett typiskt argument från en liberal nationalist; alla former av historiska kontexter till en diskussion blir liksom väldigt obekväma och när argumenten tar slut så finns alltid de gamla hederliga personangreppen.

Dags att gå till Willy's. Mellanmjölken är nästan slut.

---
Andra bloggar om: dua, irak, moral, politik, rasism, stening

amatörkritikerna

2007-05-17T14:48:00.000+01:00

Äntligen har jag kommit igång med serietecknandet igen.

---
Andra bloggar om: comic, satir, serie, seriestripp, webcomic

smuts

2007-05-12T14:56:00.000+01:00

Såhär i efterhand fattar jag att det som faktiskt fick mig att stå ut, gå vidare och kämpa var utsikten att kunna åka någonstans i slutet av sommaren. Kanske sluta lite tidigare på jobbet eller så. Nu känns det förstört varpå all energi bara runnit ut. Orkar inte ens plocka upp allt skräp som pryder mitt rum, än mindre dammsuga. Så jag sitter här i smutsen och lyssnar på The Damned (vem fan orkar lyssna på Brazil-temat idag?) och känner mig väldigt förbannad - i den kristna, ”oh thee who art damned to live in filth”-bemärkelsen, inte i arg-bemärkelsen. Magen är i uppror efter en natt av Lost, gräl, godis och snus utstöter både ljud och lukter som hör hemma i viktorianska kloaker.

Hur i helvete ska jag kunna sätta ihop en B-uppsats när jag inte ens orkar lägga kattens klösbräda där jag inte snubblar på den? Och samtidigt jobba och dessutom plugga inför en omtenta i litteraturteori - fylld av fakta som jag anser är meningslöst djävla dravel, komplicerade ordföljder som anser vara viktiga bara för att de är komplicerade?

---
Andra bloggar om: energilöshet, hopplöshet, smuts, studier

älskade ilska

2007-04-05T13:14:00.000+01:00

För några veckor sedan satt jag på bussen på väg hem från universitetet då tre punkare klev på bussen. De pratade väldigt högt och upphetsat, men samtidigt lite släpigt, sådär som punkare ofta talar. Det låter kanske som en fördom men det är det inte. Punkare som gått in för sin stil - extravaganta frisyrer, skinnjacka med en massa märken och ditmålade grejor, nitbälten, trasiga stretchjeans, ja all den där skiten som jag aldrig lyckats riktigt förstå mig på - kombinerar den utseendefixerade fåfängan med eldiga idealisten.

I vilket fall som helst kom punkarna in på Ådalenupproret, som en av dem nyligen sett en film om och även högerblockets seger i valet i höstas. Och de var arga. En av punkarna eldade upp sig och började t.o.m prata om statsministermord ("om jag bara hade en AK-4!"). Visst, en del av vad de sa var vanliga vänsterfloskler men det fungerade rätt bra i sitt sammanhang ändå. Jag märkte hur människorna runtomkring skruvade olustigt på sig. Det blev tyst i bussen, förutom punkarnas högljudda diskussion. Jag såg mig omkring. Gråa människor på väg hem från jobb och skola. På väg hem från vardagsdagen till vardagskvällen. Oengagerade, trötta och de såg med skepsis och förakt på punkarnas idealism. Jag kunde då inte känna annat än beundran för punkarna. Inte för att jag på något sätt uppmuntrar statsministermord - dock tror jag inte att de skulle göra något sådant, det var snarare ett sätt för dem att ventilera sin ilska.

Jag insåg då att det min föreläsare sade för några månader sedan, när vi gick igenom det svenska 1880-talets litteratur, att man i radikala tidsperioder ser en helt annan litteratur, en helt annan debatt, är sant. Och jag skulle nog vilja säga att samhällsklimatet idag är så lite radikalt det varit sedan 1800-talets början, då konservatism och nationalism var det moderna.

Inte ens arbetarrörelsen är radikal idag. Högerblocket hade knappast kunnat vinna valet utan att en ansenlig mängd arbetare röstat på dem. "Vem kan anklaga dem? Socialdemokraterna har ju totalt misslyckats med sitt sociala engagemang de senaste 20 åren eller så" är en vanligt förklaring. Brottslighet bland invandrare ses som förklaring till varför Sverigedemokraterna får så mycket makt. "Det var bättre förr". "Vad skulle Palme gjort?". "Vem kan anklaga dem?".

Jag anklagar dem. Jag anklagar vårt förlegade, förstockade, inskränkta samhällsklimat. Jag anklagar varenda individ, precis som jag anklagar det tyska folket för att de lät sig förföras av Hitlers nazistparti på 1930-talet. Jag skiter i att det ändå är "lite bättre i Sverige än de flesta andra länder". Det finns ingen ursäkt. Utbildningsnivån idag är så hög att alla borde ha förstått vad det reaktionära leder till.

JAG BLIR SÅ ARG!

"Det var bättre förr" - ja, säkert. Läs Kvinnor och äppelträd av Moa Martinsson och säg det en gång till. Läs om hur storbönder utnyttjade statarna, hur de lägsta samhällsklasserna ansågs vara ett lusigt pack - och ändå var det de som utförde allt arbete. Läs om hur småflickor regelbundet utnyttjades sexuellt av män och ekonomiskt av härbärgenas kvinnor. Om hur män drevs till sprit och våld av ett samhällsklimat som uppfostrade dem till att bara tänka på sig själva - för vem gör det annars? Men ändå - det är upp till folket att åstadkomma en förändring. Och det var just vad de gjorde till slut.

Och vad gör vi med det arvet, med all den energi man lade ner på att omvälva samhället? Pissar bort det. Glor på TV. Big Brother-händelser får större rubriker än svältkatastroferna. Sossarna är idag i stort sett ett nyliberalt parti som häver ur sig sina gamla slagord om klasskamp men ändå är det storföretagen som prioriteras, de måste ju gå med vinst. Varför? Har storföretagen barn att mätta? Är en liten klick aktieägare - bara en bråkdel av befolkningen - så viktiga?

JAG BLIR SÅ DJÄVLA FÖRBANNAD!

Och så Sverigedemokraterna. "60 miljarder kostar de, invandrarna. Det är mycket pengar." Ja, det är det. Men vad är människoliv värt, då? För det är människoliv det handlar om; att avvisa dem betyder ofta att sända dem i döden. Men nej, vi har inte råd för vi måste bygga ett nytt rådhus. Vi behöver höja politikernas löner för de behöver motivation. LO behöver ett nytt huvudkontor med massagestolar för de överbetalda asen till fackpampar. Vi måste sänka företagsskatten för annars sticker storföretagen ("det finns gott om låglöneländer vi kan dra till, så passa er djävligt noga"). Jag brukar inte ha några problem med att uttrycka mig men det där gör mig så förbannad att jag faktiskt inte kan skriva eller tala.

De som känner mig, brukar säga att jag är rätt menlös och inte blir arg. Men de som verkligen känner mig vet att jag kan bli arg. Väldigt arg. Och detta framkallar den ilskan. En brinnande helveteseld av ren energi som jag inte vet vart jag ska göra av. Jag inser också att jag faktiskt är menlös. Jag är nämligen helt övertygad om att jag inte kan göra något nytta. Att om jag försökte tala, skulle ändå ingen lyssna. Alltså är jag tyst och biter ihop, hellre det än att bli förnedrad och utskrattad. Jag är för tjock, för ful, för dålig.

Vilket för oss till kärnan av min tanke; det moderna samhällets indoktrinering av maktlöshetskänslor. Det börjar redan innan skolåldern. Media pumpar oss fulla av ideal som inte går att uppnå, av meningslösheter som höjs till det viktigaste i världen. Jag fasar för vad nästa generation kommer att tro på. Sagan om ringen, Counterstrike och dokusåpor?

Jag lägger nog ner där för jag har ingen lösning. Jag är en del av problemet. Men jag har ilskan i alla fall. Och jag anser inte att ilskan är något destruktivt, något fult. Det är eld, energi, bränslet för en förändring. Jag hoppas och tror på de där punkarna, jag hoppas och tror på deras självsäkerhet, deras oräddhet. Jag hoppas de hittar ett sätt att kanalisera sin ilska och åstadkomma något.

---
Andra bloggar om: ilska, media, politik, samhälle

osunda läggningar

2007-03-22T22:05:00.000+01:00

Jag tror jag är dadaist. Och det är inte bara ett rop på hjälp.

it's all about the chocolate icecream

2007-03-21T17:39:00.000+01:00

Jag vill först inleda med en kort beskrivning av min syn på universum. Kort sagt är jag en öppensinnad skeptiker och jag är ständigt medveten om den fasansfullt, vansinniga, giganto-elefant-ultra-extraLånghalsadGiraff- komplexiteten som är allerstädes härskande. Att försöka hitta någonting i allt som händer, som på något vis hänger ihop med andra saker och som är belöningar och straff för tidigare händelser är vansinne. Inte så att allt är slumpmässigt, men det är liksom inte deterministiskt heller. Det finns liksom jättemånga atomer. Och när jag menar jättemånga, så menar jag inte som gruskorn i Sahara - antagligen finns det fler atomer i varje gruskorn än vad det finns gruskorn i Sahara. Nej, jag menar RIKTIGT många atomer. Och allihop snurrar, studsar omkring och reagerar med andra atomer, bildar molekyler som förr eller senare ramlar isär och avger energi och energin påverkar atomerna och (för att använda ett uttryck från Die Hamletmachine) BLABLABLA.

Men ibland tvivlar jag.

---

Efter timmar av noggrannt arbete skulle jag till slut få ta ut mina två skålar med créme brûlée ur ugnen. För de som inte vet; sista momentet består av att strö farinsocker över vanilj-gräddcremen och - om man inte har en gasolbrännare - låta sockret smälta i ugn (hög temperatur i några minuter) så att en hård sockerskorpa bildas. 75 % av nöjet med creme brûlée ligger just i att få knacka upp den hårda ytan med en tesked så att den svala, vackert vitgula cremen under bubblar upp lite. Förväntansfullt satt alltså jag och min sambo framför ugnen och med vantar på händerna drog jag ut ugnsgallret.

Det fräste till när den katastrofalt misslyckade cremen guppade till och den klarblå eldslågan som bildats av det brinnande sockret fladdrade till men slocknade inte. Farinsockret hade skrumpnat ihop till en svart klump som släppte ut brun vätska i cremen - som för övrigt bara delvis tjocknat, resten var vattnig och otäck. För de som inte vet; creme brûlée ska inte brinna. Inte brinna alls.

Vi - främst jag - blev nedstämda och sura. Godissuget brände.

---

24 timmar senare. Min sambo och jag ställde cyklarna utanför Statoil för att gå in och köpa godis, då sockersuget efter att inte ha fått äta creme brûlée fortfarande inte var tillfredställt. Klockan var ca 22:30 och det är alltid skumma människor runt Statoil på kvällarna. Trots det låste vi inte cyklarna, vilket är märkligt, eftersom vi alltid låser cyklarna. Godisinköpet tog 5 minuter. När vi kom ut igen var min sambos cykel stulen. Ingen syntes till. Vi polisanmälde saken, bara för skojs skull - vi hade inget större hopp om att få se cykeln igen.

Jag köpte turkisk peppar. Det tillfredställde inte godissuget alls. Choklad is teh shit.

---

Ca 36 timmar senare, ca klockan 12 idag. Min sambo har på väg till en arbetsintervju fått syn på vad hon tror är sin cykel. Hon har sett den från bussen, i en helt annan stadsdel än den blev stulen i. Jag beger mig dit. Jag är skeptisk - det finns ju många gula cyklar - men vill ändå kolla upp saken. Och visst var det hennes cykel. Den är låst med ett nytt lås och bakljuset är borta men det råder ingen tvekan om saken. Jag ringer polisen som kommer och hämtar den, förhoppningsvis får vi tillbaka den om några veckor.

På vägen hem köper vi Rocky Road-glass. Den gjorde susen.

Min tro (eller rättare sagt; min avsaknad på tro) till huruvida det finns något i universum som belönar, påverkar och bestraffar är skakad. Mycket är nämligen märkligt med hela historien;

Jag misslyckas sällan med matlagning och bak. Och aldrig någonsin har det gått så långt att saker jag försökt tillreda börjat brinna.
Vi låser bägge alltid våra cyklar. Jag kan ibland känna mig löjlig över hur nojig jag är när det gäller den saken. Men jag tycker det är viktigt, för jag tycker om min cykel.
Det är inga större fel med Örebro. Men det är faktiskt ingen jätteintressant stad att titta på. Min sambo har bott här hela livet och börjar seriöst få klaustrofobi här. Ändå tittade hon så noggrant omkring sig att hon fick syn på just sin cykel, precis just då (och hon tittade inte ens efter cykeln!). Inte ens jag tittar så intensivt på stan, och jag har inte hunnit tröttna på den ännu.

Vad vill jag då komma fram till? Egentligen bara att jag har en ny faktor att ta med i min ursprungliga komplexitetsteori. Kanske finns det, i denna djungel, bland alla extra långhalsade giraffhalsar, mellan pixlarna i detta monstruösa vita brus till universum (för er slumphatare; vitt brus är inte något slumpmässigt - det är kosmisk strålning omvandlat till TV-bild - det finns ett system, det är bara omöjligt att se det), eller kanske bakom pixlarna eller i elektronikmodulen som kontrollerar pixlarnas RGB-värden, kanske finns det någonting där. Som petar. Ändrar en eller annan inställning. Förbättrar skärpan lite - eller försämrar den. Ibland.

Nåja.

Glassen var god i alla fall.

---
Andra bloggar om: universum, cykelstöld, godis, gud, kaos

celebrating our one month anniversary

2007-03-07T17:37:00.000+01:00

For it's a jolly good virus, for it's a jolly good virus
For it's a jolly good virus || And so say all of us

And so say all of us, and so say all of us

For it's a jolly good virus, for it's a jolly good virus
For it's a jolly good virus || And now I'm so fucking sick of this I could drive a car into a military storage and cause mayhem and destruction in the nearest shopping mall and kill everyone and kill some more kill kill kill yeah that's my war face, what's your war face, no, that's not your war face, that's your wanna-go-home-to-mommy-face, I don't like that, remove that and place it in a rocket, don't worry, I'll take good care of it, yeah that's right I'll be going with it to Saturn, what, you wanna fight about it? didn't think so

---

För övrigt ringde en apa ifrån Radiotjänst och försökte övertyga mig om att man måste ha TV-licens för att få ha en DVD-spelare utan kanalväljare eller TV-mottagare, även om man inte har någon TV kvar. Djävla ko. Hur kan man vara så dum? Hänvisade till deras hemsida och lagtexten gjorde idioten också, och där står mycket riktigt:
[du ska betala TV-licens om du exempelvis innehar en] "Inspelningsbar DVD med kanalväljare/mottagare"

och

"2 § En tv-mottagare är en sådan teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av tv-program, även om utrustningen också kan användas för annat ändamål. Lag (2006:798)." [vilket min DVD-spelare inte kan]

Hon var så dryg och så korkad och så envis att jag till slut slängde på luren och var arg resten av kvällen och större delen av natten. Tvi fan för överstatlighet.

Radiotjänst är ändå ett dyrt idiotiskt arbetsmarknadsprojekt. Större delen av avgiften går till att ett gäng arbetslösa i Kiruna ska få skicka ut inbetalningskort. Resursslöserier! Det finns en skattesedel, använd den för diefvulen!

Jag och en vän konstaterade redan innan vi fyllde 20 att byråkrati är ett förbannat dåligt sätt att lösa arbetslöshetsproblemet med. Ett arbetstillfälle ska generera något i form av produkt, tjänst eller för att hålla den nödvändiga (för det är den) nivån av byråkrati snurrande. Att stoppa in miljontals kronor i ett projekt som mycket enkelt skulle göras billigare är bara dumt. Då kan vi fixa arbetslösheten bland byggjobbare och rivningsjobbare genom att låta dem kontinuerligt bygga och riva ett hus, om och om igen.

Och nu tror jag allt febern går upp igen. Happy-happy, joy-joy.

---
Andra bloggar om: sjukdom, bitterhet, feber, radiotjänst, telefonförsäljare

en doft av vatten

2007-03-04T20:56:00.000+01:00

Är du vaken?

Yrvaket. Mmmm...

Ssh! Hör du?

Ja. Tystnad.

Mm. Det börjar bli ljust.

Fast det är inte helt tyst.

Nej. Fågelsång. En hackspett.

Det har slutat regna.

Ja. Tältduken höll tätt.

Ja.

Det är lite varmt, va?

Mm, vi kan öppna.

Ljud av dragkedjan i tältöppningen som dras upp.

Vad dimmigt det är.

Mm. Man ser knappt till andra sidan sjön. Dimslöjor i vägen. Åh, hör du lommen!

Den låter ledsen.

Den kanske är ensam. Brr, jag fryser.

Här, kom närmre.

Mh, det var skönt.

Du är skön!

Nähä!

Joho!

Fnitter och rörelse i det trånga tältet. Ljud av sovsäck mot tältduk.

Vill du sova lite till?

Jag vet inte. Vill du det?

Vad ska vi annars göra?

Ska vi bada?

Det lär ju vara kallt.

Det lär det ju vara.

Paus i några sekunder. Därefter springer bägge ut ur tältet samtidigt, nakna. Två plask hörs, följt av skrikande av hur kallt det är. Fåglar lyfter av oväsendet och ett rådjur som stått och ätit knoppar i skogsbrynet spinger iväg under ett ljudligt knakande.
Lommen ropar igen, avlägset nu.

---
Andra bloggar om: berättelser, sommar, tält, natur, kärlek

space warrior of tomorrow

2007-02-17T23:44:00.000+01:00

John satte ytterligare ett streck i sitt block framför titeln My heart is your plaything. Förutom strecket han nyss satt dit, fanns tjugo andra. Låten hade alltså spelats tjugoen gånger sedan han började räkna och det var bara... Han tittade på klockan i nedre högra hörnet på monitorn. Tjugotvå timmar sedan. Han sträckte lite på sig, så mycket kabinens begränsade uttrymme tillät.

Kroppen värkte av stillasittande och tyngdlöshet, han var orakad och smutsig och uttråkad bortom alla gränser. John bröt omedelbart den tankekedjan. Den var farlig. Den ledde till tvångstankar och panik. Det enda sättet att ta sig igenom en längre period av ensamhet och sysslolöshet är att inte erkänna ensamhetens och sysslolöshetens makt. Att inte erkänna dess existens. Han var en man med ett uppdrag. Så viktigt det lät, då. Tanken fick honom att le.

I vilket fall som helst var det inte ens en timmes väntan kvar nu. Han hade suttit i sitt kanonskepp 10 000 km ovanför månens yta i fem dagar. Och nu skulle det avgöras. De anfallande skeppen från jorden var strax inom räckvidd.

Monitorns inbyggda högtalare gjorde en liten signal, vilket betydde att det var dags att avlägga timrapport, vilket betydde att han kunde ägna tio minuter åt att sammanställa farkostens data; kabintryck, bränslenivåer, batteristatus, solcellseffektivitet samt hans kropps och själs hälsovärden, koda meddelandet och ladda upp det till månbasen. Det mesta av det här skulle datorn kunna ha programmerats till att automatiskt göra själv. Man lät piloterna göra det helt enkelt för att de skulle ha något att göra.

I själva verket var hela Johns uppdrag något en dator skulle kunna skött precis lika bra - om inte bättre. Ett rymdkrig var helt enkelt inte som i de gamla science fiction-filmerna (faktum är att det fortfarande gjordes sådana filmer); actionpackade rymdslag med skepp som flög omkring överallt och sköt med strålvapen på varandra tills den listigaste vann över den onda med en ljudlig explosion. Rymdkrig var i själva verket oändligt långsamma, långtråkiga och helt tysta (som varje småskoleelev kunnat förklara de senaste 100 åren, råder vacuum i rymden och därför råder också absolut tystnad) företeelser där 99,9% av tiden gick åt till att manövrera flottorna tillräckligt nära så att man kunde börja skjuta på varandra - det vill säga, så att skeppen var såpass nära att de inte skulle hinna väja för projektilerna. Faktum är att varje rörelse skeppen gjorde kostade energi och bränsle, och den varan var det mycket ont om. Slagen brukade vara över på några minuter och det var alltid försvararen som vann. Försvararen var stilla och behövde inte göra sig av med extra rörelseenergi, försvararen visste alltid exakt hur många skepp som kom och deras positioner. Försvararen kunde börja skjuta först, vilket betydde att anfallaren dog. Om försvararens skepp mot all förmodan blev nedskjutna (vilket aldrig hade hänt), skulle man snabbt kunna ersätta dem med nya. Anfallaren var 400 000 km från jorden och det skulle ta dagar för att få fram nya skepp.

Samtidigt som han laddade upp sin rapport kom ett nytt meddelande: ladda och osäkra kanonerna. Han tryckte på en knapp. Han hörde ett dovt surrande genom skrovet då mekanismer aktiverades och ett svagt rasslande då hans fyra kanoner laddades med patroner. Skotten var tillverkade av nedsmält måndam, fyllda med små kulor i samma material. Längst in satt en explosiv kärna som detonerade då projektilen trängt in i målets skrov. Resultatet blev alltid förödande; skrovet slets upp av projektilen och både människor och maskiner trasades sönder av metallkulorna. Laser användes inte. En strid med laser skulle snabbt utplåna bägge flottorna. Man ville ha en tydlig vinnare och en tydlig förlorare.

Man var inte ute efter seger. Krigen var propagandaapparater - förlorarna fick nya martyrer att dyrka och vinnarna fick rymdhjältar att fira. De verkliga vinnarna var vapentillverkarna och de verkliga förlorarna var astronauternas familjer och vänner.

John fick ytterligare ett meddelande. Han hade blivit tilldelad två skepp som sina mål.

Han tittade intensivt på sin orderlampa. Den lyste fortfarande rött. Och fortsatte lysa rött. Vad var grejen, hade man börjat förhandla? Skeppen var ju inom räckvidd nu. John aktiverade teleskopet, ett enkelt 10-millimeters optiskt teleskop med en kamera som var kopplad till datorn. Han betraktade jordskeppen. De såg ut att hänga stilla i svarta rymden men i själva verket närmade de sig med 30 000 km/tim. Till skillnad från månens skepp, som var kubformade, var jordskeppen cylindriska - detta för att de behövde skjuta upp på raketer. Cylindrar var den mest effektiva formen. På månen behövdes ingen strömlinjeformad raket utan man kunde bygga skepp i enkla former och kuber var absolut enklast att bygga.

En signal tjöt till. Orderlampan lyste gult och sedan grönt. Han öppnade eld. Hans farkost avfyrade sina raketer på låg kraft för att motverka rekylen och sedan började kanonen med dämpade dunsar skjuta ut projektiler; "duns-duns-duns-duns..."

Femton sekunder senare var magasinet slut. Han zoomade in på de två cylindrarna som var hans mål. Titanskroven blänkte starkt i det kraftiga solskenet. John hade svårt att tänka sig att det faktiskt satt människor i de där burkarna. Nej, de var säkert bara fyllda med datorer och kanske... Tomatsoppa? Han skrattade lite. De såg faktiskt ut som burkarna med tomatsoppa som brukade delas ut där hemma. Bara en per familj, förstås. Tomater var en sällsynt delikatess.

Plötsligt täcktes cylindrarna med svarta prickar. Nästan alla hans skott hade träffat. Efter någon sekund exploderade de och ett kraftigt moln av brinnande gas sköt ut ur de största öppningarna. Dekompressionen snabbt. John såg med fasa hur en människa sögs ut ur ett hål, sprattlade en stund och blev sedan stilla. Han kände sorg och äckel och stängde teleskopvyn.

Så var slaget slut. John aktiverade skeppets motorer och styrsystem och förberedde sig för att återvända till månen. Han fick ytterligare ett meddelande men hoppade över de väl valda formuleringarna om seger - det var så uppenbart att de var formulerade i förväg. Han var bara intresserad av vart jordflottan skulle störta - för störta skulle den. Det fanns inget som kunde hejda så många, så stora farkoster. Man hade tydligen "stort förtroende" för sin analys: de störtande skeppen skulle missa alla bosättningar. "Stort förtroende". Med andra ord kunde man vänta sig stor förödelse.

John försökte att inte oroa sig för det. Han var tvungen att ta på sig sin GoodSoldier-mask. Det vill säga, en mask av känslokyla och glädje och förakt för livet. Han skulle göra "high five!" och dricka syntetiskt öl och upphetsat skrika om hur de sparkade skiten ur kloakråttorna - som de kallade jordens invånare, eftersom de levde i stinkande, gigantiska städer och aldrig såg himlen.

Men han var i alla fall på den goda sidan. Eller hur?

---
Andra bloggar om: berättelser, science fiction, krig, rymd, satir

smarriga scones

2007-02-16T14:50:00.000+01:00

Ingredienser:
2 ½ dl vetemjöl
3 dl Finax Familjemüsli, annan müsli eller havregryn
2 tsk bakpulver
Salt efter smak
50 gr smör eller margarin
½ msk honung
2 dl filmjölk eller mjölk

Sätt ugnen på 250 grader.
Blanda torra ingredienser. Tillsätt matfett och honung i klickar och nyp ihop det med torrvarorna.
Tillsätt filmjölk/mjölk och blanda snabbt, bara precis så att ingredienserna blandas. Ju längre tid du blandar desto segare och sämre blir sconesen. Bearbeta eller knåda inte. OBS! Gör scones för hand, det blir mycket bättre än i matberedare.
Dela degen i två bitar och lägg dem på bakplåtspapper. Platta ut dem och gör dem runda. Nagga kakorna med gaffel och dela dem i fyra delar vardera.
Grädda i mitten av ugnen i 5-10 minuter eller tills de fått färg.

---
Andra bloggar om: bröd, recept, scones

o, märkliga nostalgi

2007-02-14T22:33:00.000+01:00

DOSBox är ett fint program. Det emulerar en 80x86-PC i din... Ja, 80x86-PC. Datorn har verkligen förändrats sedan jag tog mina första trevande steg in i datorvärlden med mammas 386:a för 15 år sedan. Men det där är ju bara teknik. Jag är trött på teknik.

Det finns vackra saker. En del vackra saker är beroende av teknologi för att fungera. Jag accepterar det. Jag är helt enkelt rätt ointresserad av tekniken. Jag vill ha det vackra. Med DOSBox provade jag att köra Future Crews gamla kultdemo Second Reality. Det fungerade. Alltför bra. En stor klump i halsen bildades när Purple Motions tjutande technoslingor ackompanjerade den gråskaliga plasmadelen och vid den psykedeliska, bubblande landskapsscenen rann tårarna.

Varför? Ett gammalt djäkla PC-demo med skrapig MOD-musik? Det påminde om så mycket, helt enkelt. Gamla vänner, gamla känslor, ett liv som inte finns mer och som aldrig kommer åter. Nostalgi. Jag är normalt inte nostalgisk men när jag väl blir det, blir jag det ordentligt.

Synen på nostalgi är så romantiserad. För mig är det smärtsamt. Wikipedia har följande definition på nostalgi: "the pain a sick person feels because he wishes to return to his native land, and fears never to see it again". Det är inte positivt, det är ångest över en tid som varit och aldrig kommer igen. Det är att vältra sig i det förflutna, vilket är nästan lika illa som att ständigt oroa sig för framtiden.

Fuck the past, säger jag. Nuet är det enda som existerar. Lev nu! Carpe diem! Låt oss slå sönder gårdagen, mörda morgondagen och äta nutiden! Med sås! Och vin! Och mörk choklad-Center!

Det kanske är febern som talar, men nuet är faktiskt väldigt fint.

Congratulations, Li. You're a real lady now.

---

Andra bloggar om: extas, glädje, gråt, nostalgi, ångest

skuggan

2007-02-13T18:11:00.000+01:00

Det var kväll. Han tänkte inte så mycket på vart han gick. Det viktigaste nu var att gå. Framåt. Mer eller mindre. Han visste att han egentligen inte fick gå ut men han kvävdes inne på hemmet. Trånga rum med otäcka tapeter, hala golv och tystnad som är elak. Han behövde luft och utrymme. Så han gick ut, iförd endast pyjamas och tofflor.

Grusvägen han gick på ledde honom genom ett skogsområde strax utanför staden. Kvällens skumrask fick skogen att se magisk och mörk ut men han slutade snart se sig omkring, utan försjönk i djupa grubblerier, som han alltid gjorde när han var ute och gick. Han ville göra något åt sitt kaotiska liv men han kunde inte fokusera på någon tanke. Han ansträngde sig. Fokusera. Konkretisera, fokusera. Konkretisera, figurera, fokusera, exponera, expropriera. Orden kändes sträva och brännande mot hans febriga själ. Konkretisera, kretisera, tisera, kretisera, kreti, serikretiserverikonservera.

Tungan blev stor i hans mun och halsen kändes het. Han svalde flera gånger och insåg att han pratade för sig själv. Det gjorde inget, han var ju ensam. Eller? Han tyckte han hörde något bakom sig. Det kanske var hans skugga. Han gick ju mot solnedgången, så hans skugga borde vara lång och tung bakom honom. Han stannade och vände sig om. Mycket riktigt, där var hans skugga. En så stor skugga måste ju föra jättemycket oväsen.

Men vart var vägen? Han såg sig omkring - ingen väg inom synhåll. Han stod i en glänta i skogen. Framför honom var ett stenigt skogsparti som såg ut att öppna sig och bli ljusare längre fram. Skogen stod tyst och mörk omkring honom.

– HA! ropade han högt. Det ekade lite och någonstans flög fåglar upp men han kunde inte se dem.

Han fortsatte framåt och fick klättra över stenbumlingar och krypa under taggiga snår. Skuggan blev ljudligare bakom honom. Inte så konstigt, så mycket grenar och ris det var här. Det måste vara speciellt svårt för en inkonkret skugga. Konkretiserad. Ordet piskade honom och han gnydde lite.

Plötsligt kom han ut ur skogen och fann sig stående på en hög stenhäll som kantade en liten sjö. Framför honom sluttade marken brant ned ett tiotal meter. Det var vackert. Solen försvann precis bakom trädtopparna på andra sidan sjön och kastade strålar som studsade fram och tillbaka bland molnen. Himlen exploderade i färger: grönt, violett, blått, rosa.

Bakom honom brakade det till när skugga också kom ut ur skogen. Skuggan hade nu hög panna och kort, krylligt hår och tjocka glasögon.

– Är du verkligen min skugga? sade han.

Skuggan svarade på ett språk han inte förstod. Han glömde alltid att i det här landet kunde han inte göra sig förstådd, de pratade helt obegripligt. Det var bara några månader sedan han anlände i ett trångt, mörkt lastutrymme i en fiskebåt. Resan tog flera veckor och han var nästan död av svält och törst när båten blev stoppad av poliser med vit hy som skrek upphetsat. De viftade med pistoler. Båtens besättning skrek lika upphetsat tillbaka och passagerarna grät och bad för sina liv. Poliserna förstod inte. Sedan dess hade han bott på hemmet med de otäcka tapeterna.

Skuggan såg ut att ha judiskt ursprung. Ja, skuggan var definitivt jude. Hans far hade lärt honom att hata judar. Tanken på fadern fick honom att skaka. Fadern ville att han skulle hata många människor. Ljudet av knytnävar, militärfordon och automatvapeneld mullrade inom honom och han satte sig tungt på marken. Det började bli kallt. Han huttrade och skakade i sin blåa pyjamas. Det var ett kallt land, det här.

Skuggan släpade ihop grenar och ris till en hög och tände eld. Han försökte hata sin judiska skugga men det gick inte. Han kunde inte komma på några bra argument för att han skulle hata skuggan - den hade ju inte gjort honom illa. Han kröp bort till elden som skuggan tänt och värmde sig tacksamt. Skuggan talade till honom, verkade ställa frågor. När den märkte att han inte förstod blev den tyst.

Han tog fram sin kniv och täljde på en träbit. Det var det enda han var bra på - att tälja. Det var beckmörkt när figuren blev klar. Figuren föreställde en man som satt med benen i kors. Han gav skuggan figuren. Den verkade bli glad. Han lade sig ned, blundade och somnade omedelbart.

När han vaknade var det ljust, elden var släckt och skuggan borta. Överallt hördes en kakafoni av fågelsång. Det var kallt. Han reste sig upp, hoppade lite på stället för att få upp värmen och började gå tillbaka mot hemmet. Innan han gick in i skogen tittade han mot sjön en sista gång. Det var en bra plats, det här. Det kändes som om något läkt inom honom, något som varit skadat väldigt länge. Orden fastnade inte längre i hans tankar, brände inte och hans hals blev inte tjock och låst.

Han tog ett snabbt farväl av sjön och gick sedan in i skogen.

---
Andra bloggar om: berättelser, kulturkrock, mystik, natur, sinnessjukdom

som på tv - fast på riktigt

2007-02-12T15:02:00.000+01:00

POJKE. FLICKA.

Ligger halvnakna i en soffa och pratar. De är synbart upphetsade.

FLICKA Jo, men kom igen. Det blir kul!

POJKE Jag vet inte...

FLICKA Jag vill göra något annorlunda än den tråkiga skiten vi brukar göra.

POJKE Tar illa upp. Vadå tråkigt?

FLICKA Jamen det är ju så VANLIGT! Jag vill göra något annorlunda. Som de gör på TV. Det blir som ett rollspel. Kom igen nu! Var inte så tråkig!

POJKE Okej då. Jag går och tar ut pengar då.

FLICKA Skiner upp. Yes! Puss, älskling! Pussar POJKE snabbt.

POJKE går. FLICKA blir kvar. Hon tar på sig ett skrikigt rosa linne och en kort, svart läderkjol. Hon har inga trosor på sig. Hon sminkar sig; kraftigt rött läppstift, mörk ögonskugga och hon målar kinderna röda.
POJKE kommer tillbaka. FLICKA lutar sig mot väggen.

POJKE Pengarna i förskott, eller?

FLICKA Mh-hm.

POJKE ger FLICKA fem hundralappar. FLICKA lägger dem i en låda i nattduksbordet. POJKE sliter sönder FLICKAs linne och kastar ner henne på sängen. De ligger med varandra.
Efteråt ligger de på rygg och stirrar upp i taket.

HORA Vill du ha tillbaka pengarna?

TORSK Nej, behåll dem. Du har förtjänat dem.

---

Andra bloggar om: berättelser, mediapåverkan, drama, sexualitet, osäkerhet

eggnog & teapots

2007-02-04T23:00:00.001+01:00

Beige-grå, smutsig, av bildäck och människofötter uppvispad snö klafsade friskt under mina skosulor då jag en dag i januari gick från universitetet till stadens mindre exklusiva köpcentrum - inte ett köpcentrum i amerikansk anda utan en före detta industritomt med ett stort plåtskjul som inhyste Coop Extra, Överskottsbolaget, en frisör och en skomakare. Himlen glödde i en giftig, rödbrungrön färg i solnedgången som om den med färgkoder ville berätta för mig att jag kunde glömma tanken på vår - det finns gott om snö kvar där uppe men vi väntar tills det varit plusgrader tillräckligt länge för att den nuvarande snön ska frysa till en hal, ojämn skorpa när det blir kallt igen.

Det jag var ute efter var en fryst måltid som ytterligare kunde spä ut mitt redan näringsfattiga blod med mättat fett och snabba kolhydrater utan att jag skulle behöva göra någon egentlig matlagning. Prickig av smutsig snömodd - som stänkt upp då tunnelsynta bilförare kört onödigt nära trottoaren på min vandring - steg jag in på Coop. Sunkig jazz spelades ur plastiga högtalare någonstans långt uppe i kulisserna till den här lilla låtsasvärlden. Snabbt lokaliserade jag frysdiskarna och valde länge och väl mellan fiskgratäng med skaldjurssås - där skaldjursdelen bestod av 4% hummer- och musselextrakt - och ostschnitzel (malda, formpressade slakteriprodukter från diversedjur) med bearnaisesås. Lysrören attackerade min näthinna med sitt högfrekventa blinkande och runtomkring mig vimlade människor; lätt alkoholiserade arbetare som missat Systembolagets öppettider och nu måste ordna tisdagsfyllan med folköl; vildögda, uppgivna barnmammor med skaror av tjutande ungar omkring sig; kvinnor i övre medelåldern iförda eleganta dräkter som till skillnad från de lätt alkoholiserade arbetarna faktiskt hunnit stanna till vid Systembolaget innan de stängde och nu letade efter rätt fläskfilé att använda som ursäkt för att bälga i sig alldeles för mycket lådvin.

En kraftigt överviktig man i 30-årsåldern med ögon som såg ut som om de skulle falla in i huvudet ställde sig bredvid mig och andades tungt och ljudligt och stirrade på mig utan att säga något. Jag valde snabbt fiskgratängen och började gå mot kassorna och försökte att inte utåt visa obehaget jag kände över mannens blick. Långt ovanför mig i skuggorna ovanför ljusrören, bland varuhusets ramper och upphängningsanordningar, brummade färglösa nattfjärilar och skalbaggar som i butikens vårvärme undgått vinterdöden.

I kassakön trängde sig en pensionär före. Jag sade ingenting men irritationen bubblade. Som om hon hade rätt att tränga sig bara för att hon är gammal. Något nuddade min rygg, något som luktade illa. Tung andedräkt kittlade min nacke och jag hörde ljudet av halvstelnad saliv som löddras av torra läppar och visste utan att se mig om att mannen som ställt sig bredvid mig vid frysdisken förföljt mig till kassan. Rader av cigaretter och tuggummipaket utan socker men med frisk mentolsmak skrek om att bli köpta och konsumerade.

"Det blir 89,90", sade kassörskan uttråkat efter att ha slagit in min vara. Jag ryckte till över det höga priset och stirrade på paketet. Det var ju inte alls fiskgratäng utan exklusivt te, infryst direkt efter skördning och torkning, skeppat från Indien på mäktiga oceanångare som kämpat mot pirater med kanoner och propaganda för att föra detta bruna guld till vårt land. Efter all den ansträgningen kunde jag ju inte gärna lämna tillbaka varan. Jag betalade och gick ut för att vänta på bussen. Tunga plask bakom mig skvallrade om att mannen fortfarande förföljde mig. Ansträgningen av att förfölja mig upprörde hans andningsorgan till bristningsgränsen.

Bussen var tio minuter efter tidtabellen och tvärnitade ilsket vid busshållplatsen. Busschauffören såg stressad och skakig ut - hans magsår syntes nästan på utsidan. Jag lät min förföljare gå på först. Han stirrade på mig då han gick uppför trappen in i bussen och drog sitt busskort i kortläsaren. Jag insåg med gnistrande klarhet att jag inte har någon tekanna! Jag måste ju ha en tekanna om jag till fullo ska kunna njuta av det legendariska teet från Punjabi som försvarats mot pirater med kanoner och propaganda! Jag gick inte på bussen utan lät den köra utan mig. Min förföljare stirrade på mig med oproportionerliga ögon från bussens bakfönster ända tills den försvann bakom en omärkt, vit långtradare.

Jag började gå mot stadens centrum. Dånet från trafiken var öronbedövande - dels var det den tiden på dygnet då de allra flesta slutar jobbet och dels gick jag längst en av de mest trafikerade vägarna i staden. Vägen var klaustrofobiskt omsluten av stumma, färglösa fasader som tornade sig över mig och stängde in ljudet av de tusentals förbränningsmotorerna som mullrade förbi och spydde ut avgaser. Det enda som överröstade motorljuden var en och annan kraftfull bilstereo som levererade rytmiska bastrummor. Långt ovanför mig stirrade den rostiga stålhimlen likgiltigt ner på mig.

Jag nådde centrum och den mer exklusiva gallerian. Utifrån var det en gigantisk, enkel, fyrkantig betongstruktur med höga fönster som färgglatt skrek ut erbjudanden och logotyper. En katedral över konsumtion som rymde allt som var lagligt att sälja och lite till. Inuti fanns ett otal butiker som kantade en labyrint av trånga passager och gångar. Här var så mycket folk att det var omöjligt att göra några reflektioner över någon individ. Kristallklara skyltfönster hyste skyltdockor med kläder som fick mig att skratta - tanken på att jag skulle bära dem var helt enkelt löjlig. Sunkig jazz spelades ur kvalitetshögtalare dolda i taket.

Långt inne i köpcentrumet fanns en butik som specialiserade sig på köksutrustning och porslin. Jag gick in. Butiken var sparsamt befolkad, ren och välputsad och alla talade lågt och försiktigt, som om för högt ljud skulle krossa varorna. Porslin blandade sig med blänkande glas och modernt, rostfritt stål i en förvirrande kaskad av reflekterat ljus och vackra former. Enhetligt uniformerade butiksbeträden skred lungt omkring med väl inövade leenden och hjälpte förvirrade kunder med kall, proffessionell vänlighet. Överallt satt skyltar med texten "WHAT YOU BREAK, YOU BUY"

Länge och väl vandrade jag runt bland putsad keramik och mattpolerad metall och desperationen steg. Här fanns vattenpipor, glas, kastruller för spaghetti, kastruller för makaroner, kastruller för ris, kaffeglas, kaffebryggare, kaffemuggar, kaffekoppar, espressokoppar, bestick, ätpinnar, grönsaksskärare, potatisskärare, potatisskalare, potatistärnare och så vidare. Men ingen tekanna. Till slut hamnade jag bredvid ett butiksbiträde utan utseende, trots mina ansträgningar att undvika just det.

"Kan jag hjälpa till med något?", frågade hon med en väl avvägd spasm med ena ögonbrynet.

"Jag letar efter en tekanna", svarade jag ansträngt.

"Det verkar som om de är slut för tillfället."

"Är du säker?"

"Helt säker. Hade de funnits, hade de funnits just här."

"Men ni har ju allt annat som kan tänkas behövas i ett kök. Varför har ni ingen tekanna?", sade jag med stigande irritation.

"De är tyvärr slut", sade biträdet och log lite bredare.

"Men hur ska jag då kunna dricka te?", frågade jag utan pondus i rösten.

Biträdet log ännu lite bredare och sade: "Köp påste?"

"PÅSTE!?" vrålade jag desperat. "Vadå PÅSTE!? Jag vill ha riktigt te! Jag vill ha en tekanna!"

"De är tyvärr slut för tillfället", sade biträdet vars leende blev ännu lite bredare. Det slog mig att det var onaturligt att kunna le så brett men jag var för upprörd för att fundera närmare på det. "Kan jag intressera er med de här smakfulla sparväggkopparna i äkta bulgariskt porslin?"

"SPARVÄGG!? VEM FAN ÄTER SPARVÄGG? Sparvägg?" Min röst dog bort lite eftersom äggkopparna faktiskt var väldigt fina. De var små, knappt två centimeter höga, men ändå väldigt detaljerat utsmyckade och materialet hade en sällsam lyster. Som om det fanns ett djup i det. Jag stirrade som hypnotiserad på sparväggkopparna men lyckades ruska av mig transen. "Du försöker förvirra mig! TEKANNA!", ropade jag förvirrat och viftade med ena armen så att den stötte till hyllan sparväggkopparna stod på. En äggkopp ramlade omkull, rullade utför kanten, slog gnistrande i golvet och gick i tusen små, små bitar.

Butiksbiträdet log bredare och verkade ha en oändlig tandrad, för hur brett hon än log verkade hennes tänder aldrig ta slut. "What you break, you buy", sade hon på engelska med väldigt svensk brytning.

Jag vet att "något gick sönder inom mig" är en litterär klyscha. Men det var vad som hände. Något gick sönder inom mig. Ett knastrande ljud lät inuti mitt huvud då tusentals nervtrådar och fettvävnader gick sönder samtidigt. Biträdet ryckte till vid ljudet och såg orolig ut men lyckades behålla sitt fasansfulla leende.

Jag stirrade vilt på henne och tog upp tre sparväggkoppar till, höll dem hotfullt i handen. Svetten bröt ut på hennes uttryckslösa panna. Jag släppte äggkopparna som alla krossades till glittrande pulver mot marmorgolvet.

"What you break, you buy, what you break, you buy, what you break, you buy!", kvittrade biträdet och för varje gång hon sade "What you break, you buy", log hon ännu lite bredare. Hennes leende bröt nu tingens ordning. Utan att reflektera, svepte jag med ena armen ner resten av de vackra sparväggkopparna. Biträdets reaktion var skrämmande: hon försökte säga "What you break, you buy" om varenda sparväggkopp men det var för många så det kom ut ur hennes mun som ett gutturalt, snabbspolat pladder. Hennes leende blev bredare och bredare tills mungiporna möttes i nacken. Med ett fuktigt ljud lossnade ovandelen av hennes huvud från sin plats och ramlade förvånat till golvet. Hon försökte fortsätta prata men upptäckte att det var väldigt svårt utan överkäke - allt som kom ut var ett vått pipande. Hon kunde inte se heller utan började gå och försvann bakom ett hörn i butiken.

Ovandelen av hennes huvud som låg på golvet verkade försöka säga något; det pekade febrilt med ögonen mot den nedersta hyllan. Jag tittade dit och där stod en tekanna i samma vackra material som sparväggkopparna. Jag uppfylldes av lycka och tackade butiksbiträdets huvudovandel. Huvudovandelen verkade gestikulera "det var så lite så" med ögonen och genom att vifta lätt med de uttryckslösa öronen.

Jag betalade min tekanna i kassan och lämnade gallerian. Det hade blivit betydligt kallare ute, så jag bestämde mig för att hälsa på min gamla vän Torbjörn som bodde i en kulvert under ett torg nära gallerian. Jag lyfte locket till gatubrunnen som ledde till hans lägenhet och klättrade ner. När jag kom in satt Torbjörn i sin läderfotölj. Det doftade sött och fylligt av äggtoddy i rummet. Torbjörn hade precis köpt en ny förstärkare. Det var en stor, svart tingest med många lampor och knappar som jag inte förstod mig på och på fronten fanns en stor, mäktig tratt som fungerade som en basreflex. Ur högtalarna kom sunkig jazz och basen mullrade och dånade och gav en riktig biokänsla.

"Det är fan inte lätt att få tag på en bra tekanna nu för tiden", sade jag.

"Nej, och kallt är det", sade Torbjörn och gestikulerade mot en stor bålskål som stod på en pedistal i ett hörn, fylld med något beigegrått, smutsigt och uppvispat. "Ta lite äggtoddy, vetja."

---

Andra bloggar om:
berättelser, galenskap, drömmar, satir

applesauce & dostoyevsky

2007-01-26T01:20:00.000+01:00

Jag har precis rakat mig. So what, undrar du? Tja, det är väl ett uttryck lika passande som de flesta som figurerar i blog- och dagboksinlägg. Jag ämnar faktiskt komma till något, så sluta avbryta mig så att jag kan få skriva det jag tänkte (nej, det är inte blodfläckar under strumporna men det luktar mint). Ah, jag har som sagt rakat mig och kom ut från badrummet med lite billig skräp-aftershave på huden. Eftersom jag bara hade en snusportion kvar och väldigt liten lust att traska ända bort till Statoil för att köpa mer, tog jag ett tuggummi för att hålla abstinensbesvären borta en stund till. Och då slog det mig, som en vässad, parfymerad, högst emotionell laddad knytnäve (utan boxhandske, hjälm eller någon skyddsutrustning som kunde mildrat själva slaget eller smällen då huvudet slår i betonggolvet och öppnas och svarta, gnistrande fjärilar myllrar ut och visst, det är skönt att bli av med dem men samtidigt hade de inte stört mig så mycket så jag hade hellre sett att skallbenet fått vara intekt) tillhörande en kvinnlig proffsboxare som kanske är väldigt kort och inte så fysiskt stark men ändå fullt kapabel att totalt krossa alla fundament, om de så vore tillverkade av armerad betong och självsäkerhet - den där självsäkerheten okunnighet medför (det vill säga den okunnighet som inkluderar okunnighet om okunnigheten - vilket ger effekten av att personen i fråga tror den kan precis allt och inte behöver tvivla på något den gör eller tänker, vore inte det skönt? Jag tänkte faktiskt på det när jag satt och åt min havregryn- och dinkelgröt med äppelmos och läste Brott och straff i morse, att det på sätt och vis vore bättre att anamma okunnigheten helhjärtat; som jag gör nu blir jag snarare mer och mer medveten om allt jag inte vet och kanske är det för sent att börja plugga över huvud taget, jag kanske är för gammal och har blivit för trögtänkt för att kunna åstadkomma något vettigt - de flesta som gör stora saker gör det ju unga som Einstein och Dostojevskij - kanske borde jag överge de här ambitionerna med att skriva också men å andra sidan, försöker jag inte, får jag aldrig veta så jag kan lika gärna göra ett försök - och det är lika bra att klättra riktigt högt så att det blir ett högt fall och en snabb död istället för att falla bara en tio meter eller så och bara bryta ryggen och ligga och dö långsamt av att lungorna fylls med blod) och slaget fick mig nästan att kräkas (”vill du ha ett tuggummi?”). Är det inte sjukt hur en person som betyder nada för mig, fortfarande har sådant inflytande. ”Vill du ha ett tuggummi?” - och smaken av mint som blandas med doften av billigt rakvatten samt den något dammiga luften i hennes lägenhet på andra våningen i huset vid Galjamarkens utkanter. Hon ler lite, drar ett drag på sin cigarett och jag dricker öl och försöker inte låtsas om hur folket på festen glor på mig och flinar sådär elakt bara människor från Galjamarken kan flina (med ”människor från Galjamarken” menar jag folk från bostadsområden i städer som är för små för att ha förorter, folk som inte har ambitioner att flytta för de har inte ens tillräckligt med fantasi för att förstå att det finns så mycket vackert bortanför motorvägen). Jag låtsas att jag skiter i vad de tycker, vem bryr sig om att min flickvän har knullat med varenda avdankad stinkande kommunalarbetare i Karlskrona för att få pengar till Veckans Drog, vem bryr sig om att alla tror jag är ihop med henne bara för att ingen annan vill ta i mig ens med ett fjärrstyrt robotverktyg utvecklat av NASA för dockning av satelliter som saknar dockningsfunktion men som ändå behöver repareras, modifieras och slutligen, med en välkoordinerad avfyrning av ett påhakat raketsteg, bromsa in och låta dess hastighet minska tillräckligt för att den ska fångas in av jordens gravitation och brinna upp i atmosfären då dess rörelseenergi komprimerar luften framför den vid imbromsningen från 27000 km/h och förvandlar den till superheta fragment som förångas och förintas i en virvlande kaotisk dans av eld och gnistrande ljus? Vem bryr sig om att de snackar med mig bara för att jag är konstig, mer osäker än de och tja, lägenhetens ägares pojkvän? Okej, jag bryr mig, men jag bryr mig inte om att jag bryr mig. Jag dricker öl tills golvet börjar utföra vågrörelser och alla ansikten är så suddiga att det blir lätt att låtsas som om deras leenden inte är hånfulla. Någon röker hasch och bjuder, världen blir rödaktig och pulserande. Det sägs att om man känner en doft tillräckligt länge, blir doftnerverna överbelastade och man slutar känna just den doften. Det stämmer inte med billig aftershave. Den fortsätter att lukta, trots att THC och alkohol bränner och hamrar på hjärnan, elektrifierar nervtrådar och hjärncellerna skriker som barn som stoppar fingrarna i elluttagen utan att det finns någon som säger åt dem att det är farligt, lek med lego istället, pappa är upptagen och kan inte stå ordentligt, pappa luktar öl och snus och har röda kinder och lutar sig över dig och skriker om du inte är snäll håll käften nu så jag får vara ifred det är tipsextra och jag har jobbat hela veckan håll käften och så jag hinner få i mig de här ölen innan mamma kommer hem och säg ingenting till henne nej det är vår lilla hemlighet här ta en hundring; blinka förtroeligt med rödsprängda ögon, en snabb klapp på axel och sen in till TV-soffan, det är bråttom, ölen dricker ju inte sig själva. Ruset lägger sig lite och jag inser att jag står lutad mot en vägg och röker nonchalant medan snubben bredvid fäller kommentarer om min klädsel som får samtliga närvarande att skratta (så här i retrospektiv inser jag ju att den där snubben var djävligt patetisk egentligen. Han hittade - och fortsätter hitta - svagare människor, omger sig med dem för att kunna framhålla sin egna styrka och för att i sina egna ögon kunna upprätthålla skenet av att vara så djävla snygg och tuff. Men ändå bor snubben kvar i Karlskrona och han har inte kommit någonstans sedan han gick ur gymnasiet. Han kommer att bli den nya Måsen, den där försupne 45-åringen snubben som alltid kommer att tro att han är 23 och som alla känner till men ingen känner på riktigt för alla har för länge sedan tröttnat). Jag får ett tuggummi till av henne. Sprit, tuggummi och billig aftershave från mig blandar sig med dofter av kroppar, cigarettrök, dyrare aftershave och avslagen öl som drar omkring runt mig som en dimmig, syntetisk storm om stormar hade haft PR-team bakom sig (då hade de knappast hetat Gudrun eller Per, det vore något för konsumentundersökningarna). Det dånar av konversationer och billig musik som var populär för 5 år sedan - baselementet i högtalaren arbetar frenetiskt för att återge den dova, taktfasta, synteserade bastrumman men stereon var billig och dålig när den inhandlades, vilket var för 10 år sedan och det låter snarare ”kras, kras, kras” som ben som krossas under metall men ingen hör musiken längre än till skivomslaget, det är musik som spelas då det är direkt olämpligt att känna mer än snabba skratt, kåthet, hunger, törst. Jag låtsas inte se hennes uppenbara försök att få till det med basisten i ett lokalband som verkligen försvinner i mängden av lokalband, men en basist är ju betydligt mer attraktivt än en avdankad, överviktig gymnasieelev som borde ha tagit studenten det här året. Sura uppstötningar. Mint. Aftershave. Så vaknar jag till. Jag bor inte i den staden längre, hon är borta ur mitt liv, det är de allihop. Jag har gått vidare. När jag blir bjuden på tuggummi nu för tiden behöver jag inte tugga det febrilt för att dölja smaken av alkoholmättade uppstötningar och nederlag då den som bjuder, även bjuder fem andra. Jag tuggar mitt tuggummi. Det smakar gott och håller snusabstinensen borta. Jag tror mig höra andetag från sovrummet och jag känner glädje och tillförsikt och jag känner mig hemma, inte bara på platsen utan i situationen.

Det kanske är dags att köpa en ny aftershave.

gud och salamandrar

2007-01-18T09:56:00.001+01:00

Så var det, det här med tro, då. Flera saker angående trossatser har grämt mig ett bra tag. Några är uppenbara, som att människor bygger upp extremt komplicerade världsbilder utifrån vad som står i gammal skönlitteratur och nu är redo att mörda för det (men hey, det verkar som om Indien är redo att mörda över några förolämpningar i en dokusåpa). Man har lika mycket stöd för den teorin som att det finns interstellär salamander (salamandrina-na-naa na-na) vars skinömsning är upphov till allt liv på jorden.

Samtidigt måste jag faktiskt erkänna att jag är synnerligen trött på det överrationella som präglar samtiden. Ringsignaler, dokusåpor, Second Life, datorspel, design, ekonomi, raka linjer eller perfekta bezierkurvor. Jag kan förstå Goethe som hatade Newton för att han mördade regnbågsmystiken och nedklassade det till en optisk villa. Vart har mystiken tagit vägen? Och framför allt, vad har vidsyntheten tagit vägen? För salamanderns skull, det är knappast som om vetenskapen har förklarat allting! Faktum är att vetenskapen aldrig förklarar något. Vetenskapsmän bygger modeller och försöker få dem att passa in på verkligheten. Och just nu funkar det väl okej - med pakettejp och stöttor. Men det räckte med ett Ultra Deep Field för att hela byggnaden skulle svaja så mycket att vore det något annat än en trossats (för det är vad det blivit för så många), skulle den dömts ut och rivits.

Jag säger inte att vetenskapsmännen har fel för det har de inte. De är faktiskt de enda som har några som helst belägg för sina påståenden - vi andra använder deras funderingar för att stöta bort mystiken i tillvaron.

För visst är det lättare att se på förfallet i samhället, på sextonåringar som skjuter ihjäl sina klasskamrater, äckliga små värdelösa människor som ikonifieras på TV för att de har stora bröst och skriker högt och gick med på att låsa in sig i ett syntetiskt hus/TV-studio och visa fittan på bästa sändningstid; visst är det enklare att stå passivt bredvid när världens mäktigaste land använder sin överlägsna militära makt för att mörda tusentals i världens svagaste länder, att sucka och vända på huvudet när före detta militärdiktaturer används som lekplats/försökskanin för ekonomiska teorier välfriserade nationalekonomer fantiserat ihop som funkar alldeles utmärkt i datormodeller som inte behöver ta hänsyn till att det faktiskt finns människor som får ut sin lön i rödbetor och potatis; ja, visst är det enklare att göra smarta aktieklipp på nätet där man slipper se vem som får ta skiten för en småvinster; visst är allt det där så mycket enklare NÄR DET ÄR BEVISAT ATT DU INTE HAMNAR I HELVETET FÖR DET?

För "det är bevisat". Himlen var bara en optisk effekt av atmosfären. Det finns inga änglar och inga salamandrar heller. Då är det bevisat. Vi lever i den bästa av världar. Professor Pangloss skulle ha fått spontan ejakulation om han existerat. Men visst, det är möjligt att det inte finns någon salamander. Nej, jag är inte sarkastisk längre, jag är ärlig: jag vet inte. Jag har faktiskt bara en tro; att människan är utrustad med en fri vilja. Faktum är att den åsikten orsakade ett brott mellan mig och en av mina äldsta vänner för en tid sedan. Det har alltså gått så långt att till och med ett litet hörn av tanken på att världen inte är 100% linjär orsakar så överdrivna reaktioner.

Nu fnyser du kanske; "fri vilja", vad fan är det för kristet bull? Men det behövs faktiskt ingen salamander för att människan ska kunna ha en fri vilja. Det räcker med lite kaos*. Seriöst, vad är alternativet? Att vi är automater, strikt kontrollerade av en ändlös rad kemiska reaktioner som började vid Big Bang och kommer att fortsätta fortplanta sig tills universum inte längre stödjer kemiska reaktioner? Att allt som händer vad det som måste hända, för att det var det enda som kunde hända? ("åh-åh-ÅÅÅÅH!" skrek Pangloss och Leibniz i kör)
-- Seriöst, i så fall är ju allting helt djävla meningslöst. Då kan vi lika gärna skjuta ihjäl varandra allihop, begå våldtäkter eller bara lägga oss ned och dö, för det var det som måste hända. Ingenting har någon mening och det som är "vi" och "jag" är illusioner, det är bara en regnbågar som väntar på att mördas av en Newton - vi står i så fall inför det största massmordet någonsin; mördandet av alla själar.

Nej, jag går inte med på det. Jag vägrar. Fuck it. JAG existerar. Du med. Jag vet det inte, men jag tror det. Jag tror på det av hela mitt hjärta. Det är en bra tro - jag kommer aldrig att behöva döda någon för det, för det spelar ingen roll åt vilket håll du vänder dig för att be, vilken symbol du anser vara den Rätta symbolen, om du gillar långhåriga, smala, korsfästa snubbar eller om feta, rakade typer som sitter med benen i kors är mer din grej - du finns i alla fall och det viktigt, det betyder något, DU betyder något och dina handlingar också.

Nej, nu går jag och duschar för jag luktar illa. Det var nu två dagar sedan vi flyttade och jag luktar fortfarande svett. Damn.

Pax salamandrina.

* Om nu avsaknaden av fri vilja är resultatet av att allting är underställt ett ordnat universum där allt fungerar i harmoni och allt är reaktioner som föder reaktioner och så vidare, vilket lett till att kol, syre, kväve och väte reagerat väldigt intrikat och bildat liv på jorden, ja, du fattar , då borde den fria viljan faktiskt kunna vara resultatet av att universum egentligen är kaotiskt. Kanske inte på den nivån vi ser saker (och det, mina vänner, är en väldigt ynkligt, pytteliten del av allt som existerar), utan på en submolekylär nivå - eller kanske på en supersträngnivå, och att människohjärnan är så komplex och beroende av så små effekter att kaoset skapar "störningar" i tankeprocesserna, vilket blir fri vilja. Tja, jag vet inte. Det var bara en tanke. Inte ens en tro. Bara salamandern vet.

prolog till något jag tänker på

2006-12-19T23:12:00.000+01:00

Vårt lands katastrofer blir oftast inga större händelser, jämfört med motsvarande händelser som utspelar sig på andra platser på jorden. Svenska stormar fäller lite träd men inga hus, våra översvämningar motiverar användandet av gummistövlar men inte mycket mer och våra jordbävningar är knappt urskiljbara från tågens mullrande utanför fönstret. Svältkatastrofer inträffar inte helt enkelt inte. De varmaste somrarna genererar sällan större katastrofer än att farmors grädde surnar på söndagseftermiddagen (”Barske mig!”, säger farmor. ”Jag som tänkt göra gräddtårta till sonsönerna. Nu får jag göra brunsås på den istället”, varpå hon häller ner den klumpiga grädden i det rykande flottet i stekpannan).

Nej, katastrofer blir sällan stora affärer i Sverige. Därför är det kanske inte förvånande att du knappast hört talas om asteroidnedslaget i Stockholms skärgård den 12 juli 1899 klockan 07:35, trots att asteroiden som slog ned var betydligt större än den som sannolikt genererade Tunguskaexplosionen 1908 (där man faktiskt inte ens hittat någon krater). Kanske var det stor tur för hela jorden att asteroiden valde vårt lagoma land att landa i, för om nedslaget hade genererat den explosion som det enligt fysikens lagar borde ha gjort, hade det antagligen varit slutet på livet som vi känner det. Ett rejält plask, några svallvågor och ett rejält rökmoln blev det enda resultatet. Från många håll har det under århundradet som passerat hävdats att det var något i asteroiden som bromsade inträdet i atmosfären och därmed mildrade nedslaget. Detta är förstås struntprat. Asteroiden inspirerades av den svenska folksjälen och bestämde sig för att inte orsaka mer skada än att Nilssons brygga på Utö flöt iväg.

Kanske har du också, kära läsare, någon gång funderat över vårt lands utveckling det senaste århundradet? Varför nordeuropa och speciellt Sverige hållt fast vid ånglokomotiv, zeppelinare och telegrafer då övriga världen använder elektriska tåg, jetplan och mobiltelefoner? Varför en internetuppkoppling aldrig har kunnat upprättas, förutom mycket korta stunder med våra Analytiska Motorer (och då först efter åratal av arbete - bryggan mekanik-elektricitet var tvungen att upprättas i Turkiet)? Varför demonstrationen av television på Järntorget i Göteborg 1949 gick så ohyggligt fel och dödade inte mindre än 63 personer och ödelade en hel stadsdel? Eller så kanske du aldrig har reflekterat över de här sakerna - vilket egentligen är mer troligt.

Faktum är att få har funderat över det här - sedan den 12 juli 1899 klockan 07:35. Just den här dagen hade Svenska Dagbladet en artikel om automobiler. På tidningens sista sida fanns det sedvanliga kåseriet över ett väl valt bibelcitat, något som på den tiden var mycket populärt.

Glasögonhandlare Persson satt på sin altan i Uttringe, drack sitt morgonkaffe och läste just sagda tidning. Klockan 07:34 hade han precis reflekterat över hur fascinerande det här med automobiler var (”det där, det är framtiden!”, tänkte han hoppades han skulle få leva så länge att han fick se dem på vägarna) och var precis på väg att kasta sig över bibelkåseriet innan han var tvungen att bege sig in till Södertälje för att öppna sin glasögonbutik. Klockan 07:35 kände han en märklig vibration som liksom började i marken och fortplantade sig upp genom benen på honom och fick hans hjärna att skaka till på ett högst obehagligt sätt. Han tittade på sitt kedjeur och såg att klockan var 07:42. Sju minuter hade passerat utan att han överhuvud taget hade något minne av vad som hänt. Han skakade på huvudet och slog upp sista sidan och upptäckte till sin förvåning att bibelkåseriet inte alls var speciellt intressant. Det var faktiskt både tråkigt och banalt. Han läste inte mer än tre rader förrän han irriterat kastade tidningen på bordet - vilket i sin tur välte kaffekoppen vars innehåll rann ut över bordet och sögs upp av tidningspapperet. Glasögonhandlare Persson hade dock inte tid att torka upp det här nu, han reste sig istället för att bege sig till sitt arbete. Innan han gick kastade han ett öga på Svenska Dagbladets framsida vars färg nu långsamt gick från vitt till mörkbrunt. Artikeln om automobiler började långsamt lösas upp och flyta ut över papperet, vilket enligt Glasögonhandlare Persson var lika gott. Det här med automobiler var onödigt och ointressant - precis som bibelkåserier. Tidningens redaktörer verkade hålla med - redan nästa dag var bibelkåserierna på sista sidan ersatta med schackproblem och det skulle dröja mycket länge innan några fler artiklar om automobiler publicerades i Svenska Dagbladet.